Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Niklas Orrenius: Hotellstäderskor vet att feminismen inte har gått för långt

På hotellets fjärde våning. Väntar på hissen. Söndagsmorgon en arbetshelg i Stockholm. Ostruken skjorta, jobbstress i kroppen, sen till frukosten. Varför kommer inte hissen?

Tryck igen på hissknappen, den där fåniga extra tryckningen. Hissen tycks stanna på alla våningar utom min. Det här är säkert ett sådant där hotell, morgonmumlar jag surt för mig själv, där de klämt in alldeles för många rum och gäster för att tjäna maximalt med pengar.

Det är då jag hör honom.

”Can you give me massage, please?”

Rösten kommer från ett hotellrum med öppen dörr fem meter bort. Utanför: hotellstäderskan, en kvinna i trettioårsåldern. Prydlig vit blus och kjol. Städvagnen intill.

”No”, svarar städerskan. ”Jag gör inte sånt.”

Mannen insisterar.

”Snälla, bara en snabb massage. Jag betalar.”

Hotellstäderskan plockar snabbt i ordning sina grejer på vagnen. Blicken nerborrad i korridorens heltäckningsmatta. Hon vill i väg. Jag kan inte se mannen, hör bara hans röst inifrån rummet. Rösten har något lekfullt över sig. Den låter väldigt avslappnad. Belåten, som om han ler.

”Om du ändrar dig … om du vill ge mig massage, en snabb bara, knacka på min dörr. Okej? Knacka bara.”

Min hiss kommer. Jag förmår inte gå in, står som fastfrusen. Hissdörrarna stängs igen. Städerskan är på väg bort i korridoren. Hon ser ensam ut, passerar dörr efter dörr med sänkt huvud. Jag vänder mig mot henne och hasplar ur mig något om att jag hörde vad som nyss hände. Hon stannar.

”Ja. Många tror att jag jobbar med annat än det jag arbetar med”, säger hon.

Hur ofta händer det? frågar jag. Varje vecka, svarar hon först. Så tänker hon efter lite.

”Eller kanske tre gånger i månaden, i genomsnitt. Ja. Ungefär tre gånger i månaden.”

Hon berättar att städerskorna ibland tar upp problemet med gästers sextrakasserier med hotelledningen.

”Men det blir alltid ord mot ord. Det är svårt.”

Den här gången hörde ju faktiskt jag, säger jag. Städerskan säger något som jag inte riktigt uppfattar. Jag får intrycket att hon bara vill glömma hela grejen. Hon drar vidare med vagnen. Det är många rum kvar att städa.

 

Ibland hör man folk säga att feminismen har gått för långt. Vi lever redan i ett jämställt samhälle, menar de. Det är fel.

 

Nästa dag: utcheckning. En leende receptionist. Har vistelsen varit till belåtenhet? Jag har autopiloten på. Svarar ja. Så minns jag.

”Vet du, det var faktiskt en sak.”

Jag berättar att en städerska blev antastad på fjärde våningen. Att hon sa att det hände ganska ofta. Receptionisten är en kvinna i städerskans ålder. Hennes proffstrevliga leende slocknar. Blicken får skärpa och hon nickar allvarligt.

”Jag vet. Den gästen fick inte vara kvar.”

Städerskan sade alltså till? Och gästen sparkades ut? Receptionisten nickar igen. Det händer då och då, berättar hon, att städpersonalen rapporterar om försök till sexköp och andra trakasserier. Då agerar hotellets ledning.

”Sådant är helt oacceptabelt. Sådana gäster vill vi inte ha”, säger receptionisten bestämt.

Jag lämnar hotellet med en varm känsla. Städerskan var alltså tillräckligt trygg på jobbet för att slå larm – och hon blev dessutom trodd. Men värmen försvinner snabbt. Hur kan sextrakasserier få vara en återkommande del av en hotellstäderskas jobbvardag? Att bli antastad på jobbet flera gånger i månaden? År 2015?

Ibland hör man folk säga att feminismen har gått för långt. Vi lever redan i ett jämställt samhälle, menar de. Det är fel. Hotellstäderskor vet detta. Några av oss andra kan tyvärr behöva påminnas om hur det ligger till.

Som tur är har webbplatsen www.harfeminismengåttförlångt.nu skapats åt oss. Jag rekommenderar att surfa in där bland. Låt oss säga ungefär tre gånger i månaden.

Läs mer.Niklas Orrenius krönikor.

• Cragger, så här är det. Du och jag och Patrik Engellau – vi vet alla att det blir fel ibland. Alla har vi våra kors att bära, Cragger

• Kom hem. Slog på köks­radion. Ord jag inte förstod kom ur apparaten.

”… on ammattijääkiekkoilija joka jättää HV71-seuran ja lähtee Länsi-Siperiaan pelaamaan joukkueessa Jugra Hanty-Mansijsk …” 

Känslan handlade om tillhörighet – och om mild lycka

• Det som händer i Medelhavet belyser världens ohyggliga orättvisa, lite som tiggande romer utanför Hemköp. Människorna som kommer får inte ens finnas

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.