Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-20 01:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/overlevandes-barnbarn-om-hur-forintelsen-format-dem/

Sverige

Överlevandes barnbarn om hur Förintelsen format dem

Pinkus och Manja Kryssman befriades från koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945. De träffades först senare, på en textilfabrik i Borås.
Pinkus och Manja Kryssman befriades från koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945. De träffades först senare, på en textilfabrik i Borås. Foto: Privat

Flera av deras släktingar mördades i nazisternas koncentrationsläger. 

Minnet av Förintelsen lever vidare hos många judar som fötts långt efter andra världskrigets slut. 

För DN berättar tre av dem om hur det är att leva som jude i Sverige i dag. 

Helena Kryssman föreläser om Förintelsen för elever på högstadiet och gymnasiet. Hon tycker att minnesdagen är mörk, men viktig.
Helena Kryssman föreläser om Förintelsen för elever på högstadiet och gymnasiet. Hon tycker att minnesdagen är mörk, men viktig. Foto: Privat

Helena Kryssman, 30, föreläser i skolor om sin farfar och farmors upplevelser under Förintelsen, tillsammans med andra barnbarn till överlevande i föreningen Zikaron:

”För mig handlar judendomen om att värna minnet av det som hände det judiska folket. Eftersom min mamma är kristen är jag inte judinna enligt judisk lag. Jag brukar säga att jag är halvkristen och halvjudinna. När vi firar judiska traditioner gör vi det främst för att samla familjen och för att minnas vad farmor och farfar fick genomlida på grund av att de var just judar.

Min farfar var i Auschwitz i tre år. Han monterade tågvagnar, och en dag förlorade han halva sitt finger. Enligt dokument från lägret fick han vård i tre dagar. Jag kan inte förstå det, vad som räddade honom från att skickas direkt till gaskammaren. Det är gemensamt för alla berättelser om överlevande, att slumpen ofta avgjorde. 

Min farmor var 15 år 1939. Hon och hennes syster separerades från familjen i Polen, och togs till ett arbetsläger. De fick jobba i en fabrik i fyra och ett halvt år. Sedan stängdes lägret och systrarna vandrade dödsmarschen, de 50 milen till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Där befriades de och min farfar samtidigt, i april 1945. 

När jag föreläser för elever ställer de ofta frågor jag inte har något svar på. Som ”hur tänkte nazisterna” eller ”varför just judar?” Jag brukar prata om hur det började, om hur judarna utsågs till syndabockar och förbjöds från att gifta sig med andra eller gå till offentliga badhus. Hur de blev avhumaniserade. 

Anledningen till att berättelserna fortfarande är aktuella är att antisemitismen finns kvar än i dag. Vissa skolor har sagt till oss i Zikaron att de vill att vi ska föreläsa där, men att de inte kan garantera vår säkerhet. Jag känner att det är mitt ansvar att föra historien vidare. Jag kan aldrig få en nynazist eller en medlem i NMR att ändra sin åsikt, men jag tror att jag kan nå barn och ungdomar. De behöver förstå att alla människor är lika mycket värda, oavsett religion och bakgrund.”

Nina Tojzner har flyttat till Stockholm från Malmö. Hon säger att hon känner sig trygg, men är orolig för att antisemitismen växer i Sverige.
Nina Tojzner har flyttat till Stockholm från Malmö. Hon säger att hon känner sig trygg, men är orolig för att antisemitismen växer i Sverige. Foto: Privat

 

Nina Tojzner, 29, generalsekreterare i Judiska ungdomsförbundet, JUS:

”Jag har precis deltagit på en minnesceremoni. Den väckte blandade känslor. Jag önskar att vi hade kunnat minnas Förintelsen, mänsklighetens grymhet, och känna att vi nu har kommit ut på andra sidan. I stället verkar vårt samhälle gå tillbaka till den intolerans vi såg i början av 1930-talet. Det finns förintelseförnekare bland oss. Antisemitismen och främlingsfientligheten ökar, med fler extrema rörelser.

Min farfar förlorade hela sin familj, sina fyra syskon och båda föräldrar, i Förintelsen. De bodde i Dubrovytsia, som då tillhörde Polen och som nu är en del av Ukraina. Min mormor och morfar, som föddes i Kiev, förlorade sina pappor. De kallades in i Röda armén och kom aldrig tillbaka. Mormor och morfar var ensambarn båda två, de var så små när kriget började. 

Jag tror att Förintelsen har format mig mycket i min judiska identitet. Kanske har den påverkat mina föräldrar ännu mer, som barn till förintelseöverlevare. Men det är viktigt för oss, i tredje generationen, att föra minnet vidare nu när våra mor- och farföräldrar går bort. 

Om jag får önska nästa generation något skulle det vara att man inte längre behöver ha evenemang bakom stängda dörrar. Att den judiska skolan kan vara öppen, precis som alla andra skolor är i Sverige. Jag skulle önska att vi när vi går på samrådsmöten med politiker, myndigheter och makthavare inte behöver prata om antisemitismen som en akut fråga, utan i stället kan fokusera på det judiska livet, hur det ska kunna utvecklas och blomstra.”

Läs mer: Antisemitismen i Sverige 

Victor Borslöv-Reichmann tänker ofta på Förintelsen. ”Om jag hade levt för 80-90 år sedan hade det varit jag som skickats till koncentrationsläger”.
Victor Borslöv-Reichmann tänker ofta på Förintelsen. ”Om jag hade levt för 80-90 år sedan hade det varit jag som skickats till koncentrationsläger”. Foto: Privat

 

Victor Borslöv-Reichmann, 28, vice ordförande i fullmäktige i Judiska församlingen i Göteborg.

”För mig är den här dagen en påminnelse om att inte ta min vardag för given. Jag kommer från en tysk-judisk familj, där mormors mamma och systrar överlevde, men större delen av släkten mördades. I Tyskland kunde judar leva ett bra liv, fram tills Hitler tog över. Det har jag med mig, att den som är fri snabbt kan bli ofri. 

Jag tror att många judar har en mental packad resväska. En överhängande rädsla för att det kan hända igen. Funderingar på vad man skulle göra då, vart man skulle ta vägen. I min vardag märker jag oftast inte av antisemitismen. Men jag är öppen i judiska frågor på sociala medier. Då händer det att jag får hot, riktade mot mig och min familj. 

Man måste våga erkänna att vi har problem med antisemitism i Sverige. På minnesdagen går många ut och pratar, men det ser lite klent ut andra dagar. Vi inom den judiska församlingen har ett ansvar, att berätta. Om Förintelsen, absolut, men också om vår vardag, för att ge andra en chans att förstå. Vi behöver all hjälp vi kan få i kampen mot antisemitismen. Vi klarar det inte själva.”

Läs mer: Hédi Fried om SD:s medverkan på Förintelsens minnesdag