Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Vi har en skyldighet att ta reda på vad som händer med Hamzeh

Ett tjugotal afghaner lämnar förvaret i Åstorp för att utvisas till Kabul.
Ett tjugotal afghaner lämnar förvaret i Åstorp för att utvisas till Kabul. Foto: Anders Hansson

Han landade i Kabul en timme efter terrorattacken. En enorm sprängladdning gömd i en vattenbil hade dödat 150 personer och skadat långt fler.

19-åriga Hamzeh Nouri kunde inte låta bli att ta sig till attentatsplatsen. Kratern var enorm och flera meter djup. Hamzeh såg avslitna kroppsdelar. Armar, ben. Ett halvt huvud.

Några brandmän försökte tvätta bort köttslamsor och blod från vägen. Illamåendet vällde upp, strupen snördes åt. Han ångrade att han åkt till platsen för terrordådet.

Foto: PrivatDet var första gången i livet som han satte sin fot i Afghanistan. När den afghanska gränspolisen på Kabuls flygplats frågade om Hamzeh var afghan sa han att han inte visste:

”Jag har bott i Sverige i två år. Innan dess bodde jag i Iran.”

Polisen blev arg.

”Vet du inte vad du är?”

”Jag är född i Iran”, sa Hamzeh.

”Det spelar ingen roll”, sa polisen. ”Nu är du afghan”.

Hamzeh landade i Kabul den 31 maj, i onsdags i förra veckan. Några veckor tidigare, i början av maj, var han i Eskilstuna, på väg till skolan med en mattebok i handen.

Att han hade fått avslag på sin asylansökan och informerats om att han skulle tvingas lämna Sverige… det gick inte att ta in. Alla svenskar han träffat var snälla. Det kan inte vara sant att de tänker skicka mig till Kabul, tänkte han.

En handläggare på Migrationsverket hade berättat för Hamzeh att poliser i Sverige vill väl: ”De lyssnar på dig och hjälper dig”. När Eskilstunapolisen kallade honom till ett möte en majmorgon så gick han dit. Han tog med sin mattebok – han tänkte gå direkt till skolan från polisstationen sen.

Foto: PrivatPoliserna körde honom i en svart bil till Migrationsverkets förvar i Flen. Efter ett par veckor flyttades han till Skåne, till förvaret i Åstorp, tillsammans med andra afghaner som också skulle utvisas.

Det var där, i Åstorp, som jag första gången pratade med Hamzeh. Det var i tisdags i förra veckan, den 30 maj. Jag stod utanför förvarets stängsel, bland ett hundratal unga asylsökande afghaner som hade kommit för att sörja och protestera mot utvisningen av deras landsmän.

Afghanerna grät tyst och höll om varandra. Snart skulle det vara deras tur. Polisen hade satt upp avspärrningar för att hindra folk från att i desperation kasta sig framför flygbussen. Någon gav mig Hamzehs nummer.

Han svarade inifrån förvaret, på bruten Eskilstunadialekt, som en afghansk Fredrik Lindström. Han sa att han kände sig som en bricka i ett svenskt politikerspel. ”Alla vet hur det är i Afghanistan. Krig och bomber. Politikerna vet också.”

Mindre än ett dygn senare stod han vid bombkratern i Kabul och stirrade på de losslitna lemmarna.

I torsdags eftermiddag, när Hamzeh varit åtta dygn i Afghanistan, fick vi kontakt igen. Vi ringde via Facebooks chattfunktion.

Han berättade att han fått motsvarande drygt 300 kronor av en hjälporganisation när planet landade. Han togs till ett boende där han skulle få stanna i två veckor, sedan skulle han få klara sig själv.

På nätterna hörde han skottlossning. På dagarna gick han runt och frågade om jobb. Han besökte affärer och gick fram till folk på gatan.

”Alla skrattade åt mig. De sa: Det här är Kabul. Har du inga pengar eller någon som hjälper dig så klarar du dig inte.”

