Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Rossana Dinamarca tillbaka i Trollhättan: ”Rasismen normaliseras”

Hon har vigt sitt politiska liv åt kampen mot rasismen. Hon har lärt sig att hantera vrede och hot i sin yrkesroll. Och så kom hatet hem till vänsterpartisten Rossana Dinamarca. DN:s Karin Eriksson och Beatrice Lundborg följde henne tillbaka till Trollhättan, ett år efter rasistattacken mot Kronans skola.

Skräcken.

Rossana Dinamarca satt i en telefonkonferens på Arlanda Express när hon nåddes av nyheten om en skolattack i Trollhättan.

Hon lade omedelbart på och ringde sitt äldsta barns fritids, men fick inget svar. Hon ringde sitt yngsta barns fritids, och någon ur personalen svarade i så obekymrad ton att det stod klart direkt att inget hänt på den skolan.

Lättnaden.

Med nästa meddelande i mobilen fick hon veta att det var Kronans skola vid Kronogården som blivit måltavla för en rasistattack.

Då vällde känslorna upp igen.

– Jag känner jättemånga som jobbar på biblioteket eller som lärare eller fritidspedagoger. En del av dem har vuxit upp tillsammans med mig på Kronogården. Så jag började messa för att försöka få tag på dem, och det fick jag givetvis inte. Det var fruktansvärt.

Människor i chock kan göra märkliga saker, som att sätta sig på ett flyg till Kiruna, när man bara borde åka hem. Rossana Dinamarca åkte 920 kilometer norrut torsdagen den 22 oktober 2015, och tog sedan första flyget tillbaka morgonen därpå.

På fredag eftermiddag, drygt ett dygn efter attacken, kom hon tillsammans med en av sina systrar till Kronan.

– Då var det polisavspärrningar och plast runt hela skolan. När vi såg det släppte allting. Vi bara grät.

Foto: Adam Ihse/TTFoto: Adam Ihse/TT

Där var människor som hon känt i hela sitt liv. Många som flyttat från Kronogården, men återvänt för att delta i manifestationen.

Detta var vad de sade till varandra om rasismen: Det är mycket värre nu.

327 dagar efter attacken i Trollhättan drar Rossana Dinamarca upp benvita ullstrumpor över sina vader. Sedan sticker hon ned fötterna i svarta läderskor. Skodonen är handsydda efter hennes fötter. Resten av dräkten har hon köpt begagnad. Den kommer ursprungligen från Bolstad utanför Mellerud i Dalsland. Det var så nära Trollhättan hon lyckades komma, den där gången för kanske tolv år sedan, när hon beslöt sig för att utöka garderoben med en traditionell högtidsdräkt.

Då var det ett praktiskt beslut. Hon hade suttit i riksdagen i några år och tyckte att det var svårt med klädseln. I början gick hon till och med i kostym trots att hon egentligen var en hiphoptjej med säckiga byxor och munkjacka. Det lade hon av med efter ett halvår.

– Men jag ville ha något fint på riksmötets öppnande och jag tänkte att en folkdräkt skulle vara fin.

Hon rättar till det rosagrönrandiga livstycket.

– Jag har precis fått lära mig att jag haft sjalen fel fram till nu. Den ska tydligen vara instoppad i västen. Det var en kompis som hade lånat dräkten på midsommar i Hälsingland och där kan de tydligen folkdräkter. Då fick hon höra att flärparna aldrig ska sticka fram.

En blick i spegeln. Vänsterpartisten Rossana Dinamarca, ledamot i kulturutskottet, är redo för sitt femtonde riksdagsår.

Nu är det mer som en markering. Här är jag. Jag är en del av det här landet. Bara acceptera det.

 

För sex år sedan kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Då fick hennes folkdräkt en djupare politisk innebörd.

– Nu är det mer som en markering. Här är jag. Jag är en del av det här landet. Bara acceptera det.

