Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

I ett fritt land får man välja religion – och välja bort den

I ett fritt land måste man få välja både att bli religiös och att lämna religionen. Det förstår inte de som skickar hatmeddelanden till IK Uppsalas fotbollsmålvakt Ronja Andersson, som nyligen konverterade till islam.

Fotbollsskornas dobbar smäller mot Uppsala moskés asfaltsbelagda parkering. 19-åriga elitmålvakten Ronja Andersson går mot moskéns kvinnoingång, i shorts och långa strumpor.

Hon är lite ovan än. Nybörjare i islam. Kan inte alla orden i bönen. En bekant i moskén har lovat att visa hur det ska gå till, så att Ronja kan härma henne.

”Jag har andra kläder som jag sätter på mig därinne. En slöja som täcker håret till exempel. Det är nog inte riktigt respektfullt att be i fotbollsdressen”, säger Ronja och ler stort.

Ronja Andersson är uppväxt med idrotten, född in i en sportfamilj. När hon var fem år började hon träna fotboll. Så blev det ishockey, innebandy och handboll innan hon slutligen bestämde sig för att satsa fullt ut på fotbollen. Med meriter från flick- och ungdomslandslaget är målet att en dag få förtroendet att vakta målet i Sveriges seniorlandslag. 

Men just nu är det fullt fokus på klubblaget: IK Uppsala Fotboll, som spelar i Elitettan. Sedan några matcher tillbaka är Ronja A-lagets förstamålvakt. Och om tjugo minuter har hon torsdagsträning. 

Just den här torsdagen är första dagen i ramadan, fastemånaden. Då anses det extra viktigt att be. Ronja vill gärna hinna med dagens tredje bön: asr. Som tur är ligger moskén precis bredvid konstgräsplanen där Ronjas lag tränar. Det är bara att knalla över dit och sedan jogga tillbaka.

”Bismillah”, mumlar Ronja. ”I Guds namn”, betyder det. Att upprepa ordet har blivit en vana som ger trygghet under matcher. 

Ronjas resa mot islam har pågått i flera år. När hon var femton år fick hon följa med sin pojkväns familj till Turkiet. Hon besökte moskéer och gick på bröllop. ”Jag fick se en ljus sida av islam som jag inte stött på tidigare. Det var så fint allting, en så fin gemenskap”.

När hon kom hem började hon läsa på om islam. Som många tonåringar testade hon även att vara ute och festa, men hon märkte att hon kände sig mer hemma med muslimer som inte drack. ”Jag gillar mer att gå på bio och fika”, säger hon. Samtidigt fördjupades den relation hon kände med Gud.

I februari i år kände hon sig redo att konvertera. Hon gick till Södermalmsmoskén och fick tre frågor av en imam. Är det någon som tvingar dig till detta? Gör du det för att du är kär i någon? Är du säker på ditt beslut? Nej, nej och ja, svarade Ronja Andersson. Hon uttalade den muslimska trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud”. 

Nu, tre månader senare, svarar hon utan att tveka ”gå och be” när en lagkompis frågar vart hon ska.

Sedan var det klart. Ronja åkte hem till Uppsala och kände sig glad, stolt och muslimsk. Nu, tre månader senare, svarar hon utan att tveka ”gå och be” när en lagkompis frågar vart hon ska. Hon har sagt till att hon nog blir lite sen till träningen i dag på grund av bönen. ”För vår tränare är det inga problem”.

Där skulle historien kunna sluta. En människa och fotbollsspelare har blivit religiös. Life goes on. Match mot Asarum nästa vecka.

Men det visade sig snart att även om varken Ronjas tränare eller lagkamrater har några problem med hennes religion, så är det många andra som har det. Sedan Upsala Nya Tidning och Expressen skrivit om Ronja har hon fått över hundra hatiska meddelanden skickade till sig, i sms och direktmeddelanden i sociala medier. Folk går in på hennes Facebooksida och svär åt henne. De kallar henne dum i huvudet, svikare och idiot. Var är slöjan? frågar några hånfullt.

Ronja fingrar på sin blonda tofs. Hon vet inte om hon någonsin kommer att börja bära slöja. Kanske, kanske inte. Inte de närmaste åren i alla fall, tror hon. ”Slöjan är inte ett måste i islam. Det viktigaste är vad man känner i hjärtat.”

I Sverige råder religionsfrihet. Rätten att välja sin livsåskådning är ett fundament i demokratiska samhällen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står:

”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.”

När jag träffar Ronja Andersson i Uppsala har jag ägnat några vårveckor åt att resa runt i Sverige och intervjua före detta muslimer som är livrädda att det ska bli känt att de inte längre tror på Gud. Flera har fått höra från sina föräldrar att den som lämnar islam straffas med döden. De törs inte säga vad de tänker, berätta vilka de egentligen är.

”Min familj hör inte till de strängaste muslimerna. Ändå är jag rädd att jag faktiskt riskerar våld om jag kommer ut som exmuslim”, säger 19-åriga Mariam. Hon är en av flera unga svenskar som vittnar om bubblor i samhället där religionsfriheten i praktiken är upphävd. 

”Jag är tvungen att ljuga. För att skydda mig själv. Pappa är en av dem som verkligen tror att man förtjänar att dö om man lämnar religionen”, säger 23-åriga Ahmed.

Reportaget om exmuslimerna publiceras i DN den här helgen. Jag har även intervjuat ett par svenska imamer. De anser båda att det i klassisk muslimsk rättslära är dödsstraff på att lämna islam – men att detta inte gäller i Sverige år 2018. Samtidigt är imamerna noga med att det inte får bli ”normaliserat” att lämna islam. De uttrycker förståelse för familjer och släkter som fryser ut avfällingar. 

Även Ronja Anderssons föräldrar bröt kontakten med henne efter att hon blivit muslim. Det var oväntat, och mer sårande för Ronja än allt näthat.

”Jag trodde inte att de hade så starka fördomar om islam – men det hade de.” Efter några veckors tystnad började föräldrarna ändå prata med Ronja, och i dag har de viss kontakt.

Ronja har fått mycket kärlek också, från muslimer som välkomnar henne in i sin trosgemenskap. Och ett par hundra frierier från Mellanöstern, efter att medier i Turkiet och Saudiarabien rapporterat om den svenska fotbollsspelaren som blivit muslim, i artiklar med bilder på Ronja, stulna från hennes instagramkonto.

Ronja Andersson tar uppståndelsen med ett roat leende. Innan hon säger sitt ”bismillah” och springer ut på konstgräsplanen säger hon: ”Jag är ju samma Ronja som jag var innan jag blev muslim”.

Det är hoppfulla ord, i en tid som ofta präglas av stamtänkande, av vi mot dom. Men det pågår inget krig mellan ickemuslimer och muslimer, även om extremister av olika slag gärna vill försöka få oss att tro det. Att byta livsåskådning i ett fredligt, demokratiskt samhälle betyder inte att man blir en svikare eller femtekolonnare. 

Ronja Andersson har förstått det. Hennes lagkamrater i IK Uppsala Fotboll har förstått det. Match mot Asarum nästa vecka.

Läs mer: Fler krönikor av Niklas Orrenius

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.