Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 13:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/sverige/tiotusentals-strandade-svenskar-vadjar-om-hjalp-att-komma-hem/

Sverige

Tiotusentals strandade svenskar vädjar om hjälp att komma hem

Bild 1 av 3 Josefine Bergman kom till orten Yarinacocha i Amazonas för att volontärarbeta. Nu är hon fast i Peru.
Foto: Privat
Bild 2 av 3 – Vi är 150 stycken, det hade räckt med ett plan och de hade kunnat få hem oss alla, säger Josefine Bergman om svenskarna som är fast i Peru.
Foto: Privat
Bild 3 av 3 – Det är jättetråkigt det som händer, men vi som bor i rika länder glömmer ibland bort hur det riktiga livet är, säger Ulises Infante Azocar, även känd som rapparen Stor.
Foto: Aurora Azocar/Privat

Tiotusentals svenskar sitter fast utomlands på grund av det nya coronaviruset. Flera länder har ordnat hjälpinsatser – men inte Sverige. Lagen om konsulära katastrofinsatser, som kom till efter tsunamikatastrofen, har ännu aldrig använts. Och inte heller nu har den tillämpats.

– Vi är 150 stycken, det hade räckt med ett plan och de hade kunnat få hem oss alla, säger Josefine Bergman, som sitter fast i Peru.

Den 15 mars införde Peru ett nationellt nödläge. Landsgränserna är stängda för all kommersiell trafik och i princip alla affärer har slagit igen. Mellan klockan 20 och 05 råder utegångsförbud. 

Maria Andersson sitter, tillsammans med sin dotter Jenny, fast på ett hotell i Lima. Drömresan avbröts tvärt för en dryg vecka sedan. De åkte innan det fanns några restriktioner från UD och var inställda på att få se bergsstaden Machu Picchu, men blev i stället satta i karantän.

Jenny och Maria Andersson får inte lämna sitt hotellrum i Lima, Peru. – Jag har blodtrycksmedicin i tre dagar till och jag har även kol, säger Maria Andersson.
Jenny och Maria Andersson får inte lämna sitt hotellrum i Lima, Peru. – Jag har blodtrycksmedicin i tre dagar till och jag har även kol, säger Maria Andersson. Foto: Privat

– Ingen får gå ut och handla, inte ens de som har diabetes. Polisen har varit inne och sagt att man inte får gå ut. Vi får beställa mat en gång om dagen som levereras till rummet. 

Utanför hotellet patrullerar polis och militär. Maria Andersson säger att de är sammanlagt 30 stycken svenskar på hotellet. En av de saker som oroar mest är att Maria Andersson är beroende av medicin.

– Jag har blodtrycksmedicin i tre dagar till och jag har även kol. Vi skulle ha kommit hem den 23:e, så man tar ju inte med sig hur mycket medicin som helst.

I en annan del av Peru finns Josefine Bergman, 22. Hon kom till orten Yarinacocha i Amazonas för två månader sedan. Tanken var att volontärarbeta, bland annat för ett interkulturellt universitet tillhörande de olika urbefolkningsgrupperna i Amazonas.

– Att vara 22 år gammal och fast i en otroligt pressad och stressad situation utan någon aning om när jag kommer hem eller när någon ska hjälpa mig – det är hemskt, säger Josefine Bergman som är fast i Yarinacocha, Amazonas.
– Att vara 22 år gammal och fast i en otroligt pressad och stressad situation utan någon aning om när jag kommer hem eller när någon ska hjälpa mig – det är hemskt, säger Josefine Bergman som är fast i Yarinacocha, Amazonas. Foto: Privat

När Peru plötsligt stängde sina gränser förändrades Josefine Bergmans situation snabbt. Hon har fått flytta in hos en man som bor på orten och hans mamma.

– Om jag inte fått bo hos dem hade jag varken haft internet eller mat. Att vara 22 år gammal och fast i en otroligt pressad och stressad situation utan någon aning om när jag kommer hem eller när någon ska hjälpa mig – det är hemskt.

Hur tänker du om ditt eget ansvar?

– Såklart man vet att det är ett svårare liv när det är en plats som är mer utsatt, men när ett land som Peru stänger igen helt och resten av världen agerar, tar hem sina medborgare, att Sverige då lutar sig tillbaka och säger att man ska ”acceptera ovissheten”, det har jag svårt att förstå.

Både Maria Andersson och Josefine Bergman har varit i kontakt med UD, som hälsar att det inte finns några planer på att evakuera svenskar från Peru. Den 22 mars stängde landets internationella flygplats helt. 

Josefine Bergman tycker det är ”skamligt” att UD inte hjälper till. 

– Vi är 150 stycken, det hade räckt med ett plan och de hade kunnat få hem oss alla.

● ● ●

Efter tsunamikatastrofen 2004 och Libanonkriget 2006 infördes lagen om konsulära katastrofinsatser, som beskriver statens ansvar att hjälpa till när många svenskar drabbas av en katastrof:

”Staten ska genomföra en konsulär katastrofinsats för att bistå enskilda när många människor med anknytning till Sverige drabbas vid en kris eller en katastrof utomlands och behoven av evakuering och andra åtgärder med hänsyn till händelsens karaktär, följder och omständigheterna i övrigt inte kan tillgodoses på annat sätt och insatsen inte heller av något annat skäl möter särskilda hinder”, står det i första paragrafen.

