Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Den 30 maj 2001 hittades elvaårige Daniel död i en skogsdunge nära bostadsområdet Kvarsta i stadsdelen Hovsjö, Södertälje. Hans kropp var svårt skadad av ett stort antal hugg med en sax. Daniels 12-årige bästis Jonas blev omedelbart huvudmisstänkt.
Den 30 maj 2001 hittades elvaårige Daniel död i en skogsdunge nära bostadsområdet Kvarsta i stadsdelen Hovsjö, Södertälje. Hans kropp var svårt skadad av ett stort antal hugg med en sax. Daniels 12-årige bästis Jonas blev omedelbart huvudmisstänkt. Foto: Alexander Mahmoud
Sverige

Stora brister när 12-åring pekades ut som mördare

En 11-årig pojke är mördad. Hans bästa kompis blir huvudmisstänkt. Knappt tre år efter mordet på fyraårige Kevin kallas psykologiprofessor Sven Å Christianson återigen in av polisen, den här gången till Hovsjö.

Nu ifrågasätter experter tillförlitligheten i utredningen som pekade ut en 12-årig pojke som skyldig till mord.

”Förhören är ett skolboksexempel på hur falska erkännanden kan växa fram”, säger docent Sara Landström.

Daniel, 11 år, hittas blodig i ett dike den 30 maj 2001.

En halv sax instucken i tinningen, nästan fyrtio hugg i överkroppen.

Sticksår i inre organ, punkterade lungor.

Död.

Jonas – Daniels 12-årige bästis – betraktas snart som mördare av polisen.

Till pressen säger man redan samma kväll: det går ingen vettvilling lös.

En och en halv månad senare, långt innan förhören är avslutade, berättar polisen i ett pressmeddelande att en jämnårig kamrat – Jonas – dödat Daniel.

Förundersökningen i Hovsjö sommaren 2001 upprepar det arbetssätt som polisen använde i Arvika tre år tidigare, då fyraårige Kevin hittas död på en lastpall och hans fem och sju år gamla lekkamrater Robin och Christian stämplas som mördare av polisen.

Polisens metoder i Arvika – som granskades av DN och SVT under våren 2017 – återkommer i Södertälje:

○ Utdragen förhörsprocess med experimentella metoder där barnet tydligt plågas utan skydd från juridiskt ombud.

○ Ingen bindande teknisk bevisning. Inga vittnen.

○ Påverkan av Sven Å Christianson, professor i psykologi vars förhörsmetoder bidragit till att döma Sture Bergwall för åtta mord han senare friats från.

– De har använt polisiära förhör som en form av terapi för att förmå pojken att berätta. Det är allvarligt. Jag såg samma tendenser under Quickutredningarna, säger den pensionerade kriminalkommissarien Jan Olsson, en av Sveriges mest rutinerade brottsutredare.

DN fortsätter i dag granskningen av hur svenskt rättsväsende pekat ut barn som mördare utan domstolsprocess.

Läs mer: Efter Kevinmordet: Polisen vill granska fler barnamord

Hovsjö ligger i Södertälje tre mil söder om Stockholm.

Stadsdelen finns i dag på polisens lista över problemområden i Sverige där en parallell samhällsstruktur uppstått.

Höghus omgivna av gles skog, asfalterade promenadstråk, radhus med flagnande fasader.

Kiosken i centrum är prydd av fotografier på den syriske diktatorn Assad, förkolnade mopedskelett vid vägkanten. Tidningsarkivet är fullt av polisnotiser om brända bilar.

I början av 2000-talet var Daniel och Jonas två oskiljaktiga pojkar i Hovsjö.

De betraktade sig som de enda ”svenskarna” i en femteklass dominerad av barn med invandrarbakgrund.

”Turkjävlar”, kunde de säga om sina klasskompisar.

Förundersökningen ger en ganska vag bild av Daniel, pojken som mördas på väg hem från skolan den 30 maj 2001.

Den utpekade mördaren Jonas liv har tydligare konturer.

Han bor med sin mamma på Kvarstavägen, ett radhusområde ett stenkast från Hovsjö centrum.

Mamman dricker. Hennes ex-pojkvän är våldsam.

Jonas storasyster Karin säger i dag:

– Vi levde inte, vi överlevde.

Men Jonas älskar sin mamma. Hon är det bästa han har, säger han i förhör.

