Östtyska Stasi försökte påverka svenska skolan

Att Sverige var ett nyckelland för Stasi blev känt när spionorganisationens enorma arkiv öppnades efter murens fall. Stasi hade många spioner i Sverige, både svenskar och tyskar. Ett viktigt inslag i för­söken att vinna sympatisörer i Sverige var de språkkurser som arrangerades främst för gymnasielärare. På 1970- och 1980-talen lockades 600 lärare framför allt till Leipzig. Budskapet i det som såg ut som oskyldiga kurser i språk och tysk kultur var i själva verket minutiöst planerat, visar den noggranna och omfattande dokumentationen.

– Målet för DDR var att vinna över det neutrala Sverige. Lärarna sågs som en bra ingång för att förändra sättet att tänka. Det lades ned enormt mycket energi på att planera kurserna, säger Anders Törnvall, professor emeritus i interkulturell kommunikation.

När Stasis verksamhet i Sverige nystades upp blev Anders Törnvall en ofrivillig huvudperson. På 1960-talet hade han intet ont anande hjälpt den tyske studenten Aleksander Radler att etablera sig i Lund. Mer än 30 år senare blev det känt att Radler, som blivit en omtyckt präst i Burträsk, i flera årtionden varit en av Stasis mest aktiva spioner i Sverige.

Sedan prästen avslöjades har Anders Törnvall ägnat nästan all tid åt att forska om Stasis verksamhet i Tyskland. De senaste två åren har han gått igenom Herderinstitutets arkiv i Leipzig, som arrangerade många av de kurser som riktade sig till svenska lärare. I den sammanställning, som publicerats av den liberala tankesmedjan Fri värld, har Anders Törnvall pratat med både arrangörer och svenska deltagare.

– Stasis anvisningar följdes till punkt och pricka, men det gällde att dölja försöken att påverka. De tyska kursledarna var lydiga instrument för systemet och utbildade i övertalningsteknik. Utgångspunkten för undervisning var personlighetsförändringar från individualism till kollektivism.

Rekryteringen av svenskar lärare skedde främst genom annonser i facktidningar. De protokoll som Anders Törnvall gått igenom visar hur svenskarna delades in i olika grupper beroende på hur deras inställning var till DDR. Vanliga frågor från svenskarna handlade om muren och om reseförbudet.

– I svaren beskrevs muren som en garanti för frihet och för DDR:s överlevnad i en girig omvärld. Invånarna hade det så bra i DDR att de inte hade någonting att lära från andra länder. Utländsk litteratur och tidningar fick inte föras in i DDR för att de spred en falsk verklighetsbild. De tyska kursledarna lärde sig också att förklara att det ibland är nödvändigt att kämpa militärt för att uppnå fred, säger Anders Törnvall.

Enligt mötesprotokollen var svenskarna över lag positiva till DDR, även om det fanns kritiska röster. Efter att ha läst gymnasielärarnas utvärdering delar Anders Törnvall den uppfattningen.

– Jag får uppfattningen att de svenska lärarna kände sig som en del av en fredsrörelse som ville skapa en mänskligare värld. De tyckte att de blev väl omhändertagna och att den ämnesmässiga undervisningen höll mycket hög klass.

Var gymnasielärarna naiva?

– På den tiden hade svenskar dåliga kunskaper om hur en diktatur fungerar och om hur den kan påverka och manipulera människor, säger Anders Törnvall.

”Nivån på kursen var mycket hög”

Foto: Anette Nantell

Lund. Cecilia Gärtner från Lund var en av de 600 svenska gymnasielärare som åkte till Östtyskland på sommarkurs på 1980-talet.

– Det var en bra erfarenhet, där jag höll mina tankar och iakttagelser för mig själv.

Cecilia Gärtner är adjunkt i tyska och religion. Hon var nyutbildad när hon i början av 1980-talet såg annonsen från Vänskapsförbundet Sverige-DDR om fortbildningskurser.

– Jag hade just köpt en lägenhet och hade inte råd att åka på semester. Jag lockades av att kursen var mycket billig, säger Cecilia Gärtner.

– Jag visste hur samhället i DDR fungerade. Nu tänkte jag att jag själv skulle få se hur livet bakom järnridån verkligen var.

Cecilia Gärtner åkte till Östberlin. Kurskamraterna var från hela världen, en stor grupp kom från Sovjetunionen. Hon blev inkvarterad i en nybyggd studentbostad som kändes fallfärdig.

– Undervisningen handlade om tysk kultur, och tog upp bland annat Goethe och Schiller. Nivån var mycket hög. De tyska lärarna var professorer och docenter i sina ämnen, säger Cecilia Gärtner.

Som utländsk gäst behandlades hon väl. Världen utanför sommaruniversitetet upplevde hon som grå och dyster.

– När jag försökte prata med folk på gatan skrek de åt mig. I efterhand har jag förstått att de kunde råka illa ut om de pratade med utlänningar. Det gällde att bli av med mig så fort som möjligt.

Varje eftermiddag åkte kursdeltagarna på utflykt. Cecilia Gärtner reagerade över den låga standarden i den mönsterlägenhet som visades upp. I koncentrations­lägret Buchenwald beskrevs offren som antifascister och socialister, inte som judar. Ibland var propagandan i undervisningen tydlig, men Cecilia Gärtner protesterade aldrig.

– Jag höll mina tankar för mig själv. Jag var rädd för att få de andra studenterna emot mig om jag gav uttryck för vad jag tyckte.

Alla utlänningar hade en östtysk följeslagare. Cecilia Gärtners tyska väninna hörde av sig flera år senare och ville återuppta kontakten.

– Jag förstod att hon blivit uppmanad att skriva och jag blev irriterad. I efterhand ångrar jag att jag inte sparade brevet och svarade. Jag har utan att lyckas försökt hitta henne efter murens fall.

Cecilia Gärtner åkte på sommarkurs två gånger, 1981 och 1983.

– Efter mina besök i DDR var det omöjligt att tänka tanken att järnridån med hela östblocket skulle falla inom ett decennium.