Trakten sörjer sin gröna skog – men nu spirar det i svärtan

Författaren Lars Gustafsson har fått vänja sig vid en ny utsikt.

Nyhyttan, byn där han tillbringar somrarna, var en hårsmån från att slukas av elden.

De en gång gröna kullarna på andra sidan Hörendesjön är kolsvarta. En stenöken med svarta stammar i förgrunden. En skogskyrkogård, gotisk, naken.

– Det ser ut som ett Medelhavslandskap, säger Lars Gustafsson. Kullar som varit täckta i manna­minne är nu nakna, det är som strax efter is­tiden.

Lars Gustafsson. Foto: Pontus Dahlman

Förlusten är ett svårfångat tillstånd. 

– Jag har försökt skriva en dikt om det men inte lyckats hålla kvar det på papperet.

Totalt brann 13 000 hektar skog i Västmanland: 65 kilometer i omkrets. 30 000 fotbolls­planer i hjärtat av Sverige.

Först i april i år kunde länsstyrelsen i Västerås slå fast att alla glödbränder som pyrt i marken sedan förra sommaren slocknat; de värmekänsliga flygkamerorna noterade inga avvikande temperaturer.

Skogsägare avverkar nu den brandhärjade skogen. Det är bråttom innan träden ruttnar. Användningsområdet för död skog är begränsat. Varken pappersmassaindustrin eller sågverken efterfrågar sotad skog. 

Sven Olov Karlsson, författarkollega till Lars Gustafsson i Nyhyttan, förlorade 40 av totalt 44 hektar skog. Hans träd var försäkrade, en klen tröst.

– Att sälja bränd skog är en enorm förlustaffär. All min skog ligger i ett område som nåddes av branden när den var i sitt mest aggressiva skede: branden var en eldstorm som brände ned allt.

Det är senvår i Nyhyttan. Sommaren står för dörren. Det är kyligt. Det drar en isvind mellan de vackra trähusen på Hörendesjöns sluttning.

– Vad ska man säga: hur blir man av att vara ruinerad? Mitt enda sparkapital är nedbrunnet, den enda ekonomiska marginal jag hade, säger Sven Olov Karlsson.

Många är i samma situation och de som försörjde sig på sin mark som lantbrukare är särskilt utsatta.

– En ekonomisk jättesmäll för en bygd som redan innan var ekonomiskt pressad.

Författarna har förlorat en källa till sitt skapande. Sven Olov Karlsson har skrivit flera kritikerrosade romaner om västmanländskt lantbrukarliv: skogen ligger som en fond i författarskapet. Han växte upp här och ärvde släktgården i Nyhyttan 1998.

– Vi lever ju i en tid då folk kämpar med näbbar och klor på fastighetsmarknaden för att komma över lite utsikt. För mig har utsikten förändrats som efter en kärnvapenkatastrof. Det känns overkligt. Branden gick 150 meter från mitt hus. När jag drar upp rullgardinen på morgonen tittar jag ut över ett brandhygge. Där det tidigare var skog är i dag vita spruckna klippor och sönderbrända träd.

Sven Olov Karlsson kommer att bli medel­ålders, hans barn bli vuxna, i ett annat slags landskap än det han ärvde. Det tar 70 år för skog att växa upp på nytt.

– Och ingen vet hur den kommer se ut eftersom jorden har förändrats. Det blir en typ av växtlighet som trivs i sönderbränd mark, vilket vi aldrig tidigare haft i den här trakten i modern tid.

Fårbonden Anitha Barrsäter på Fallängetorp i Sala kommun tvingades evakuera 300 lamm under branden. Det märks i kassaboken. Djuren stannade i vikt på grund av stress och endast ett 20-tal av de normalt runt 200 kunde slaktas före jul.

Anitha Barrsäter talar om skogen som ”ett ­extra skinn på kroppen”; som nu slitits bort.

I egenskap av vice ordförande i Svartådalens bygdeutvecklings ekonomiska förening har Anitha Barrsäter varit delaktig i insamlandet av brandberättelser.

– Resurserna efter branden gick till de fysiskt drabbade, de som förlorat egendom. Vilket förstås var rätt. Men vi insåg att även bygden som helhet drabbats av en katastrof – vi är alla anhöriga till skogen.

Landsbygdsfolk, säger Barrsäter, går i regel inte till offentliga instanser och säger: jag mår dåligt.

– Därför ville vi öppna upp för möjligheten att prata om branden. Vi samlar in berättelser som inte är filtrerade genom medier eller myndig­heter. För vår skull och för eftervärlden. Det kommer ju alltid vara före och efter branden här.

Foto: Fredrik Funck

Hittills har det blivit ett 50-tal historier, som länsmuseet i Västerås ska hjälpa till att arkivera.

Kartan har ritats om i Västmanland. Fem mil vandringsled ligger begraven under sten, störtade träd och uppryckta rötter.

Samtidigt blottar den bortslitna växtligheten plötsligt äldre liv, en annan civilisation.

På den yta som brunnit fanns redan tidigare ett 60-tal utmärkta kultur- och fornlämningar: spår av offerplatser, gruv-, hytt-, kvarn- och hammardrift. Nu har antalet kulturlämningar exploderat till omkring 400. Spåren av kolningsanläggningar är särskilt tydliga. När elden härjade och markens temperatur stegrades uppåt 900 grader brann den gamla kolen på nytt i jorden. Askan avtecknar sig som vita täcken på flyg­bilderna.

– Det ser kanske inte mycket ut för världen men det är ju ett helt industriområde som fläkts upp, som en gång var kärnan i svensk ekonomi, säger arkeolog Anna Onsten Molander på länsstyrelsen i Västerås.

Nu ska områdets kulturhistoria inventeras.

– Det är väldigt känsligt, säger Anna Onsten Molander. När vi säger att vi ska värna kulturmiljön kan markägare uppfatta det som att vi tycker att elden var bra. Man blir förolämpad. Det tycker vi alltså inte. Men vår uppgift är att skydda kulturmiljön.

Hälften av den nedbrunna skogen blir naturreservat. Markägare med angränsade fastigheter undrar hur reservatets växt- och djurliv ska påverka deras mark.

– Det finns mycket att vara orolig för i allmänhet, säger Anitha Barrsäter, fårbonden på Fall­änge. Hur vägarna kommer dras, hur skogsbruket ska fungera. Man vill inte få hit externa entreprenörer som plockar russinen ur kakan. Vi vill inte, nu när besökförbudet hävs, ha en massa brand­turister som tar selfies mot nedbrunna gårdar.

Grafik: Så utvecklades skogsbranden i Västmanland