Foto: Beatrice Lundborg

Hon vandrar bort till ett uppehållsrum där några av de andra vänsterpartisterna i riksdagen samlats. Partiledaren Jonas Sjöstedt sluter upp på den korta promenaden till Helgeandsholmen, upp genom det gamla riksdagshusets gröna trappor och upp över glasbron till nya riksdagshuset och kammaren. Där är Rossana Dinamarca en kvinna i folkdräkt i mängden.

För två år sedan, vid talmansomröstningen under uppropet, bar hon riksdagens mest uppmärksammade plagg. Det var en t-shirt med texten ”SD=rasister”. Sverigedemokraten Björn Söder var på väg att utses till andre vice talman i riksdagen.

– Jag visste att det skulle bli en stor grej, säger hon.

Anhängarna jublade. Men Rossana Dinamarca fick också kritik. Bland annat från den tidigare statsministern Göran Persson.

– Jag minns att jag blev förbannad. Vi hade just valt en talman som skakat hand med en SS-veteran. Och så valde man att lägga fokus på klädkoden, säger hon.

I december möttes de i kammaren, när Björn Söder skulle leda och fördela ordet vid en debatt om jämställdhet som Rossana Dinamarca anmält sig till.

– Jag kände ett hugg i magen när jag såg det. Först tänkte jag stryka mig som talare, säger hon.

Hon gick upp och inledde med orden ”åhörare”. Söder knackade i bordet och ville tillrättavisa: ”Herr talman, herr talman säger vi när vi inleder anförandet…”

”Du är inte min talman”, replikerade Rossana Dinamarca.

Det kom spontant, ett förlopp på nio sekunder som skulle bli det mest uppmärksammade ögonblicket hittills i hennes politiska karriär.

– Bara nu i helgen satte sig en äldre herre bredvid mig på flyget och frågade om jag var Rossana Dinamarca. Sedan sa han att ”jag håller inte med dig politiskt över huvud taget, men det civilkurage som du har visat upp, det har jag all respekt för”. Och sådana reaktioner är fortfarande ganska vanliga. Det har varit överväldigande och mycket bredare än reaktionerna på 
t-shirten, berättar hon.

Vid riksmötets öppnande 2016 bär en av talmännen folkdräkt. Det är Björn Söder.

Nästan två veckor senare ses vi igen i Trollhättan.

Rossana Dinamarca kommer körande i sin blå Saab. Vilket bilmärke skulle bilfabriksarbetarens dotter annars välja?

Hon var inte ens ett år när familjen kom till Trollhättan som flyktingar från Chile i mitten på 70-talet. I höghusen i miljonprogramsområdet Kronogården – tvärs över gatan från platsen där kommunen senare skulle anlägga nuvarande Kronans skola – tillbringade hon sina första åtta år.

Foto: Beatrice Lundborg

Mamma och pappa fick jobb på bilfabriken Saab. De andra föräldrarna i området hade också ett arbete att gå till.

– Vi hade en kvinna som jobbade på Trollhättans glassfabrik. Hon hade alltid med sig glass till barnen i huset. Det var en pappa som jobbade på Stena Line-båtarna. Han hade alltid med sig godis när han kom tillbaka, säger Rossana Dinamarca.

Så mysig kunde tillvaron vara, mitt i miljonprogrammet. Visst kunde det förekomma bråk mellan olika gäng i Trollhättan på 70-talet och 80-talet. Men invandrarna blev inte syndabockar. De var få.

– Jag var ju som jag uppfattar det väldigt mycket ett exotiskt inslag. Det var bara min familj som var mörk. Alla ville gärna att jag skulle komma hem och fika hos just dem. Och när jag blev äldre gjorde vi saker tillsammans på gården. Alla barnen var med och lekte.

När hon var åtta flyttade familjen till en bostadsrätt i Kronogården. Det var ett hem där politiken alltid var närvarande, en samlingsplats för de som flytt från diktaturens Chile och hamnat i lilla Trollhättan. Rossana Dinamarca blev politiskt intresserad redan på lågstadiet och så småningom startade hon Ung Vänster i Trollhättan. Då började hon också resa till olika arrangemang med förbundet.