I de första förhören berättar Jonas att han på väg hem från skolan sett sin bästa kompis liggande i en skogsslänt nära Kvarstavägen i Hovsjö. Han skadar sig på fingrarna under ett försök att dra ut saxen som sitter i Daniels huvud. Det är hans första berättelse. Under förhörsprocessen förändras den flera gånger. Efter fem veckor erkänner han brottet.
I de första förhören berättar Jonas att han på väg hem från skolan sett sin bästa kompis liggande i en skogsslänt nära Kvarstavägen i Hovsjö. Han skadar sig på fingrarna under ett försök att dra ut saxen som sitter i Daniels huvud. Det är hans första berättelse. Under förhörsprocessen förändras den flera gånger. Efter fem veckor erkänner han brottet. Foto: Alexander Mahmoud

När Jonas precis fyllt 12 år har han aldrig varit hemma hos sin pappa. De ses ibland under helger på badhuset Sydpoolen. Det händer att Jonas blir besviken när pappan måste jobba och inte dyker upp.

Jonas lider av ticks i form av blinkningar. Mamman misstänker att han kanske har Tourettes syndrom, men hon vill inte utreda saken vidare.

DN har tagit del av samtliga förhör polisen gjorde med Jonas sommaren 2001. På videoupptagningarna ger han ett rejält och lite lillgammalt intryck. Han tycks receptiv och alert. Han artikulerar och blir bitvis smickrad över uppmärksamheten från den medelålders kvinnliga förhörsledaren.

Daniel, å sin sida, verkar leva ett tryggare och mer materiellt välordnat liv. Familjen åker ofta på fiskeutflykter tillsammans, pappan kör Mercedes, sonen har egen mobiltelefon och har lovats en motocross för 17 000 kronor.

Men Jonas förstår inte vad polisen menar när de ställer frågor om avundsjuka.

○○○

Jonas hittar Daniels kropp strax efter klockan tre på eftermiddagen.

Han försöker slita det vassa föremålet ur Daniels huvud men skär sig själv på lillfingrarna.

– Jag sprang och tänkte att jag skulle dra ut kniven, men jag tror inte att jag kunde dra ut den en millimeter, säger han i det första videoinspelade förhöret.

Jonas springer hem och skriker.

Det är hans första berättelse.

Två dagar senare får Jonas inte bo kvar hemma längre. Han flyttas till ett utredningshem. I fyra veckor och sex dagar håller han fast vid sin oskuld.

Förundersökningen leds av åklagare Elisabet Bergström. Under den tre månader långa förhörsprocessen saknar Jonas juridiskt biträde. Förhörsledaren Eva Tördahl kan i dag inte heller minnas att någon barnpsykolog var närvarande. Ingen av hans föräldrar finns med.

Jonas förhörs vid minst 18 tillfällen under tre månaders tid sommaren 2001. Han får inget juridiskt biträde.
Jonas förhörs vid minst 18 tillfällen under tre månaders tid sommaren 2001. Han får inget juridiskt biträde. Foto: Polisen

Jonas delges aldrig formell misstanke om mordet.

I förhören, som också filmas, sitter han ensam med Eva Tördahl. Trots att han lider, mentalt och fysiskt.

Gång på gång under de 18 förhören säger Jonas att han är rädd.

På en lapp skriver han:

”Rädsla, masa mardrömar, nått ska ta mig, nån ska ta mig, nån ska ta mig.”

I ett av förhören svarar Eva Tördahl:

– Egentligen så tror jag att du är rädd för dig själv.

Jonas drabbas av frossa, brister ut i gråt, redovisar sömnproblem.

Vid ett tillfälle springer han ut och kräks. Sedan fortsätter utfrågningen.

En dag stormar han ut ur förhörsrummet:

– Jag orkar inte, jag orkar inte. Det är jobbigt! Jag vill inte. Så jävla jobbigt.

Förhörsledaren:

– Jag ska hjälpa dig, Jonas.

Jonas:

– Vadå hjälpa mig?

Förhörsledaren:

– Att berätta din berättelse.

Jonas:

– Vadå berätta min berättelse? Du kan inte tvinga mig att sitta här och prata!

Fem minuter senare är han tillbaka i den vita förhörssoffan och torkar tårarna.

Utfrågningen fortsätter.

I ett av de längre förhören berättar Jonas om sina självmordstankar.

Han hoppas att han ska få cancer, säger han. Han överväger att hoppa från ett fönster med huvudet före, berättar han. Eller ta en överdos mediciner.

– Andra gånger tänker jag att någon bara ska komma och skjuta mig.

Förhöret fortsätter.