Hamzeh berättar att han en dag såg afghansk polis skjuta mot demonstranter som protesterade mot regeringen (jag kollar senare upp detta: Washington Posts korrespondent rapporterade i helgen att sex personer dödades när säkerhetsstyrkor öppnade eld mot antiregeringsdemonstranter i Kabul på fredagen).

Kabul var otäckt, tyckte Hamzeh. Så när han blev erbjuden en plats på en buss till Afghanistans tredje största stad Mazar-i-Sharif, i norra delen av landet, så tog han den.

”Nu är jag här. Men jag har bara kanske tio svenska kronor kvar, och det finns inga jobb här heller”, säger han.

Så länge som vi fortsätter att skicka tusentals människor mot deras vilja till ett av världens farligaste länder – då har vi en skyldighet att ta reda på vad som händer dem.

Hamzeh nämner en rondell i Mazar-i-Sharif, dit många arbetslösa går i hopp om ett påhugg på något bygge.

”Folk går dit redan klockan fem, jag också. Det är kanske tusen män där varje morgon. Men ingen får jobb. Folk bygger inte här längre. Talibanerna skrämmer folk. De som kan lämnar landet.”

Det var talibanerna som sprängde bomben i Kabul. Den människofientliga islamistiska extremiströrelsen har gjort framryckningar och kontrollerar nu runt en tredjedel av Afghanistan.

Även muslimer som inte är talibaner är väldigt stränga i Afghanistan, har Hamzeh märkt.

”Nu när det är Ramadan får ingen äta eller dricka vatten på hela dagen, fast det är över trettio grader. Om någon ser att man gör det på gatan kan man bli misshandlad”.

I Mazar-i-Sharif bor han hos en kvinna som han träffade på ett torg.

”Hon såg snäll ut, så jag gick fram till henne. Men hon har sex barn själv. Jag får bara bo här i fyra dagar till här”.

Hamzeh har sett var uteliggarna sover i Mazar-i-Sharif. Han tror att han snart kommer att vara en av dem.

Vi pratar i nästan en timme. Om Rinmangymnasiet i Eskilstuna. Om Hamzehs mamma, som är död. Om hans pappa, som Hamzeh säger röker heroin i Iran och som aldrig svarar när man ringer. Om skofabriken i Iran där han började jobba när han var elva. Om hans farbror, som alltid slog Hamzeh under uppväxten.

Och så pratar vi om en svensk kvinna från kriminalvården, en av hans eskorter till Kabul. Hamzeh säger att han såg henne gråta på planet.

När jag cyklar från redaktionen efter samtalet passerar jag sushibarer och hipsterbagerier. Frasen ”den reglerade invandringen” mal i huvudet. Att Hamzeh Nouri just nu befinner sig i Mazar-i-Sharif, livrädd och med tio kronor på fickan, är ett resultat av den reglerade invandringen.

Svenska myndigheter bröt inte mot några lagar när de tvångsutvisade honom till Kabul. De följde den demokratiska ordning som svenska folkvalda röstat fram, den princip som vårt asylsystem vilar på: att den som inte bedöms ha asylskäl måste lämna landet.

Fler fraser från den svenska migrationsdebatten studsar runt i skallen: ”Hur skulle det se ut om alla” och ”vi kan inte hjälpa hela världen” och ”enbart fattigdom är inte asylskäl”.

Migrationsminister Morgan Johansson (S) har kallat avvisningarna till Afghanistan för ”ett etiskt dilemma”. Det tycker jag att man kan se att de är, oavsett var man står åsiktsmässigt i frågan. Folk som säger att detta är en enkel fråga har jag inte så stor respekt för.

Själv är jag bara riktigt säker på en sak.

Så länge som vi fortsätter att skicka tusentals människor mot deras vilja till ett av världens farligaste länder – då har vi en skyldighet att ta reda på vad som händer dem.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.