Hon var sjutton år när någon började skjuta med lasersikte på invandrare i trakterna runt Stockholm.

– Jag minns hur jag gick med nedsänkt huvud för att folk inte skulle se att jag hade svarta ögon. Och jag hade något på huvudet för att folk inte skulle se att jag hade mörkt hår. Särskilt när jag var i Stockholm gick jag i sicksack över trottoaren för att det inte skulle vara så lätt att sikta på mig.

Lasermannen greps sommaren 1992.

Ett år senare drabbades Trollhättan av flera rasistattacker. Ett gäng nazistiska skinnskallar misshandlade en flykting från Somalia grovt. En av skinnskallarna hoppade på mannens huvud. Senare samma sommar sattes moskén i Trollhättan i brand.

– Det var då jag blev en del av den antirasistiska rörelsen. Skrev artiklar. Ordnade motdemonstrationer. Och det gjorde att folk här började veta vem jag var, säger Rossana Dinamarca.

Det var också då det började: Telefonsamtal mitt i natten. Grova hot. Glåpord när hon gick på stan. Trakasserier.

– En kväll fick skinnskallarna syn på mig ute på stan. Mina kompisar skyddade mig men jag var livrädd.

Du måste hjälpa mig att få ihop det här. Tjejen som gick med blicken sänkt för att inte visa sina bruna ögon, och tjejen som ledde den antirasistiska rörelsen. Modet och rädslan.

– Det gick hand i hand. Det är svårt för mig att säga varifrån det kom… Men… Häromdagen var jag på ett samtal om motstånd med en gammal gymnasiekompis. När hon avslutade sa hon att ”när vi gick på gymnasiet och Rossana sa att vi skulle gå till torget och protestera mot nazisterna, då fanns inget alternativ”.

Var alla med?

– Det är i alla fall den bilden som jag vill ha. Alla som var unga i alla fall. Det var ju inte brett som nu, med folk med barnvagnar och rollatorer. Det var en del äldre som sa att vi inte skulle ge dem uppmärksamhet.

Vad betydde protesterna?

– Jag tror ju alltid på att det är viktigt att visa ett motstånd. Jag har aldrig trott på varianten att låta dem vara och inte ge dem uppmärksamhet. Om motståndet inte finns, så blir det som det är nu. När näringslivet bjuder in. När andra partier bjuder in. När Nya Tider kan vara på Bokmässan.

Rossana Dinamarca kom in i riksdagen 2002. Det var en konfliktfylld tid i Vänsterpartiet, med slitningar om det rödgröna samarbetet. I medierna hette det att pragmatiska förnyare hamnat i konflikt med hårdföra traditionalister eller nykommunister. Den unga riksdagspolitikern från Trollhättan sorterades in i det senare facket.

– Jag tyckte att det var helt knäppt. Jag gick ju med i Vänsterpartiet efter alla debatter om kommunismen. Det var helt absurt när gamla människor började kalla mig för traditionalist, säger hon.

Vad lärde du dig?

– Jag hade alltid varit upplyft och känt att allt var käckt och trevligt. Så plötsligt kom detta, med en del knivar i ryggen. Det var ett brutalt uppvaknande.

– Det har nog gjort att jag… Jag kan nog uppfattas som asocial på det sättet, men jag skapar mig inte vänner i partiet. Jag är lojal mot politiken och inte personerna. Och det kan vara ganska ensamt ibland.

Ensamheten blev tydlig när hon 2011 tackade ja till att kandidera som partiledare efter Lars Ohly och åka på turné med bland andra Jonas Sjöstedt. Det var, säger hon, kanske det jävligaste hon gjort.

– Jag tappade tretton kilo under den hösten. Jag åt knappt. Det blev så hårt internt. Alla skulle ha åsikter om mig som person, och jag hade inga allianser och inte så många som sprang åt alla håll för att mobilisera för mig.