Vid ett annat tillfälle, när Jonas lämnat videoförhörsrummet, trött på att polisen inte tror på hans berättelse, stoppas han av utredaren Rune Andersson, som i en tjänsteanteckning noterar:

”Undertecknad sade till Jonas att han fick lägga av med att visa sitt olämpliga humör och visa lite hyfs.”

Personalen på utredningshemmet hör av sig till polisen. De tycker att förhörsledaren går för hårt fram.

Docent Sara Landström vid Göteborgs universitet, psykolog och expert på barnförhör, har granskat förhören för DN:s räkning. Hon säger:

– Redan under de första förhören börjar man närma sig en situation som är rent regelvidrig. Pojken gråter och bryter ihop men polisen fortsätter att ställa frågor. Polisen signalerar tydligt att han inte kommer därifrån förrän han berättat något de är nöjda med.

Psykologiprofessor Sven Å Christianson är en stark anhängare av långa och många förhör, även med barn.

Efter sina framgångar som konsult i utredningen av mordet på fyraårige Kevin i Arvika 1998 kontaktas Christianson av poliserna i Hovsjö under utredningens andra dag.

– Vi visste ju att kollegorna uppe i Arvika hade haft kontakt med honom, säger Eva Tördahl till DN. Sen hade vi honom som … Ja, vad ska vi kalla det? Har du något bättre namn för bollplank? Vi fick tips om hur vi skulle kunna gå vidare. Hur skulle vi göra för att kunna förstå vad han menade?

Liksom i utredningen av mordet på Kevin blir Hovsjöutredarnas utgångspunkt att förhörsprocessen ska få ta tid.

Förundersökningsledaren i Kevinfallet, Rolf Sandberg, kommenterade mordet i Hovsjö 2001.

Till TT sa han:

– Polisen i Södertälje har lärt sig av tidigare utredningar där unga misstänks för grova brott: barnen måste få tid att tala om vad som hänt. Om de inte berättar kan de få men för livet. De kan bli levande bomber som bara väntar på att brisera.

Som ett svar på DN:s första publicering om Kevinfallet upprepade Sven Å Christianson i Sveriges Radio sitt budskap att nyckeln, även under mordutredningen i Hovsjö, var att ”ge barnet tid att närma sig”.

Psykologiprofessor Sven Å Christianson och förundersökningsledare Eva Tördahl.
Psykologiprofessor Sven Å Christianson och förundersökningsledare Eva Tördahl. Foto: Claudio Bresciani/TT, Joakim Serrander

Jonas får tidigt klart för sig att polisen är övertygad om att han har mer att berätta.

Sven Å Christianson sitter och lyssnar i ett angränsande rum under polisens förhör med Jonas i början av juni då Eva Tördahl säger att förhören kan komma att fortsätta under flera månaders tid.

– Inte femtio, men vad landar vi på … femton-tjugo gånger till.

Under perioden 30 maj till 28 augusti 2001 förhörs Jonas vid minst 18 tillfällen.

Eva Tördahl säger till DN att fallet krävde många förhör.

– Jag ser inga problem med det. Inte i det här fallet. Vi fick en bit i taget av pojken. Det går inte att stressa fram en berättelse. Han fick berätta i sin takt. Om man i förväg bestämmer sig för ett visst antal förhör kanske man inte får helheten eller så nära som möjligt. Det är alltid viktigt att ge den man hör tid.

Men utdragna förhörsprocesser är riskfyllda, visar forskning. Många och långa förhör äventyrar tillförlitligheten i barnens vittnesmål.

– Ungdomar och barn är högriskgrupper för falska erkännanden. De är extra känsliga för påverkan och långa pressande förhör. Det finns absolut stöd i forskning för att det ibland kan ta tid att få barn att berätta vad de upplevt. Men varje nytt förhör måste vara väl motiverat och vägas mot de risker som många och långa förhör kan medföra, säger Sara Landström.

Sven Å Christianson säger i intervjun med Sveriges Radio från april i år, samt i TV 4 Nyhetsmorgon i maj, att metodiken kring barnförhören – både i Kevinfallet och i Hovsjö – handlar om ett kontaktskapande. Att barnen ska känna sig trygga med förhörsledaren. I Arvika grillade poliserna korv och spelade fotboll med de misstänkta barnen. Noteringar om liknande aktiviteter med Jonas finns även i Hovsjö-utredningen.

I Sven Å Christiansons bok ”I huvudet på en seriemördare” finns en passage som sannolikt handlar om Hovsjö. Sven Å Christianson skriver att ”den kvinnliga förhörsledaren byggde upp ett förtroende genom att stå ut med pojkens förnekande, hat och förakt, samtidigt som hon visade att hon ville ha kontakt”.

