Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

”Vi kände att vi gott kunde ta hand om fler”

Som mest har det bott sju barn hemma hos familjen Odeheim. I dag är de båda pensionärer, men Kerstin var tidigare dagmamma och Jan var skyddsingenjör. 10-åriga Alana Leighton kom till familjen när hon var två veckor gammal.
Som mest har det bott sju barn hemma hos familjen Odeheim. I dag är de båda pensionärer, men Kerstin var tidigare dagmamma och Jan var skyddsingenjör. 10-åriga Alana Leighton kom till familjen när hon var två veckor gammal. Foto: Alexander Mahmoud

Familjen Odeheim har över trettio års erfarenhet av att vara familjehem. ”Läser man tidningen får man känslan av att fosterfamiljer är ett elände. Men det går ju faktiskt bra för de allra flesta barnen”, säger Kerstin Odeheim.

På väggen hemma hos Jan och Kerstin Odeheim hänger ett fotografi som Kerstin fick i present på sin 60-årsdag. På bilden trängs 26 personer i olika åldrar som alla bott hos familjen Odeheim under årens lopp.

Allting började en sommar i slutet av sjuttiotalet, då kommunen frågade om familjen möjligtvis ville ta hand om två pojkar över sommaren. Allt gick bra och ett par år senare tog de emot ett barn på heltid för första gången.

– Vi hade det så bra. Vi kände att vi gott kunde ta hand om ytterligare ett barn, utöver våra fem egna, säger Jan Odeheim.

Sedan dess har det rullat på. Sammanlagt har närmare 20 barn kommit och gått. Några har stannat ett par månader medan fem av dem har bott hos familjen Odeheim under hela sin uppväxt. I dag är det bara 10-åriga Alana Leighton som bor kvar hemma, henne har paret tagit hand om sedan hon föddes.

– Det är fantastiskt att ha fått vara med om att ta hand om alla dessa barn. Vi har träffat många trasiga familjer och man känner sig väldigt lyckligt lottad, säger Jan Odeheim.

– Och det har gett en känsla av att man har ett väldigt långt och innehållsrikt liv, fyller Kerstin Odeheim i.

Båda har funderat över varför det blir allt svårare för kommunerna att hitta familjehem. De tror att det var en annan tidsanda förr, då fanns en inställning hos många att man skulle ta hand om varandra och sin nästa.

– Det är tråkigt att den andan har försvunnit. Men nu är det som det som det är och då måste samhället anpassa sig, säger Jan Odeheim.

Därför tycker de att det vore bra om politikerna såg över ersättningen, som i dag är ganska liten. Dessutom anser de att kommunerna borde bli bättre på att informera medborgarna om vad det innebär att vara familjehem.

Båda medger att det kan vara svårt ibland. Det kan handla om släktingar som inte accepterar att barnet blir placerat, att barnet mår dåligt eller har svårt att anpassa sig till den nya situationen.

– Men allt det där brukar lösa sig med tiden. Det har gått bra för alla våra barn i slutändan, säger Kerstin Odeheim.

Hon tycker att de föräldrar som har funderat på att ta emot ett barn men känner sig osäkra ska börja med att vara kontaktfamilj, det vill säga att barnet kommer då man är ledig, som på kvällar och helger.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.