Jonas Sjöstedt vann partiledaromröstningen med bred marginal. Men efteråt insåg Rossana Dinamarca att hon under processen fått en annan tyngd i partiet. En position där hon inte kan puttas bort.

– Jag brukar kalla mig själv för en betonghäck. Jag har suttit längst bland vänsterpartisterna i riksdagen. Jag är den som har suttit längst i partistyrelsen och verkställande utskottet. Men jag är en stolt betonghäck. För sådana som jag tenderar inte att bli betonghäckar. Ett flyktingbarn, uppvuxen i ett miljonprogramsområde med föräldrar som var bilbyggare.

Foto: Beatrice Lundborg

”Kronan” står det på kulörta, fyrkantiga plastpärlor på bandet runt Rossana Dinamarcas armled.

Det var på morgonen den 22 oktober 2015 som Anton Lundin Pettersson, iförd mask och slängkappa, beväpnad med kniv och svärd, gick in på nya Kronans skola för att mörda människor med mörk hy. En elevassistent och en elev höggs till döds, och en lärare avled senare av sina skador.

Anton Lundin Pettersson sköts när polisen gick in på skolan, och dog efter några timmar.

– Han var inte bara en ensam galning. Den som säger det har ingen insikt om hur detta fungerar. De här personerna går inte på massmöten, de hänger på nätet och triggar varandra där. Men det finns en sådan ängslighet om Trollhättan. Man vågar inte ens säga att det var en terrorattack, trots att det var helt uppenbart att dådet var politiskt motiverat och syftade till att ingjuta allvarlig fruktan i en del av befolkningen, säger Rossana Dinamarca.

Dagen efter dådet presenterade regeringen och alliansen en sexpartiuppgörelse om migrationspolitiken, som blev den första av flera skärpningar av asylreglerna. Då hade statsminister Stefan Löfven redan besökt Trollhättan. Han har berättat i DN att blixtbesöket efter skolattacken är det starkaste minnet från de första två åren som statsminister.

– Det är bra att säga saker. Bra, Löfven. Men det betyder inte ett skit för mig så länge du inte visar det i din politik. Den asyllag som klubbades igenom, den satt många sverigedemokrater och applåderade. Den lades fram av Socialdemokraterna, säger Rossana Dinamarca.

Vänsterpartiet var starkt kritiskt till åtstramningarna av migrationspolitiken. Det är ingen hemlighet att Dinamarca hade velat sätta mer press på S-MP-regeringen.

– Om kamp ska bli något mer än ett ord, någonting i handling, kan du inte vara rädd för att förlora något. Och vi är alla lite för rädda för att förlora något, säger hon, med hänvisning till budgetsamarbetet.

– Vi har fått igenom jättebra reformer, med glasögonen och mammografin och miljarderna till kommunerna. Men i den tid som vi lever nu har jag svårt att glädjas. Vi pratar om att hela vår värld håller på att gå åt helvete. Tusentals drunknar på Medelhavet. Flyktingförläggningar brinner. Rasismen normaliseras. Det tar i mitt skinn. Det gröper sig in.

Det kan vara stress, säger damen i kassan på Thermal classic spa. Hon talar om pigmentfläckar och att allt fler söker hjälp.

– Men du har väl aldrig någon stress i ditt liv, tillägger hon, med mild ironi.

Foto: Beatrice Lundborg

Rossana Dinamarcas bästa vän i världen, Gabriella Lakoczky, är hemma från USA. Under en timme ska de ta en paus från allt och unna sig varsin behandling.

– Har du bestämt dig?

– Nej, och du?

Det lite sammanbitna sättet att prata – det som framstod som ett karaktärsdrag hos Rossana Dinamarca – visar sig i själva verket vara en dialekt. Gabriella Lakoczky kommer från Lilla Edet men bor numera i Las Vegas. Hon berättar att hon har visat Youtube-klippet med ”du är inte min talman” för vänner i USA.