Det ger resultat. Jonas tyr sig till Eva Tördahl. Oroar sig för hennes semester, hur länge hon ska vara borta och om de kommer att kunna träffas även när utredningen är över. Ibland, när han ska berätta något känsligt, byter hon plats och lägger sin arm om honom.

Psykologiprofessor Sven Å Christiansons förhörsmetoder får stort genomslag i utredningen. Men forskare varnar för att relationer mellan förhörsledare och misstänkt riskerar att skapa falska erkännanden.
Psykologiprofessor Sven Å Christiansons förhörsmetoder får stort genomslag i utredningen. Men forskare varnar för att relationer mellan förhörsledare och misstänkt riskerar att skapa falska erkännanden. Foto: Polisen

Sara Landström:

– Pojken och förhörsledaren har ett nära förhållande. De sitter nära varandra, pojken kan luta sig mot förhörsledaren och förhörsledaren lägger armen om pojken ibland. Han känner stark tillit till henne, är lyhörd och lyssnar till hur förhörsledaren uttrycker sig – han börjar till och med använda samma ord som förhörsledaren. Han vill vara till lags, vilket märks i den osäkerhet han tillskriver sitt eget minne och hur han söker bekräftelse av förhörsledaren.

Det var Rickard L Sjöberg som tipsade DN och SVT om att granska Kevinfallet. Han är docent vid Umeå universitet och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål. I dag säger han:

– Barn är mer påverkbara än vuxna i förhörssituation, det är etablerat i forskningen. En metod där förhörsledaren bygger upp en känslomässig relation med otydliga ramar till barnet, samtidigt som hon försöker påverka berättelsen, kan ge en mycket kraftfull effekt. Risken är givetvis att man då kan få fram felaktiga uppgifter.

Liksom förhörsledaren i Kevinutredningen arbetar Eva Tördahl med suggestiva, ledande, frågor och värdering av den misstänktes berättelse.

Upprepade gånger frågar hon om pojkarna blivit ovänner på platsen. Jonas försöker minnas ett bråk men lyckas inte.

Eva Tördahl:

– Det finns en förklaring och det finns väldigt väldigt mycket ilska tror jag (...)

Jonas:

– Har du rätt i.

Eva Tördahl:

– Mm, jag tror att du har blivit fruktansvärt arg.

Jonas:

– Mm. Jag får inte fram det, någon dag ska jag få fram det.

Senare i förhöret säger Jonas att han inte är säker på att han blivit arg på Daniel.

Eva Tördahl svarar:

– Nej, men om vi ... vi kan väl ha det som en arbetsberättelse då, sedan kan vi ju ändra den, eller hur?

Jonas anpassar sig efter polisens förväntningar.

Eva Tördahl ger Jonas olika exempel på hur saxen kommit till mordplatsen. Jonas målar upp ett scenario där Daniel retat honom för att hans mamma är en ”hora och en rökarjävel” som sitter vid köksbordet och röker och dricker kaffe. 12-åringen betonar att det är ett exempel, men får omedelbart beröm av förhörsledaren för sin uppfinningsrikedom:

– Så kan det väl ha gått till … Jag tycker att du är jätteduktig. Väldigt, väldigt duktig.

Vidare:

– Jag tror att den här sista berättelsen du gav mig nu, jag tror att det kan vara så.

En mycket riskfylld metod, enligt psykologiforskningen:

– Risken när en förhörsledare utsätter ett sårbart barn för suggestion är att barnet ger information som inte stämmer överens med vad som verkligen skett. Under dessa omständigheter kan ett barn komma att erkänna ett brott hen inte har begått, säger Sara Landström.

Gradvis under den tre månader långa förhörsprocessen förändras Jonas berättelse, från förnekande till ett erkännande.

I slutet av juni kommer ett första tillägg till ursprungsberättelsen.

Jonas säger nu att Daniel även haft en ”kniv” i överkroppen när han hittade honom. Jonas drog ut kniven och slängde den i skogen. I en tjänsteanteckning skriver förhörsledaren att Jonas är lättad när han ger informationen. Han hade inte vågat berätta detta tidigare av rädsla för att bli misstänkt, enligt förhörsledarens anteckning.

Other: Alexander Mahmoud

Så kallade ”filmer” dyker upp i Jonas huvud efter att förhörsledaren presenterat det som ett sätt att återkalla smärtsamma minnen.

