Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 21:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-polisavsparrningar-ar-malmos-moderna-lagereldar/

Sverige

Niklas Orrenius: Polisavspärrningar är Malmös moderna lägereldar

Avspärrningar utanför den pizzeria där en 16-åring sköts i söndags kväll.
Bild 1 av 2 Avspärrningar utanför den pizzeria där en 16-åring sköts i söndags kväll. Foto: Johan Nilsson/TT
Bild 2 av 2 Foto: DN, TT

Ännu en skottlossning. Nya blåvita plastband. Nya klungor av Malmöbor som samlas för att dela sin oro. Niklas Orrenius skriver från en stad som plågas av ständigt nya våldsdåd.

Niklas Orrenius
Rätta artikel

Polisavspärrningar efter sprängningar och skjutningar är de moderna lägereldarna i Malmö. Platser i offentligheten där man samlas i klungor och börjar tala med främlingar.

I söndags kväll stod jag åter intill polisens blåvita plastband i mina hemkvarter vid Värnhemstorget och språkade med andra Malmöbor. Någon var ute på kvällspromenad med sin hund. En annan hade inte orkat laga mat och var på väg genom det fyragradiga decemberregnet för att hämta pizza.

Nu gick inte det. Pizzerian på Lundavägen, känd för pizzor av lite högre kvalitet än det genomsnittliga kvartershaket, låg innanför avspärrningarna. De stora rutorna hade fem färska kulhål i sig. 

En halvtimme tidigare hade en sextonåring och hans kompisar suttit därinne i de varma dofterna av smält ost och tomat, intill en barnfamilj. Tre av de fem kulorna träffade sextonåringen i benet och i nedre delen av bålen. En ambulans var nyss här och körde pojken till akuten.

Vi yttrande inga stora tankar, vi som samlats vid polisens blåvita band. Men det var tydligt att behovet av gemenskap plötsligt trumfat den vanliga normen att sköta sig själv, tiga och glo ner i mobilen.

– Igen.

– Jag trodde det var på väg att bli bättre.

– Hoppas nu att polisen kan ta dem den här gången. 

– Och att de som såg något vågar prata.

– Han är inte död i alla fall, killen som sköts.

– Alltid något.

Vi såg hur poliserna placerade ut små numrerade bevisskyltar på trottoaren utanför pizzerian, 1-2-3-4-5, på de ställen där tomhylsorna låg. Samtalet gick över till andra våldsamma brott som skett i vår del av stan.

– Det var ju den där sprängningen av polisbilen här på Sallerupsvägen. 

– Och så bomben vid Rättscentrum.

– Det var i och för sig ett par år sen.

– Ja men ändå. Och så trippelmordet i somras, vid internetcaféet.

– Var det en drive-by i kväll också?

– Tror inte det. Någon hade tydligen sett två killar som sprang därifrån, mot Kirseberg.

Det plingade till i min ficka. Sms från min fru, som meddelade att vår sextonåriga dotter gått ut för att möta vår trettonåriga son. Han var ute och promenerade någonstans, med musik sina hörlurar.

Snällt av dottern, tänkte jag, och gick för att prata med en busschaufför som klev ur sin gröna långa dragspelsbuss, 4:an på väg mot Bunkeflostrand. Abdi hette han. Polisens avspärrningar hindrade honom från att köra vidare. Abdi hade sin fru i luren. Jag kunde höra hennes upprörda röst.

– Hon vill att vi ska flytta från Malmö. Och det vill jag också, sa Abdi när han avslutat samtalet.

Busschauffören Abdi Ilmi i Malmö kunde inte köra vidare i söndags kväll, på grund av polisavspärrningar efter ännu en skottlossning. Bakom honom fyllde fler bussar och bilar på, och förvandlade gatan till ett misslyckat parti tetris.
Busschauffören Abdi Ilmi i Malmö kunde inte köra vidare i söndags kväll, på grund av polisavspärrningar efter ännu en skottlossning. Bakom honom fyllde fler bussar och bilar på, och förvandlade gatan till ett misslyckat parti tetris. Foto: Niklas Orrenius

Abdi Ilmi är 30 år gammal. För 14 år sedan flydde han till Sverige från Somalia, ett land plågat av ständiga skottlossningar och bomber. Han var 16 år då, lika gammal som pojken som nyss sköts inne på pizzerian. Först bodde Abdi i Växjö, sedan i Stockholm. För sju månader sedan flyttade han, hans fru och deras fem barn till Malmö. 

– Vi flyttade hit för min fru kommer härifrån. Men nu vill både hon och jag bort. Jag tror att det varit sju eller åtta skottlossningar sen vi kom hit i våras, sa Abdi.

Abdi vände sig om. Flera bussar och bilar hade stannat bakom honom. Lundavägen fylldes upp som en misslyckad omgång Tetris. Abdi sa att rädsla ofta präglade hans arbetsmiljö.

– För en månad sedan, när jag körde sjuans buss, så var det ett gäng som ville åka gratis. Jag sa nej. ”Nästa gång vi ser dig...”, sa de, och gjorde tecknet för att skära av halsen. Det känns som att man är maktlös då. Med alla vapen som finns här i stan. I Stockholm körde jag också buss, men det var inte lika hotfull stämning som här.

Polisen arbetade snabbt innanför avspärrningarna. Förhörde vittnen. Någon hade sett en bil som rivstartat strax efter skotten. 

Jag sa hejdå till Abdi och promenerade hem. Min son låg i sin säng i mörkret. Han berättade att hans jämnårige kompis bor i huset ovanför pizzerian. Kompisen hade sett en film med sin syster när de hörde skotten nedanför, några meter från dem.

– Läskigt, mumlade min son, halvvägs in i sömnen.

Följande dag kom ett larm om en ny skottlossning, intill akutmottagningen, klockan 17, mitt i rusningstid. Nya blåvita plastband. Nya klungor av Malmöbor som samlades. Ännu en lägereld i Malmö var tänd.  

Samma dag meddelade polisen att sextonåringen som sköts på pizzerian inte är ”samarbetsvillig att prata”, där i sjuksängen på akuten. 

Läs mer: Polisen i Malmö utreder kopplingar mellan skjutningar