– Även de kan ju se hur stark hon är. Jag är så oändligt stolt över allt hon gör. Hon är en sådan kämpe i sin späda gestalt, säger hon.

Vännerna säger att de kan prata om allt. Ändå är Gabriella Lakoczky inte särskilt politiskt intresserad. I Trollhättan har Rossana Dinamarca ett liv bortom partiet. Ungdomsvännerna är inte aktiva i vänstern. Några av dem röstar borgerligt, en var under en period aktiv moderat. Många är inte alls politiskt engagerade.

– Det är skönt. Det ger andra perspektiv. Ibland kan man gå upp så mycket i en fråga och tänka att det här är stort och så viktigt och det enda som alla bryr sig om. Så går man hem och hänger i någons soffa, och så har de ingen aning om vad jag pratar om.

Rossana Dinamarcas mamma Irma blev av med jobbet när Saab gick i konkurs 2011. Det verkade kört för en 60-åring på arbetsmarknaden. Men hon omskolade sig till undersköterska och fick jobb. Och hon är ingen isolerad solskenshistoria.

Många civilingenjörer från bilfabriken har börjat pendla till jobb i Göteborg. Ett antal arbetare har fått jobb på Nevs, som utvecklar elbilar.

– Efter konkursen var hela stan deprimerad. Men nu finns det ändå ett liv, säger Rossana Dinamarca.

Under alla vändor med bilfabriken Saab var hon, bilbyggarnas dotter, i högsta grad aktiv i den politiska debatten.

Tänk tanken att under ytan på en hårt profilerad feminist, aktivist och antirasist finns en liten lokalpatriot. Det är en insikt som får henne att fnissa.

– Men jag har haft en väldigt stark relation till Saab. När jag var barn var det fortfarande lite av ett familjeföretag, trots att det var så många som jobbade där. Alla kände att de spelade en viktig roll i fabriken. När jag tog körkort tänkte jag att jag inte skulle köpa bil förrän jag fick råd med en Saab. Det är den bilen jag har nu. Och nu när fabriken lagt ned kan jag inte göra mig av med den. Det kan låta fånigt, men det går inte.

Schablonbilden av Rossana Dinamarca är: Stenhård konfrontation. Tuff vänster. För eller mot. Anhängarna älskar henne. Motståndarna hatar.

Sedan t-shirten i september 2014 har hoten legat på en konstant hög nivå. Själva budskapen överraskar sällan.

– Det är kanske svårt att hitta tillräckligt många varianter på hur man ska knulla eller döda mig. Det som jag får är alltid sexistiskt och rasistiskt, säger hon.

I december förra året dömdes en man till fängelse för att ha sextrakasserat kvinnliga politiker, bland andra Rossana Dinamarca.

– Tingsrätten såg övergreppet som politiskt motiverat, att det var ämnat att tysta. Det var jätteviktiga ord för mig.

Även den här artikeln kommer att väcka reaktioner: Invektiv. Könsord. Men också välformulerade mejl med frågor: Varför ska en vänsterpartist få bre ut sig utan att stå till svars för kommunismens blodiga historia? Eller för den delen socialismens kollaps i Venezuela på 2000-talet?

– Man måste ju se hur ideologierna ser ut. De skiljer sig väsentligt åt. Sedan har det gjorts saker i kommunismens namn, absolut. Men vi är nog det parti som har gjort upp mest med vår historia, hävdar Rossana Dinamarca.

Det blir allt vanligare i den politiska debatten med jämförelser mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

– Fast jag har alltid mött det. Så var det ju med t-shirten. Man undrade varför jag inte hade en tröja med texten ”V=kommunister” eller ”V=stalinister”. Jag har ju aldrig använt de epiteten på mig själv. Jag har aldrig kallat mig kommunist.

Människor som röstar på Sverigedemokraterna kan inte vara omedvetna om att det är ett rasistiskt parti. Och man har ändå gjort valet att rösta på det partiet.

 

De här människorna som har röstat på Björn Söders parti och som tycker att du inte respekterar deras val. Vad vill du säga till dem?