Eva Tördahl säger till Jonas att man gradvis kan närma sig svåra minnesbilder. Att de tillsammans ska hjälpas åt att ”se det hela”.

Jonas frågar:

– Hur ska man kunna göra det då?

Tördahl svarar:

– Jag tror att man får ta god tid på sig, det måste få ta lång tid och så måste man göra det i den takt som du kan göra. Jag kan vara där och lyssna på dig.

Jonas undrar:

– Hur ska jag göra så ni får hela filmen?

Eva Tördahl:

– Jag tror du kan hjälpa oss med det ser du. Vi har gott om tid på oss och vi kommer att träffas många gånger.

Efter det beskedet, i det tionde förhöret, börjar Jonas redogöra för andra minnesbilder från dödsplatsen. Dessa minnen ska ha dykt upp i hans huvud redan en vecka efter mordet på Daniel.

Men först nu vågar han redogöra för bilderna i sitt huvud.

Han berättar:

– De första dagarna när det här hände, då kom jag inte ihåg att jag hade gjort det här. Jag kom inte ihåg det.

– Efter en vecka vaknade jag så här: men det är ju fan jag, kom jag på då.

Eva Tördahl undrar:

– Mm, hur kändes det då?

– Det kändes ju, fan, hela hjärnan och huvudet snurrade runt. Jag kom på … hur det hände, för jag … tappade minnet totalt om det här. Jag tycker det är jättekonstigt, jag kan själv inte fatta att jag har gjort det här.

I början av 00-talet var Jonas och Daniel två oskiljaktiga vänner i Hovsjö. De lekte tillsammans nästan varje dag. Jonas berättar i förhör att han har svårt att komma ihåg om de någonsin varit osams.
I början av 00-talet var Jonas och Daniel två oskiljaktiga vänner i Hovsjö. De lekte tillsammans nästan varje dag. Jonas berättar i förhör att han har svårt att komma ihåg om de någonsin varit osams. Foto: Alexander Mahmoud

Rickard L Sjöberg säger till DN att det är djupt problematiskt om polisen sett det som sin uppgift att hjälpa pojken att återuppväcka bortträngda minnen.

– Frågan huruvida total bortträngning av traumatiska minnen över huvud taget förekommer är kontroversiell. Att många av de metoder som designats för att återuppväcka bortträngda minnen riskerar att skapa falska minnen är samtidigt väl etablerat i forskningen, säger Rickard L Sjöberg.

Hur ska man betrakta ett erkännande som har kommit till på det sättet?

– Jag tycker att man måste betrakta det med stor försiktighet.

Jonas oroar sig för att hans berättelse ska leda till att han måste sluta träffa Eva Tördahl:

– Det vill faktiskt inte jag. Jag vill att vi ska fortsätta prata. Jag tycker att det är skönt att sitta här och prata med dig.

I Jonas nya version har han i själva verket dödat Daniel i självförsvar.

På väg hem från skolan kommer Daniel springande mot honom med två ”knivar”, enligt den här versionen.

Daniel kastar en av dem mot Jonas som blir rädd och attackerar Daniel.

När Jonas sedan vallas på brottsplatsen en vecka senare ska han peka ut var han slängde ”kniven” efter att ha dragit ut den ur Daniels kropp.

Liksom i Quick- och Kevinfallen är Sven Å Christianson med.

Jonas mår illa och vill avbryta, men han pekar ut fyra möjliga platser där saxskänkeln kan ligga.

Efter en stund nås Eva Tördahl av beskedet att vapnet har hittats. Sven Å Christianson gräver fram saxskänkeln.

Samma kväll, den 11 juli 2001, skickar polisen ut ett pressmeddelande där myndigheten slår fast att en jämnårig kamrat – alltså Jonas – dödade Daniel.

Psykologiprofessor Sven Å Christianson blir, precis som under utredningen av mordet på Kevin i Arvika, polisens bollplank under förhören och är också med när polisen vallar Jonas på brottsplatsen i juli 2001.
Psykologiprofessor Sven Å Christianson blir, precis som under utredningen av mordet på Kevin i Arvika, polisens bollplank under förhören och är också med när polisen vallar Jonas på brottsplatsen i juli 2001. Foto: Polisen

Den pensionerade kriminalkommissarien Jan Olsson var tidigare chef för polisens gärningsmannaprofilgrupp och är en Sveriges mest erfarna brottsutredare. Olsson har granskat de tekniska protokollen för DN:s räkning.

Han konstaterar att ingenting av materialet i undersökningen binder Jonas till vare sig brottsplatsen eller brottsoffret.

