Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sverige

Ramona spändes fast i bälte 80 gånger

Ramona Karlsson förstår att fasthållning kan behövas i vissa lägen, men efterlyser mer hänsyn mot patienten.
Ramona Karlsson förstår att fasthållning kan behövas i vissa lägen, men efterlyser mer hänsyn mot patienten. Foto: Lina Alriksson / Pål Sommelius
Åttio gånger på tio månader spändes Ramona Karlsson fast. Som längst låg hon fastbältad i fem dygn. ”Om min son håller fast mig efter en kram i dag får jag panik­känsla”, säger Ramona som i dag är frisk från ätstörning och självskadebeteende.

Ramona Karlsson, 33, växte upp i ett missbrukarhem där det var fult att visa känslor. För att hantera den jobbiga situationen började hon kontrollera sin mat.

– Det var ett sätt att fly från mig själv och allt hemma. Jag orkade inte vara med mig själv och det hjälpte inte att gå någon annanstans, för där var ju jag också.

Ramona var 15 år när hon fick kontakt med barnpsykiatrin, Bup, men det skulle dröja flera år och många behandlingar innan hon bältades första gången. Då var hon 23 år, svårt sjuk i anorexi och tvångsvårdades på sjukhus.

Ramona försökte som vanligt att kräkas upp maten, men övermannades av personalen och spändes  fast till armar, midja och ben.

Hon hölls fastspänd i fem dygn första gången, men fick aldrig veta varför. Ramona upplevde att personalen  inte riktigt visste vad den  gjorde i sådana  situationer.

– Jag kände stressen när de famlade med nycklarna i bältesvästen. Och när de talade med varandra över mitt huvud. Det var fruktansvärt plågsamt.

Hon är skeptisk till att bältesläggning används på kvinnor med självskadebeteende. En fasthållning kan motverka sitt syfte och bli ytterligare en kränkning, säger hon.

– I hela mitt liv har jag känt mig hotad och haft svårt att känna tillit. Tvångsåtgärderna har inte gjort det lättare. Tänk dig själv att bli fastbunden och fasthållen av fem personer och tvingas ligga med benen helt isär. Tänk dig vilken förnedring och kränkning.

Hon förstår samtidigt att det finns lägen då fasthållning behövs, men efterlyser mer hänsyn mot patienten och ett samtal där man röner ut varför åtgärden togs och hur den kan undvikas.

Ramona tror att bältesläggning kan trigga i gång ett ”anti-personal”-perspektiv som leder till  nya tvångsåtgärder. I journalen står det att hon blev bättre när hon fick mer frihet och inte förhindrades att kräkas.

Först efter elva år inom vården fick Ramona träffa en psykolog. Då vårdades hon på rättspsyk i Växjö, sista anhalten för kvinnor med självskadebeteende.

– Jag förstår inte varför det inte skedde tidigare. I journalen från Bup 1993 står det att jag haft en traumatisk uppväxt. Varför frågade ingen varför jag svälte  mig själv, säger Ramona Karlsson som i dag arbetar med projektet ”Bättre vård mindre tvång” vid SKL.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.