– Jag känner ju att jag blir arg bara när jag hör att du säger en sådan sak. Det är människor som inte respekterar mitt liv. Som inte respekterar att jag ska få ha en plats här. Det är så extremt personligt. Och jag vill inte heller klassa människor som röstar på Sverigedemokraterna som dumma i huvudet. Jag tror att människor som röstar gör medvetna val. Människor som röstar på Sverigedemokraterna kan inte vara omedvetna om att det är ett rasistiskt parti. Och man har ändå gjort valet att rösta på det partiet.

Finns det någon sverigedemokrat i Stockholm som du kan kommunicera med?

– Nej. Jag märker ju att sverigedemokraterna försöker säga ”god morgon” och ”hej”. Jag tror att det är lite spännande för dem. Men jag försöker se förbi det.

Kan de också må dåligt?

– I don’t know. Men jag har inte valt att vara med i ett rasistiskt parti heller. Det är ju deras val. Jag kan inte gå runt och tycka synd om dem när de valt att bli representanter för det partiet.

Vissa debatter skär ända in i Vänsterpartiet, genom diskussionen om hedersrelaterat våld. Såväl partiledningen som Rossana Dinamarca har anklagats för att svika unga kvinnor i förorterna.

– Jag har inte uppfattat det som att någon säger att den här typen av förtryck inte finns, utan frågan är snarare vad det är ett uttryck för. Det finns en grupp som vill förklara det med religion och framför allt islam och det finns en grupp som säger att det är ett av flera uttryck för det patriarkala förtrycket. Och det känns som den andra sidan inte stillar sig förrän vi säger att det är muslimernas fel. Det är jag inte beredd att göra, säger Rossana Dinamarca.

Hon väger orden. Inte för att hon inte vet vad hon tycker, utan för att detta är en debatt som hon inte självklart går in i.

Hon får mejl från män som säger sig slåss för den svenska jämställdheten och som därför vill straffa en svensk kvinnlig vänsterpolitiker hårt.

– Det blir sinnessjukt mycket hot när jag pratar om de här frågorna. Jag ska skickas till Afghanistan och våldtas som en åsna och bli omskuren så jag får veta hur det känns… Vi lever i ett jämställt land, säger de. Och sedan tycker de att jag borde få i mig en kuk.

Foto: Beatrice Lundborg

I Stockholm är hon politikern som ständigt väcker starka känslor.

I Trollhättan är hon mamman, med tvätt som ska sorteras och barn som ska skjutsas från fritids till tacokvällen hos mormor i Kronogården. Dottern har en glittrig fusktatuering på ena kinden och bubblar om allt och inget.

Rossana Dinamarca pekar på olika byggnader längs vägen. Kronogården ur alla vinklar.

Mycket av den offentliga servicen har försvunnit från stadsdelens centrum.

– Det är ett område som förändrats extremt mycket, säger hon.

I somras brann bildäck under flera nätter i Kronogården och polisen fick göra omfattande räder i området. Motsättningarna växer. Liksom känslan av att allt är på väg åt helvete.

– Det är det svåra när man ska ta tag i rasism. Det handlar om känslor. Människor som känner att det inte ser bra ut, eller att de inte har det bra. I det läget måste en socialdemokratisk regering våga göra satsningar. I stället bekräftar både socialdemokrater och moderater att Sverigedemokraterna hade rätt. 

Några av de som röstar på Sverigedemokraterna är ju folk från Saabfabriken.

– Det är gamla klasskompisar till mig, som jag har lekt med. Jag har suttit bak på deras moppe.

I rikspolitiken finns ingen dialog. I bekantskapskretsen i Trollhättan gör Rossana Dinamarca sig påmind.

Det händer att hon går in på Facebook och frågar: Kommer du ihåg mig, när du skriver det där? Tänker du på att du precis länkat till en rasist som lagt ut skit om min person? Då kan barndomsvänner bli uppriktigt ledsna och be om ursäkt.