De blodfläckar från Jonas kläder som analyseras tillhör honom själv, liksom de blodfläckar som analyseras från Daniels kläder tillhör Daniel.

Enligt det rättsmedicinska utlåtandet är Jonas första förklaring – att han skadat sig när han försökt dra ut kniven ur Daniels huvud – möjlig.

Det bekräftar rättsläkaren som undersökte kroppen, Ingemar Thiblin, också i dag.

– Jag fick veta att pojken hade berättat att han fått skadorna när han hade dragit ut föremålet. Jag ska inte spekulera eller ställa upp hypoteser, men jag kan säga att fynden är förenliga med den berättelsen.

Det finns mycket blod på brottsplatsen, träd är nedstänkta. Ändå gör polisen bara ett fåtal beställningar till SKL. Blodet på träden analyseras inte alls – stänkbilden på Jonas tröja tittar man bara översiktligt på.

– Det är möjligt att de hade hittat Daniels blod på Jonas om de hade analyserat fler än de fem fläckar man väljer. Spåren av blod på Jonas kläder kan tolkas som att de spritts efter en huggande rörelse, säger Jan Olsson.

Samtidigt, funderar han, borde en person som huggit en annan med nästan 40 hugg ha mer blod på kläderna.

Detaljer som Jonas nu presenterar har han kunnat läsa sig till i tidningarna Expressens och Aftonbladets refererat av mordet.

Dagarna efter dådet rapporterade tidningarna, liksom TT, att mordvapnet var en sax, var denna hittades och att Daniels kropp hade stickskador på huvud och hals.

Det framgår i förhören att Jonas har tagit del av dessa tidningsartiklar.

Detta har hänt.Saxmordet i Hovsjö

  • Den 30 maj 2001 hittas 11-årige Daniel död i en skogsslänt nära bostadsområdet Kvarsta i Hovsjö, Södertälje. Hans bästa kompis Jonas, 12 år, blir huvudmisstänkt.
  •  Under tre månader förhörs Jonas vid minst 18 tillfällen utan juridiskt biträde, föräldrar eller barnpsykolog närvarande.
  • Psykologiprofessor Sven Å Christianson fungerar som ett bollplank till förhörsledaren.
  • Sara Landström, docent i psykologi och expert på barnförhör, är kritisk mot polisens metoder som hon menar riskerar trovärdigheten i pojkens vittnesmål.
  • Inget i den tekniska undersökningen kan binda Jonas till mordet.
  • Den 11 juli 2001 skickar polisen ut ett pressmeddelande där det framgår att Jonas är skyldig till mordet på Daniel. Förhören fortsätter.
  • När förundersökningen läggs ned den 27 september registreras Jonas som skäligen misstänkt, den lägre misstankegraden.

En annan metod för att få Jonas att minnas är hemläxor i vilka han ska tänka på olika detaljer och skeenden. En läxa handlar om att tänka på mordvapnet.

Tillsammans med förhörsledaren kommer han fram till att mordvapnet var en sax i två delar, inte en kniv, som han tidigare har sagt.

När sedan Jonas i slutet av augusti presenterar den version som polisen accepterar som sann stämmer inte den tekniska bevisningen överens med berättelsen.

Jonas berättar att pojkarna bestämt sig för att brevväxla under sommaren.

Därför tar killarna en sax ur skolans klassrum och delar i två delar; med var sin saxdel ska bästisarna kunna sprätta breven.

Därför är Jonas och Daniel i den nya versionen utrustade med var sin saxskänkel när de lämnar skolan på eftermiddagen den 30 maj 2001.

Men den tekniska bevisningen motsäger Jonas berättelse. Sekretess förhindrar DN att detaljerat redogöra hur – polisen menar i dag att det fortfarande finns skäl att anta att förundersökningen kan komma att återupptas. Detta skulle i ett sådant läge kunna utgöra en central del i bevisningen.

Polisen begär ingen utredning av hur – eller när – saxen gick sönder.

Med våld? Har någon skruvat sönder den?

De tar inte reda på om den verkligen kommer från skolan.

– Det är anmärkningsvärt att polisen fokuserade så mycket på förhören i stället för att gå till botten med den tekniska analysen, säger Jan Olsson.

Foto: Alexander Mahmoud

En tvärsäkerhet tycks prägla utredningen från första stund. Eva Tördahl bekräftar för DN att alla som arbetade med fallet hade samma inställning.

– Det var ingen som hade ett annat spår att följa upp. Hade vi haft det så hade vi självklart gjort det. Men självklart var det ett omfattande arbete runt om.

