Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

I längden kan man inte ta avstånd från valresultat

Foto: TT

Även en liberal måste ibland välja mellan pest och kolera. Annars är det lika bra att lägga ner partiet och köpa en megafon.

Det sägs återigen att det pratas för mycket om ”form” och för lite om ”sak” i politiken. Det är då som alltid värt att påminna om att det inte är samtidens, journalisternas, statsvetarnas, Trumps eller ens retorikexperternas fel i första hand. Det är alliansens fel.

Efter valet 2014 var det viktigare för de borgerliga att ta avstånd från både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna än att själva få inflytande över statsbudget och regeringssammansättning. Den viljan – att sätta ”form” före ”sak”, om man så vill – formaliserades i Decemberöverenskommelsen.

När de borgerliga sedan hoppade av samma DÖ i oktober 2015 öppnades frågan på nytt. Med samma grundformulering som tidigare: S eller SD?

Oändligt långsamt och steg för steg har de borgerliga sedan bekänt färg. Kristdemokraterna var först. Redan efter DÖ:s fall tyckte Ebba Busch Thor att alliansen skulle lägga fram en gemensam budget, vilket är ett slags kodspråk för att försöka ta över makten med SD-stöd. De andra gjorde dock ingenting, varför frågan blev hängande i luften.

Näst ut var faktiskt Jan Björklund. Tidigt i höstas förklarade han att om det inte skulle gå att bilda en ren alliansregering efter nästa val, så var han beredd att samarbeta vänsterut. Varför han ville vänta ytterligare två år, när DÖ var upphävd och det valresultat han spekulerade om redan fanns på plats, framgick aldrig. Men Björklund valde i alla fall, och han valde Socialdemokraterna.

I förra veckan valde även Moderaterna. Eller, de öppnade i alla fall för att framöver välja SD-vägen.

Kvar står då Centerpartiet, som vägrar att välja. Annie Lööf har varit oändligt tydlig med att hon tar avstånd från både SD och S. Det kan säkert imponera på folk som tycker att principer är viktigare än praktik, men det gör också Centern smått irrelevanta. Oavsett om de har 5, 10 eller 15 procent får de ju väldigt lite gjort om de inte är beredda att delta i någon av de möjliga majoriteterna.

Att både Lööf och Björklund krampaktigt viftar med halmstrået där det står ”en stark alliansregering 2018” är dock fullt begripligt, i alla fall på ett mänskligt plan.

Här är en prognos: Förr eller senare kommer två nya block, eller maktpoler, att utkristallisera sig i svensk politik. Det är början på det vi ser nu. Problemet för liberalerna, i alla partier och utanför dem, är att ingen av de nya polerna kommer att vara lika liberal som den gamla alliansen var. Exakt hur alternativen kommer att se ut är dock inte spikat, och här har liberalerna själva nu den största nyckeln.

Väljer liberalerna vänstern kommer vi på sikt få ett socialdemokratiskt-socialliberalt block, mot ett konservativt/nationalistiskt. Ungefär som i dagens USA. Väljer de högern blir det ett mer renodlat vänsterblock, mot ett liberalkonservativt med nationalistiska inslag. Som i Danmark.

Läs mer: KD ställer inte upp på M:s SD-invit

Med de alternativen är det förståeligt om många liberaler börjar fundera på att ställa sig utanför, och i stället sikta på en framtida vågmästarroll med chans till sakpolitisk utpressning. Det är förstås ett alternativ. Men kom då ihåg att om en vågmästarroll ska vara effektiv så måste man vara beredd att faktiskt göra upp åt båda håll. Vågmästarroller är inget för avståndstagare med känsligt luktsinne.

Det är svåra val, med stora konsekvenser för vilken sakpolitik som kommer att bedrivas i framtidens Sverige. Det är säkert inget roligt val, men det kommer att behöva göras.

Inte ens Centerpartiet kan i längden fortsätta att vara världens enda stödparti vars huvudsakliga krav är att slippa politiskt inflytande.

Läs mer: Centern hotar lämna förhandlingar med alliansen

För övrigt. ..

... diskuteras friskt vem som är "vinnaren" i alliansens bråk. Vem är egentligen "oppositionsledaren" i dag? Det beror på hur man ser det.

Sammanfattningsvis kan man säga att Anna Kinberg Batra nu leder regeringsalternativet i opposition, medan Annie Lööf leder oppositionen mot regeringsalternativ.

Stefan Löfven leder dock fortfarande regeringen. Det är han förmodligen nöjd med.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.