Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Nioåriga Sabina är okontaktbar – ska utvisas

00:59. Sabina är nio år och har uppgivenhetssyndrom. Under förra året vårdades 84 asylsökande barn i Sverige för uppgivenhetssyndrom.

Nioåriga Sabina har varit okontaktbar i ett och ett halvt år och får näring genom en sond i näsan.

Hennes ärende prövas enligt den tillfälliga asyllagstiftningen, som Migrationsverket spått kan göra det svårare för barn med uppgivenhetssyndrom att få uppehållstillstånd.

Sabina och hennes familj har fått beslut om att de ska utvisas i mars.

– Vi ser inget ljus i den här långa tunneln. Vi vet inte vad som ska hända med oss, säger hennes mamma, Kalina.

Nioåriga Sabinas kropp ser helt livlös ut i pappa Peters famn, när han lyfter henne från sängen till den halvliggande rullstolen. I hennes vänstra näsborre sitter en genomskinlig slang - en sond som går ner till magsäcken. Fem gånger om dagen fyller mamma, Kalina, eller pappa Peter, en spruta med flytande näring, som de under 40 minuter trycker in i slangöppningen.

– Vi tvättar henne, gör gymnastik, exakt som läkarna råder oss. Vi lyssnar på musik, går ut på promenader. Vi försöker väcka hennes intresse på olika sätt, säger Kalina.

Märker ni att hon reagerar på någonting?

– Nej, ingenting. Det har bara blivit värre. I början behövde hon inte blöja till exempel, men det måste hon ha nu.

Familjen berättar att de är förföljda i hemlandet, som ligger i forna Sovjetunionen. På grund av hoten och utpressningarna vill de inte att det ska framgå vilket land de flytt från, eller vilka deras riktiga namn är.

En grupp personer hade i flera år ägnat sig åt utpressning och fått Peter att jobba under omänskliga förhållanden, för nästan ingen lön. Samma grupp personer hade tidigare mördat hans pappa, enligt Peter. Hoten mot familjen blev allt värre under deras sista tid i landet.

Läs mer: 84 asylsökande barn vårdas för uppgivenhetssyndrom

Den första september 2015 hade de hämtat Sabina i skolan och var på väg hem till några vänner för att äta middag. Då blockerades vägen av en bil och ut ur den klev flera män, klädda som poliser. De slet ut både Peter och Kalina ur bilen och började misshandla dem. Först med händerna och sedan med stålrör. När Kalina hörde att de sett Sabina i bilen och diskuterade vad de skulle göra med henne kastade Kalina sig i bilen och körde därifrån.

– Efter det började Sabina må dåligt. Hon ville inte gå till skolan, hon ville inte umgås med sina vänner, berättar hon.

När det stod klart att de skulle ta sig till Sverige, där de hade bekanta, märktes en förändring i hur Sabina mådde. Hon blev gladare och började leva upp igen. Sabinas stora intresse i hemlandet var dans, berättar hennes föräldrar. Hon deltog i tävlingar och tränade med sin syster.

Foto: Nicklas Thegerström

– Hon gick på musiklektioner också och var väldigt aktiv både i skolan och hemma. Hon ville vara med i allt man gjorde, hon hjälpte mig att både baka tårta och att diska. Alla sa att hon var nästan som en vuxen, hon kunde göra allt, säger Kalina.

Familjen kom till Sverige i slutet av november 2015.

– Vi sökte asyl, men allt var så rörigt. Vi visste ingenting.

Efter att familjen fått beskedet att deras ärende inte kunde prövas i Sverige blev Sabina snabbt sämre och fick allt svårare att äta. Familjen kom till sjukhuset, där ingen hade några svar på vad Sabinas försämring kunde bero på. De fick rådet att hitta på roliga saker med henne. Men i mitten av januari slutade hon helt att äta. Hon fick sond.

– Jag var så panikslagen att jag inte visste vad jag skulle göra eller tänka. Vi förstod inte vad som hände eller varför, säger Kalina.

– Läkarna provade allt, de försökte öppna munnen så att hon kunde äta, men det gick inte.

Strax därefter tappade Sabina kontakten med omvärlden. Hon sondmatades och fick blöja. Reagerade inte på vare sig tal eller beröring.

Det är nu ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har Sverige prövat deras asylärende och familjen har fått avslag på sin asylansökan.

Vi ser inget ljus i den här långa tunneln.

Eftersom familjen kom till Sverige efter den 24 november 2015 så prövas deras ärende enligt den nya, tillfälliga asyllagstiftningen. Redan i sitt remissvar skrev Migrationsverket att vissa av de skärpningar som gjorts i den tillfälliga lagstiftningen riskerade att försvåra för just gruppen barn med uppgivenhetssyndrom att få uppehållstillstånd.

Familjen i sin helhet bedöms inte ha skyddsskäl. Och familjen har inte kunnat bevisa för Migrationsverket att Sabina inte kan få den vård hon behöver i hemlandet. Man bedömer inte att omständigheterna är särskilt eller synnerligen ömmande.

– Vi kan inte tänka oss att Sabina kan få den vård hon behöver i vårt hemland. Om den alls finns så måste man ha väldigt mycket pengar för att få den. Det är helt omöjligt för oss. Även om vi skulle överleva finns det ingen möjlighet för oss att arbeta - de kommer att hitta oss direkt om jag skulle försöka hitta ett jobb, säger Kalina.

Migrationsverket anser att det just nu finns medicinska hinder att utvisa flickan. Därför gavs hon i mars ett tillfälligt uppehållstillstånd på ett år - men med ett avslagsbeslut i grunden.

Foto: Nicklas Thegerström

Familjen överklagade Migrationsverkets beslut och Migrationsdomstolen konstaterar att det - med den nya, tillfälliga asyllagstiftningen - ställs ”extremt stora krav för att permanent uppehållstillstånd ska beviljas” på grund av flickans tillstånd.

Det ska både gå att bevisa att det gäller ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd, men också att en utvisning strider mot ett svenskt konventionsåtagande, vilket man inte kan se att ett tillfälligt uppehållstillstånd gör. Det saknas också tillräckligt stöd för påståenden om att ett permanent uppehållstillstånd kraftigt skulle förbättra flickans tillstånd, resonerar domstolen. Det är dock inte säkert att bedömningen hade blivit annorlunda om Sabinas ärende blivit prövat enligt den tidigare lagstiftningen.

Nu inväntar familjen besked om Migrationsöverdomstolen ska ta upp ärendet.

– Vi ser inget ljus i den här långa tunneln. Vi vet inte vad som ska hända med oss, säger Kalina.

12-åriga Maria, Sabinas syster, sitter på en soffa och ser på när hennes pappa sondmatar hennes lillasyster. Även Maria har förändrats och är inte lika social, säger hennes mamma. Tidigare gick de på samma danskurser och hon var utåtriktad och glad. Nu är Maria inåtvänd, säger Kalina.

– Vi är så rädda att hon ska hamna i samma tillstånd som sin syster, säger hon.

Fotnot: Alla medlemmar i familjen har fingerade namn, eftersom de av säkerhetsskäl inte vill uppge sina riktiga.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.