Lagen infördes för tio år sedan, men har aldrig använts. 

– För att den ska tillämpas så krävs att många med anknytning till Sverige drabbas och att situationen utgör, eller snabbt kan komma att utgöra, en livsfara. Att resenärer inte på något sätt kan ta sig hem på egen hand och att försäkringsbolag, resebolag och andra aktörer inte längre kan hjälpa till. Under de förutsättningarna kan det bli aktuellt för staten att hjälpa svenskar med flera till en säkrare plats, det är det som lagen stipulerar, säger Erik Karlsson, departementssekreterare på UD.

I rådande läge arbetar UD i första hand med att förmedla information och råd till svenska resenärer, förklarar han. 

Vad krävs för att lagen ska tillämpas?

– Att situationen snabbt kan komma att utgöra en livsfara, att man inte kan komma hem. Det är olika situationer på olika platser, men vårt råd är fortsatt att ta kontakt med sina resebolag och andra aktörer. Om det inte går finns vi tillgängliga dygnet runt. Det enda jag kan säga, är att vi har ett regelverk just nu som vi bedömer att vi kan verka inom. Det kan ändras.

Hur många svenskar som är strandade har UD ingen exakt uppfattning om, men det rör sig troligen om 40.000 till 60.000 personer. Siffran ändrar sig hela tiden, säger Erik Karlsson. 

– Vi har inga exakta siffror. Många ärenden behandlas individuellt, många andra hör av sig till oss för att de är i behov av rådgivning kring hur de ska agera. Det exceptionella läget i världen innebär att det rör sig om många svenskar som hör av sig.

● ● ●

Ramou Njie åkte till Banjul, Gambia i mitten av januari tillsammans med sin dotter. Dottern har redan hunnit resa till Sverige, medan Ramou Njies hemresa är bokad till den nionde april. Flygbolaget har ställt in resan och vid midnatt på söndagen stängde Gambia sitt luftrum i 30 dagar. 

– Jag kan inte sova på nätterna, jag tänker på barnen, jag har ingen matlust, ingenting, säger Ramou Njie som inte vet hur hon ska kunna komma hem från Banjul, Gambia.
– Jag kan inte sova på nätterna, jag tänker på barnen, jag har ingen matlust, ingenting, säger Ramou Njie som inte vet hur hon ska kunna komma hem från Banjul, Gambia. Foto: Privat

När DN når Ramou Njie är hon på svenska konsulatet, men upplever att hon inte får någon hjälp. 

– Jag har inga pengar att leva på. Och vi är så oroliga. Jag bor med en kompis, men det är trångt och det är inte meningen att jag skulle vara här.

Hon vill att UD ska hjälpa svenskar i Gambia att komma hem, på samma sätt som andra stater gjort. 

– Jag jobbar i hemtjänsten i Sverige och missar mitt jobb. Jag kommer inte kunna försörja mig här.

Att vara ifrån den närmsta familjen tar hårt på Ramou Njie.

– Jag kan inte sova på nätterna, jag tänker på barnen, jag har ingen matlust, ingenting.

● ● ●

En svensk som inte sörjer att han fastnat till följd av det nya viruset är Ulises Infante Azocar, även känd som rapparen Stor. Han befinner sig sedan två veckor på den chilenska ön Chiloé, där hans mamma också finns. Han säger att inga fall av det nya coronaviruset rapporterats från ön. Enligt svenska UD råder det begränsade möjligheter till in- och utresor på ön. 

– Det är ganska oroligt politiskt i Chile. Det skulle vara en mardröm om jag var i Sverige medan min mamma var kvar här, säger Ulises Infante Azocar.

Han skulle ha rest vidare på tisdagen, men vet nu inte när han kan ta sig ifrån ön.

– Vad är det värsta som kan hända – att jag förlorar lite pengar? Jag kommer inte att dö i svält. Det finns folk som dör i svält varje dag.

Han kritiserar också politiker som använder det nya coronaviruset för att visa makt. Han tar Chiles president Sebastián Piñera som exempel, som infört utegångsförbud mellan 22 och 05.

– Det är lite larvigt, hela landet skrattar åt honom. Det är inte som att coronaviruset slutar verka mellan fem och tio.

Protesterna mot regeringen i landet har också avtagit, vilket presidenten försöker måla upp som en seger, enligt Ulises Infante Azocar.

– Men det är ju bara för att människor tar ansvar och inte går ut för att de inte vill smitta folk, säger han.

Ulises Infante Azocar hoppas att krisen också kan föra något gott med sig.

– Det är jättetråkigt det som händer, men vi som bor i rika länder glömmer ibland bort hur det riktiga livet är. Detta kan stärka solidariteten och medkänslan för resten av världen. Och få fler att ta ansvar för hur vi behandlar vår planet.