Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Niklas Orrenius: Jag känner inte igen Sverige

Foto: Fotograf: Lars Lindqvist

Vad svårt det här blev. Hur fasen har min fyraåring alls hört om det där hemska på Malmö C?

Är det vakten, pappa?”

”Vem?”

”Han där.”

Frukost. Fyraåringen väntar på att flingorna ska mjukna i sin mjölk. Han pekar på Sydsvenskan på bordet, på den stiliserade röda postryttaren som är tidningens symbol.

”Var det den vakten som slog nioåringen?”

Vakt: ett diffust begrepp i en fyraårings hjärna. Vi har nyss läst Ronja Rövardotter. Kanske associerar han till de hästburna vakter som rövarhövdingen Mattis placerar ut för att vakta borgen?

”Nej”, säger jag, ”det var inte han som brottade ner pojken. Han på hästen är snäll, han delar ut post. En ordningsvakt är mer… äh, vakter är också snälla. Oftast. Men…”

Vad svårt det här blev. Och hur fasen har han alls hört om det där hemska på Malmö C? Äh, så klart att han har hört. Hans storebror har pratat om ordningsvakten som trycker ner ett nioårigt barns ansikte och sitter på honom.

Storebror är nio år. Han sitter tyst vid frukostbordet och tuggar på en macka, sneglar på tidningen och dess feta förstasidesrubrik: ”Vaktvåldet väcker vrede”.

Läs också. Malin Ullgren: När vakter brukar övervåld mot barn har något i samhället gått sönder

Mina söner ser inte vredgade ut. Mer undrande. De vet precis hur stengolvet på Malmö central ser ut. De har gått där massor av gånger. De har hållit min hand när vi gått in på Pressbyrån för att köpa Bamse inför tågresan.

Fyraåringen börjar äta sitt fling­slafs. Frågor. Vad hade barnen gjort? Rymt från ett barnhem. Var fanns deras mamma och pappa? Vet inte, de är nog inte i Sverige. Vart skulle killarna? Vet inte.

En bra grej med barn är att de sällan ägnar sig åt avhumanisering. En nioårig pojke i Malmö är en nioårig pojke i Malmö, någon man skulle kunna spela fotboll eller Minecraft med. Inte en ”efterlyst kriminell” som Jernhusens säkerhetschef kallade nioåringen.

På riksdagens andre vice talmans Facebooksida ser jag hur vuxna människor kallar flyktingpojken i Malmö för ”avskum”, ”framtida IS-krigare” och ”odjur”. ”Vakten var för mild” skriver någon. ”Grabben ska ha en örfil eller två”, tycker en annan. ”Han är inget mänskligt barn”, anser en tredje.

Läs också. Hanne Kjöller: Endimensionellt om ordningsvaktsfilm

Den här veckan har jag inte riktigt känt igen Sverige, landet som var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. Jag gick på dagis då och hade just lärt mig läsa. På ­Agneshögs förskola i Motala hängde en affisch:

Ett barn som får stryk lär sig att slåss

Ett barn som hånas lär sig skygghet

Men ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen

Jag förstod inte alla ord, men läste dem igen och igen. Jag minns känslan av trygghet som affischen gav.

I dag vet jag att orden var en bearbetning av en dikt av Dorothy Law Nolte. De gränsar till det banala, jag kan se det – men jag kan inte låta bli att älska dem.

För mig är affischen en symbol för ett omtänksamt och optimistiskt samhälle som bryr sig om sina minsta. Astrid Lindgren-landet, landet med en barnombudsman där myndigheter ska se till barnens bästa.

Nioåringen och tolvåringen i hans sällskap försvann spårlöst efter vaktingripandet på Malmö C. ”Vad jag har hört drog de som en avlöning”, säger en polis till Aftonbladet. ”De är nu en i högen av alla som är lysta.”

Försvunna barn. Förströdda vuxna. Om exakt det handlar Katia Wagners och Jens Mikkelsens viktiga bok ”De förlorade barnen”. Hundratals flyktingbarn försvinner i Sverige varje år, och vi letar knappt efter dem. Såvida det inte finns ett myndighetsbeslut om att de försvunna barnen ska utvisas från Sverige.

”Dem efterlyser vi på ett annat sätt” säger en gränspolis i boken. ”Dem vill vi ju ha tag i.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.