– Det är viktigt att göra den kopplingen. Hallå, du pratar om mig, säger Rossana Dinamarca.

Hon minns när rumänska flyktingar kom till högstadiet på dåvarande Kronogårdsskolan i slutet av 80-talet.

– Då sa man ”kolla in de där svartskallarna” i korridoren. Sedan vände man sig till mig och sa ”vi menar ju inte dig, du är en av oss”. Då blev jag lättad. Nu önskar jag att jag hade reagerat.

Foto: Beatrice Lundborg

Vid dagens slut kommer vi fram till berget i Rossana Dinamarcas barndom.

– Där brukade vi åka pulka eller rulla oss nedför gräset. Jag upplevde den som mycket, mycket större då, säger hon, och pekar på en liten kulle.

Det blir det sista skrattet den här dagen.

När hon vänder blicken åt andra hållet ser hon nya Kronans skola och bibliotek.

Det är mycket värre nu. Så sa de om rasismen i folksamlingen utanför Kronan förra året.

– Förr visste man hur nazisterna såg ut. Nu syns det inte längre utanpå vem som är rasist, säger Rossana Dinamarca.

Lektionerna är slut för veckan, men några yngre elever har dröjt sig kvar. De kommer nyfiket fram och frågar vad vi gör. Vi förklarar att vi följer en politiker från riksdagen i Stockholm som kommer från Kronogården. Vi säger inget om varför vi besöker Kronans skola.

Mina barn som är mörka var sju och elva när de fick lära sig att man kan vara en måltavla bara för hur man ser ut.

 

Rossana Dinamarca berättar att hon försökte skydda sina barn från den fulla sanningen om skolattacken. När åttaåringen undrade varför svärdmannen valde just Kronan, svarade hon att hon inte visste.

– Sedan tittade vi på Lilla Aktuellt tillsammans och då sa nyhetsuppläsaren att gärningsmannen hade valt Kronan för att han ville attackera bruna barn, säger Rossana Dinamarca.

Hon tystnar några sekunder. Det här är svårt.

– Jag var i alla fall sjutton år när Lasermannen kom och jag gick och tittade ned mot marken. Mina barn som är mörka var sju och elva när de fick lära sig att man kan vara en måltavla bara för hur man ser ut. Jag ville inte att mina barn skulle veta vad rasism är redan nu.

Har det kommit något gott eller hoppingivande ur skolattacken?

Frågan blir hängande, obesvarad, medan molnen tätnar över Trollhättan.

Gabriella Lakoczky hjälper till att sminka över spåren av tårar, och Rossana Dinamarca poserar för några porträttbilder. Vi pratar om att gå upp en gång till på den gamla pulkabacken.

Då, med en knall av åska, kommer störtskuren. Regnet piskar mot skolgården, vattnet forsar ut stuprännorna. Vi trycker oss mot väggen för att komma under tak och springer sedan i etapper mot ingången till biblioteket.

Därinne gör Rossana Dinamarca ett försök att säga något hoppingivande.

– De människor som jobbar här. Många av dem har ju vuxit upp här. För dem är det verkligen inte bara att gå till vilket jobb som helst. Det finns ett enormt engagemang. Sådana eldsjälar ser jag inte riktigt någon annanstans.

Ovädret drar bort, lika fort som det kom, och solen lyser mot regnmolnen när Rossana Dinamarca skyndar vidare till parkeringen.

Från höghusen på Kronogården till Kronans bibliotek tonar en regnbåge fram. En blå Saab kör i väg rakt under den.

Foton i text (där inget annat anges): Beatrice Lundborg

Rossana Dinamarca

Född: 1974 i Chile. Uppvuxen i Trollhättan.

Familj: Två barn, mamma och systrar med familjer.

Bakgrund: Har jobbat som vårdbiträde, journalist och lärare.

Politisk karriär: Startade Ung Vänster i Trollhättan. Kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Trollhättan på 90-talet. Invald i riksdagen 2002. Ledamot i partistyrelsen från 2006 och i verkställande utskottet från 2007. Vice partiordförande under 2011. Sedan 2014 ledamot i riksdagens kulturutskott.