Från det att ni hade börjat rikta in er mot honom som gärningsman – fanns det någon gång tvivel hos dig?

– Nej. Men inriktningen var inte klar förrän förundersökningen hade kommit långt.

Du var helt säker?

– Ja.

Det går att förstå att utredarna är trygga i att de hittat rätt gärningsperson. I flera av förhören berättar Jonas om sig själv som den som huggit Daniel. Polisen vet från början att Jonas har varit på brottsplatsen, hans fingrar är skadade på ett sätt som skulle kunna förklaras av att han huggit med ett vasst föremål. Fläckarna på hans tröja har ett mönster som tyder på att han svept över huvudet med ett blodigt tillhygge. Men det finns många tveksamheter.

Sara Landström:

– Inte någon gång under förhören utreder förhörsledaren explicita alternativa förklaringar till det inträffade. Om polisen har en hypotes om att pojken har dödat sin bästa vän måste även motsatsen till denna hypotes utredas; det vill säga att det inte är pojken utan någon annan som gjort sig skyldig till brottet.

I förundersökningen finns flera tips, men polisen tycks inte följa upp dem närmare. Flera vittnen talar till exempel om en okänd man i militärliknande kläder som synts i området vid tidpunkten för mordet.

– Polisen söker bara ett erkännande, en rimlig förklaring till brottet och en berättelse om hur det hela gick till. Pojken ger många alternativa berättelser. Vissa av dessa godkänns av förhörsledaren, andra förkastas. I slutänden är det ytterst oklart om det pojken säger vid ett förhör är mer eller mindre sant än det som sagts vid tidigare förhör. Det är bara den ursprungliga berättelsen som håller ihop under mer än ett par förhör.

Advokat Peter Althin, som på DN:s uppdrag läst förhören med Jonas, är mycket tveksam till polisens metod och resultat.

– Trots att pojken erkänner brottet är det tydligt att han har väldigt svårt att berätta om de avgörande momenten. Det saknas dessutom teknisk bevisning som binder honom till brottet. Jag är tveksam till om det här ens skulle hålla för att häkta en vuxen person i en vecka. Än mindre i en rättegång. För en vuxen person räcker det inte med ett erkännande. Det krävs stödbevisning.

– De här är några av de sämsta och mest rättsosäkra barnförhör jag sett under min tid som advokat, säger han.

Polisen avslutar förundersökningen den 27 september 2001. Jonas registreras som skäligen misstänkt. Den lägre misstankegraden.

Någon bevistalan för att klarlägga skuldfrågan väcks aldrig.

Hovsjö byggdes upp i början av 70-talet och i dag bor omkring 6000 personer i stadsdelen. Hovsjö är ofta drabbat av bilbränder, stenkastning och kriminalitet. I dag står området också på polisens lista över utsatta områden.
Hovsjö byggdes upp i början av 70-talet och i dag bor omkring 6000 personer i stadsdelen. Hovsjö är ofta drabbat av bilbränder, stenkastning och kriminalitet. I dag står området också på polisens lista över utsatta områden. Foto: Alexander Mahmoud

Var de ifrågasatta metoderna i Kevinutredningen ett undantag? Eller pekar Hovsjöfallet på att vissa metoder och rutiner i barnutredningar tvärtom är förankrade i det svenska rättsväsendet?

Efter DN:s och SVT:s granskningar av Kevin-utredningen begärde DN ut förundersökningen av mordet i Hovsjö.

När materialet skulle sekretessprövas reagerade de ansvariga juristerna på just förhörsmetoderna. Ärendet stoppades från utlämning. Skälet som angavs var att förundersökningen skulle kunna komma att återupptas. Drygt 900 sidor och ett flertal videoförhör överlämnades till chefsåklagare Stefan Bergman vid Södertörns åklagarkammare.

Stefan Bergman, tidigare nära kollega med Elisabet Bergström – åklagaren som ledde förundersökningen av mordet i Hovsjö – sa då till DN:

– Det är ovanligt skickliga och väl genomförda förhör. Genomgående hög kvalitet på förhören, det kan jag säga. Jag kan inte se något konstigt i detta. Det är skickligt genomförda förhör, bra dokumenterat och bra ställda frågor. Man får en bra bild, tycker jag.

– Jag tror att det finns någon form av beröringsskräck nu när Christianson har varit närvarande, men i det här fallet kanske han var klok och förståndig och bidrog med saker och ting och vägledde polisen, sa Bergman till DN i maj.

