Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Ring ring – skynda dig inte att svara

Jag har kommit att avsky telefonen. Inte dess funktioner, utan dess ringande och störande egenskaper. Du vet vad jag menar?

Ett enkelt samtal med en vän eller kollega och telefonen ringer. Genast sätts hela världen på paus. Vad som än pågår måste det avbrytas för att personen i luren potentiellt är viktigare än allt annat. Det är en spärr i vår hjärna, ett metodflöde vi inte kan undvika: Telefon, samtal, svara, nu. ”Jag ska bara ta det här”, säger vi och smiter från verkligheten.

Få skulle erkänna symtomen, däremot ser vi dem hos andra. Vilka och hur de är. Sorten, typen.

Som hörsalssvararen. Som aldrig kommer ihåg att stänga av ljudsignalen på konferensen eller stormötet. När telefonen väl är uppfiskad glöms rummet och människorna runt omkring. Hörsalssvararen reser sig, går ut och svarar alltid i normal samtalston innan dörren nåtts: ”Ja?”

Än värre är det att samtala med män (det är alltid män) med bluetooth-headset till sin telefon. En typ av roulettesamtal där man ena stunden pratar väsentligheter, för att i nästa se honom göra snabb manöver över örat och – blip – befinna sig i ett helt nytt samtal.

Värst av alla är matsvararna. Som inte bara släpper allt – bestick, såsskålar och konversation – utan också svarar innan de ens har hunnit tugga ur mun. ”Helena mitt i maten?” Fullkomligt obegripligt. Matsvararen förklarar inte bara att den som ringer är oförskämd för att hon ringer, utan också att det sker under matsvararens måltid. Trots att enda skälet till avbrott är att matsvararen svarar.

Det är som om telefonen utesluter vår förmåga att välja bort. Som om vi har ständig jour för en nyckfull omvärld. Hur hade vi agerat om en person hade ställt sig upp i hörsalen och börjat prata högt med en närvarande vän? Vad hade vi sagt om den som, mitt under ett samtal, avbrutit, vänt sig om och börjat prata med någon annan?

Galenskapen blir kanske tydligast när vi vänder på den. Jag testade det häromdagen när jag skulle köpa hämtmat från thai-kiosken runt hörnet där jag bor. Fem personer stod före mig i kö. Jag gick en bit bort och ringde in min beställning i stället. Inga problem, beställningen prioriterades framför de fem personer som stod i fysisk kö.
Kanske handlar telefonsvarandet om en ängslighet att missa någon eller något – ett tillfälle, en röst, en bekräftelse, en människa. Eller så är det så enkelt som att beteendet är så djupt nedärvt att vi inte reflekterar över det. Vi bara svarar – det ringer ju?

Någonstans på vägen tycks vi hur som helst ha tappat initiativet. Handlingen där det är vi, inte vår omgivning, som skapar vår verklighet. Kan vi inte bara bestämma oss för att slå av ljud och vibration på telefonen och ringa tillbaka när vi har tid? Och därmed återta kontrollen över både samtalet och det liv vi lever – just nu.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.