Samtidigt som de svenska sjukhusen håller hög internationell klass på den avancerade vården – med hög överlevnad på svåra sjukdomar – brottas den svenska vården med bland annat långa köer.

Jämfört med liknande länder har Sverige färre vårdplatser och vården är mindre effektiv, trots att det finns gott om läkare och ungefär lika många sjuksköterskor, visar en ny rapport från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) som författats av Clas Rehnberg, professor i hälsoekonomi.

Enkät: Varannan allmänläkare funderar på att lämna primärvården

I rapporten jämförs Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge med Sverige. Rehnberg jämför också skattefinansierade system, som i Danmark och Sverige, med socialförsäkringssystem, som det i Nederländerna. 

Ofta har den skattefinansierade vården en bättre kvalitet på den avancerade vården, men just Nederländerna sticker ut som ett bra exempel på ett effektivt vårdsystem med lika god kvalitet som länder med skattefinansierad vård. Nederländerna har också väsentligt kortare köer och väntetider än Sverige. 

– Jag menar att det beror på ersättningssystemen. För den planerade, lättare vården finns det incitament att ta hand om patienterna på ett annat sätt i socialförsäkringssystemet. Det finns också en mångfald av vårdgivare och man utnyttjar kunskapskapitalet på ett bättre sätt, säger Clas Rehnberg. 

Att Sverige dragit ned på antalet vårdplatser beror dels på positiva saker – som att vi har en avancerad medicinteknisk nivå – men också på att vi inte kan bemanna vårdplatserna. Det skapar flaskhalsar. 

I andra länder vårdar man utanför sjukhuset i större utsträckning. 

– I en del av länderna med socialförsäkringssystem tillåter man läkare att arbeta både på sjukhus och att ha en egen praktik. Läkare som har en egen praktik eller anställning vid privata vårdföretag går in temporärt och medverkar i jour och beredskap på sjukhusen. Det gör att man utnyttjar kunskapskapitalet bättre, enligt Clas Rehnberg. 

En av hans slutsatser är att flexibla anställningsformer – där läkare och annan vårdpersonal från till exempel privata vårdföretag, tillåts gå in och ut ur sjukhus vid behov, och kanske också avkrävs inhopp på akutavdelningar – skulle leda till att man kan bemanna fler vårdplatser. 

I dag bygger mycket av akutvården på att man har fast personal, och när man nu drar ned på läkarbemanningen på sjukhusen blir det svårare att bemanna jouren. 

– Man kan tänka sig att de som arbetar utanför sjukhuset kan medverka här, och kanske att man ger dem möjlighet att medverka i forskning och utbildning i sjuhusen. 

Även sjuksköterskor skulle kunna hoppa in på akutmottagningar mot en möjlighet till extra betalt, menar han. 

– På marginalen kanske man får betala vissa kategorier mer i ersättning, samtidigt skulle man kanske få ett bättre flöde in i sjukhusen, och för samma mängd pengar behandla fler patienter, säger Clas Rehnberg. 

Genom att anpassa bemanningen på det sättet kan dessutom kanske besparingar göras utan att det leder till att man drar ned på antalet behandlingar eller patienter. 

En annan skillnad mellan Sverige och andra länder i studien är att vi har färre allmänläkare. Under en längre tid har relativt sett en lägre andel av läkarna specialiserat sig som allmänläkare, vilket lett till att svensk sjukvård har en svag primärvård. 

– I en del andra länder ligger styrningen av specialiseringsinriktningen i större utsträckning på staten. I Sverige ligger det på regionerna och ofta på sjukhusen. Det har en konserverande effekt, man kontrollerar vad man har för bemanning och pensionsavgångar och vidareutbildar utifrån det, vilket gör att det inte sker någon förändring, och antalet allmänläkare minskar som andel av den totala läkarkåren. 

Genom att staten tar ett helhetsgrepp om landets behov av olika typer av specialiseringar skulle man kunna rätta till den bristen, menar Rehnberg. 

Även de investeringar som sjukhusen gör skulle i högre utsträckning kunna styras av staten, för att minska snedvridningar och ojämlik vård i olika delar av landet.

Rehnberg menar dock att staten visserligen borde få en tydligare roll med att styra resurser och göra uppföljningar, men att staten inte ska gå in och driva sjukhus, något som det höjs krav på nu. 

Den inriktning som regionerna har nu, att man flyttar ut mer av vården till primärvården, är sannolikt effektiviserande enligt Clas Rehnberg. 

– Det är en erfarenhet från andra länder, men det beror på hur man gör det. Att primärvården får ett huvudansvar ger bättre kontinuitet. En god kontinuitet gör att behovet av akut sjukvård minskar för patienter med kroniska tillstånd. 

Men det kräver också att primärvården finns tillgänglig utanför kontorstid. 

Nederländerna har lyckats bra med detta, det finns en väl utbyggd primärvård där man arbetar med kroniker, och har inga eller korta vårdkörer.