Att hålla 18 förhör med ett barn anses riskfyllt, enligt vetenskaplig expertis.

– Ja, det är rätt mycket. Men när jag nu läser så tror jag att det behövdes. Efter förhören hade man nog fått svar på de frågor man tyckte att man hade anledning att ställa.

– Jag kan, som en liten bisats, säga att jag tror att det hade ett litet terapeutiskt värde också. Det finns en känsla, tycker jag, av att detta var något som var bra för pojken. Om det är så eller inte ligger utanför min kompetens. Men jag får den känslan.

Läs mer: Saxmordet i Hovsjö tas inte upp igen

Docent Sara Landström, expert på barnförhör, är tvärtom starkt kritisk till förhörsmetoden.

– Förhören är ett skolboksexempel på hur falska erkännanden kan växa fram. Polisen använder tekniker under förhören som var hårt kritiserade av forskare redan under 1980-talet. Ändå dyker de upp här.

– När Kevinutredningen granskades talades det om att det var ett enskilt fall där det hade gått snett. Men här ser vi ett annat fall med liknande tendenser. Vi kan helt enkelt inte utesluta möjligheten att det här kan hända igen.

Stefan Bergman säger i en ny intervju med DN, i september, att en bevistalan för att pröva polisens utredning i domstol aldrig var aktuell.

– Jag tror man bedömde i det här fallet – och det vet jag att Elisabet (Bergström, reds anm) uttryckte – att det var så uppenbart, så självklart och så uppklarat att det inte behövdes någon bevistalan. Det var också polisens uppfattning att man hade klarat upp det här.

Bergman står också fast vid att förhören och utredningen håller hög kvalitet.

– Mot slutet anar man också någon form av frid och harmoni hos den här killen. Att det kändes skönt för honom att slutligen berätta. Att de skiljdes som vänner där, han hade en fin och nära relation med förhörsledaren. Det kanske räddade livet på honom, måhända. Annars kanske han inte hade orkat leva vidare. 

Fakta.Bevistalan

Bevistalan kan väckas när barn under 15 år misstänks för brott.

Processen liknar en vanlig rättegång och syftet är att klarlägga skuldfrågan, men något straff utdelas inte.

En bevistalan kan göras på begäran av socialnämnden eller anhöriga.

Den 28 augusti 2001 sitter Jonas med Eva Tördahl i videoförhörsrummets vita soffa för sista gången.

Han får beröm.

– Du har varit jätteduktig som har orkat och velat berätta det här för mig. Du är en jättebra kille, säger hon. Du vet att du kan ringa till mig när du vill.

Jonas kastar sig om halsen på förhörsledaren. De kramas länge.

Jonas vill inte släppa.

○○○

Daniel och Jonas namn är fingerade.

DN har sökt Sven Å Christianson och Elisabet Bergström, som inte gått att nå.

Daniels föräldrar vill inte medverka i reportaget.

Detta har hänt.Saxmordet i Hovsjö

  • Den 30 maj 2001 hittas 11-årige Daniel död i en skogsslänt nära bostadsområdet Kvarsta i Hovsjö, Södertälje. Hans bästa kompis Jonas, 12 år, blir huvudmisstänkt.
  •  Under tre månader förhörs Jonas vid minst 18 tillfällen utan juridiskt biträde, föräldrar eller barnpsykolog närvarande.
  • Psykologiprofessor Sven Å Christianson fungerar som ett bollplank till förhörsledaren.
  • Sara Landström, docent i psykologi och expert på barnförhör, är kritisk mot polisens metoder som hon menar riskerar trovärdigheten i pojkens vittnesmål.
  • Inget i den tekniska undersökningen kan binda Jonas till mordet.
  • Den 11 juli 2001 skickar polisen ut ett pressmeddelande där det framgår att Jonas är skyldig till mordet på Daniel. Förhören fortsätter.
  • När förundersökningen läggs ned den 27 september registreras Jonas som skäligen misstänkt, den lägre misstankegraden.

Så gjordes jobbet

Artiklarna om mordet på Daniel bygger på en granskning av förundersökningen, alla videoupptagningar från förhören och ett tjugotal intervjuer med inblandade personer. Docent Sara Landström, advokat Peter Althin och den pensionerade mordutredaren Jan Olsson har granskat delar av förundersökningen på DN:s uppdrag.

Reportrarna Josefin Sköld, Alexandra Urisman Otto och Björn af Kleen har arbetat med granskningen sedan de avslöjade missförhållanden i utredningen om mordet på Kevin i april i år.

DN tar inte ställning i skuldfrågan.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.