Bor: Trollhättan, kommun i Västra Götalands län med 57.400 invånare. Styrs av S, MP och V. Övernattningsbostad i Stockholm.

Rasistattacker i Sverige

Lasermannen
John Ausonius inledde sin jakt på mörkhyade människor med skotten mot en student vid Gärdets tunnelbanestation i augusti 1991. Då använde han ett gevär med lasersikte. Under ett halvår sköt han elva personer, samtliga med mörkt hår eller mörk hudfärg. En dog och flera fick skador för livet. I juni 1992 greps Ausonius efter ett bankrån. Han är dömd till livstids fängelse.

Trollhättan 1993
I juli 1993 attackerades en somalisk flykting av ett skinnskallegäng i centrala Trollhättan. I augusti utsattes moskén för ett brandattentat. Samma sommar kulminerade attackerna på flyktingförläggningar runtom i Sverige.

Rasistbråken i Trollhättan fortsatte och 1996 marscherade nazister från hela landet i Trollhättan till den nazistiske krigsförbrytaren Rudolf Hess minne.

Peter Mangs
Mangs var ansvarig för en serie mord och mordförsök på framför allt invandrare i Malmö 2003–2010. Polisen utgick först från att skottlossningarna var en del av den organiserade brottsligheten. Mangs greps i november 2010 och i november 2012 dömdes han till livstids fängelse för två mord, fyra mordförsök och tre fall av grovt olaga hot.

Trollhättan 2015
På förmiddagen den 22 oktober 2015 gick Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i stadsdelen Kronogården i Trollhättan. Han var utklädd i mask och slängkappa och hade beväpnat sig med svärd och kniv för att mörda mörkhyade. En elevassistent, en elev och en lärare dog i attentatet. Anton Lundin Pettersson avled på sjukhuset av sina skottskador från polisingripandet. Polisen slog tidigt fast att det var ett hatbrott med rasistiska motiv.

Fyra röster om Rossana Dinamarca

Sara Mohammad, ordförande i Glöm aldrig Pela och Fadime: ”Rossana Dinamarca har sagt att hon vill bekämpa kvinnoförtrycket överallt. Det blir bara tom retorik om man tiger om var hederskulturernas rötter finns. Bakom mångkulturalismens fina fasader sanktionerar nationalistiska manliga etniska föreningar, moskéer och ortodoxa kyrkor oskuldsetiken. Våra makthavare blundar för och finansierar detta.”

Björn Söder, sverigedemokrat och riksdagens andre vice talman: ”Jag vill inte recensera enskilda riksdagsledamöter. Men hennes tidigare uppträdande i talarstolen – och särskilt när hon vägrar tilltala mig, när jag tjänstgör som talman med ”herr talman” – är ju inte att inte visa mig respekt. Det är ämbetet, riksdagen och ytterst demokratin, som hon inte visar respekt för. När jag tjänstgör som talman är jag inte politikern Björn Söder utan talman.”

Mattias Eriksson, tf kulturhuschef, Kronans kulturhus: ”Vi växte upp på samma gård i Kronogården. Vi bär båda med oss den erfarenheten på gott och ont, och är ganska lika i det att vi har låtit den omfamna oss och prägla oss väldigt starkt. Under året som gått har vi på Kronan haft besök av människor som gör politik av allting, men jag upplever inte att Rossana är sådan. För mig är hon inte politisk.”

Gudrun Schyman, partiledare, Feministiskt initiativ: ”Jag känner Rosanna som en väldigt påläst och seriös politiker. Hon drivs av ett stort engagemang, är orädd och står stadigt även när det blåser. Hon började i riksdagen när jag var partiledare för V och vi hade alltid ett gott samarbete. Vår vänskap står sig, även om vi numera är i olika partier. Vi är helt överens om att det aldrig kan bli för många feminister i riksdagen.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.