Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
USA-valet

Även svenska politiker måste tänka på mejlsäkerhet

Det finns gott om angripare som gärna skulle lägga händerna på en svensk ministers e-post, skriver DN:s Linus Larsson.
Det finns gott om angripare som gärna skulle lägga händerna på en svensk ministers e-post, skriver DN:s Linus Larsson. Foto: Christine Olsson/TT

Sverige är ett litet land, men självfallet finns gott om angripare som gärna skulle lägga händerna på en svensk ministers e-post, skriver DN:s Linus Larsson.

En e-postserver står i centrum för valdramatiken i världens enda supermakt. Man behöver inte tänka sig särskilt många år tillbaka för att det ska framstå som fullkomligt absurt. Sådant var liksom inte stoff som skapade skandaler. Men turerna kring hur Clinton slussade mejl till en privat server har flera allvarliga bottnar.

Dels höll det breven utom räckhåll för USA:s motsvarighet till offentlighetsprincipen och gjorde granskning omöjlig. Dels äventyrade det säkerheten, eftersom hennes server inte genomgick den rigorösa säkerhetskontroll man kan räkna med att en amerikansk utrikesministers kommunikationsverktyg ska genomgå.

USA:s myndigheter lägger stora resurser på att stärka myndigheters it-säkerhet, bland annat genom det omfattande Einsteinprojektet som ska upptäcka dataintrång mot regeringsnätverk. Det måste ha stuckit i ögonen på de ansvariga när självaste utrikesministern på eget bevåg bestämde sig för att ha sin egen mejltrafik utanför dess sköld.

Läs mer: Clintons värsta huvudvärk

Skandalen lär ha skapat oro i politikerkretsar långt utanför USA:s gränser. Många har nog använt privata mejladresser utan att tänka så mycket på det, säkerligen utan mer illvilligt uppsåt än att det för stunden kändes praktiskt.

2012 avslöjade Aftonbladet att dåvarande utrikesminister Carl Bildt använde sin Gmailadress när han kommunicerade med ambassadörer och höga tjänstemän. (Ingen känslig information gick den vägen, intygade han själv.)

Foto: Claudio Bresciani/TTDet blev ingen jätteskandal då. Kanske hade reaktionerna blivit annorlunda i dag, mot den fond som Clintons mejlhistoria har skapat.

Om inte annat förstår dagens svenska politiker att det finns sprängkraft i hur dokument skickas och var servrar står. När frågan om privata mejladresser har ställts till svenska regeringsföreträdare har svaren varit undvikande, noga med att inte trivialisera frågan men så diffusa att de egentligen inte säger någonting om hur det faktiskt ligger till.

Upprördheten kring hur Clinton hanterade detta är mer än politiskt spinn, det är verkligt anmärkningsvärt. Framför allt i dag, när nya omfattande dataintrång avslöjas så gott som dagligen.

Inte minst har Demokraterna och Hillary Clintons egen kampanj varit utsatt för angrepp. Ska man tro säkerhetsexperter och utredare inom USA:s polis och underrättelsetjänst ligger Ryssland sannolikt bakom dem, kanske i ett försök att påverka valet till Donald Trumps fördel genom att läcka pinsam och skadlig information om Hillary Clinton och hennes förtrogna.

Sverige är ett litet land, men självfallet finns gott om angripare som gärna skulle lägga händerna på en svensk ministers e-post.

Man ska understryka att det inte är bevisade påståenden. Ansvarsfrågan är minst sagt komplicerad: En anonym hackare påstår sig vara den som har hackat Demokraternas servrar. Denna person, som lika gärna kan vara en grupp, uppträder som en tonårsaktivist med ett osunt intresse för konspirationsteorier. Men oräkneliga utredare och experter har hävdat att det i själva verket är en falsk front för rysk underrättelsetjänst.

Sannolikt kommer vi aldrig få riktig klarhet i om det är en självständig hackargrupp eller en statsstyrd cyberarmé som ger sig på Demokraterna. Men bara möjligheten att det är Ryssland öppnar scenariot att Vladimir Putin försöker påverka ett lands demokratiska val genom it-attacker.

Det vore i så fall första gången i historien detta sker, men knappast den sista. Om det är något vi tvingas vänja oss vid, kan ingen skaka på axlarna åt frågor om vem som använder vilka servrar. Det gäller USA, men inte bara. Det vore naivt att tro att andra länder inte utsätts, oftast i det tysta.

Foto: Carolyn Kaster/APFoto: Carolyn Kaster/AP

Sverige är ett litet land, men självfallet finns gott om angripare som gärna skulle lägga händerna på en svensk ministers e-post. Det är svårt att tänka sig en grövre blunder än att vara den som öppnade för en sådan attack.

Ett av Donald Trumps mest skandalomsusade uttalanden var när han tycktes uppmana Ryssland att hacka Hillary Clinton i jakt på fler mejl. Själv förnekade han att det var vad han hade menat.

Det är inte utrett om just den mejlserver som Hillary Clinton drev privat blev hackad, även om det finns påståenden om det. Men det kan inte uteslutas. Det bör ha varit en smal sak för en utländsk säkerhetstjänst att få kännedom om att den fanns, och sannolikt har de haft möjlighet att ta sig in i den utan att lämna spår efter sig.

I efterhand kan man inte veta om den i själva verket var avlyssnad.

Mejlskandalen är ett utmärkt exempel på hur teknisk utveckling snabbt ändrar de politiska villkoren och debatten. Plötsligt blir frågor om it-säkerhet och om var en viss server står placerad viktiga och uppmärksammade, med potential att påverka ett amerikanskt presidentval. Det visar inte minst hur farligt det är att ignorera dem och tro att ingen väl kommer bry sig.

Fakta.

Den e-postadress Hillary Rodham Clinton använde:

hrod17@clintonemail.com

Carl Bildt använde en privat Gmail-adress under sin tid som minister.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.