Ylva Johansson har fått ett av de svåraste jobben i EU. Som inrikeskommissionär har hon ansvar för migration, ett av de områden där medlemsländerna har allra svårast att samarbeta.

I veckan gör hon sin första resa som kommissionär – till Grekland. Det är ett naturligt resmål eftersom just Grekland har blivit symbolen för EU:s havererade flyktingpolitik. Här lever runt 100.000 migranter och flyktingar, varav 37.000 under mycket svåra förhållanden på några öar i Egeiska havet nära Turkiets kust.

Ylva Johansson har fått en tuff uppgift av sin chef Ursula von der Leyen. Hon ska se till att färre människor söker sig till EU från fattiga och krigsdrabbade länder, och samtidigt säkerställa att de som kommer behandlas väl och kan tas emot av länder i hela unionen – om de har asylskäl.

Hon ska både stoppa flyktingarna och ta hand om dem. Vad hon än föreslår kommer hon att anklagas – för att vara för tuff, eller för snäll.

Men hur jobbigt det än är för Ylva Johansson just nu går det inte att jämföra med hur livet ser ut för 11-åriga Shabnum. Hon bor i ett tält i Moria, det överfulla flyktinglägret på ön Lesbos som brukar kallas en skamfläck för Europa – och som Greklands regering har sagt ska stängas.

Här går det 100 personer på varje smutsig bajamaja, och tusentals på varje läkare. Här rinner leran in i tälten när vinterregnen kommer. Här vågar kvinnor inte lämna sina tält efter mörkrets inbrott. Här utbryter våldsamma slagsmål varje kväll mellan frustrerade unga män.

Shabnum mötte DN:s fotograf Lotta Härdelin en eftermiddag i den vildvuxna tältstaden utanför det egentliga Moria. Hon ville hjälpa till, som tolk eller vägvisare, och bjöd in till te i familjens tält som hon delar med sin mor, far, tre yngre syskon och sin gamla farmor.

Trots misären runt omkring ser Shabnum framtiden an med tillförsikt. Hon talar mycket bra engelska och har blivit en sorts informell ledare för sin familj.

– Jag talar engelska som mitt eget modersmål. Tänk vad jag kan göra när jag är 20 eller 25 år, säger Shabnum.

Jag talar engelska som mitt eget modersmål. Tänk vad jag kan göra när jag är 20 eller 25 år

Varje dag under en vecka på Lesbos i mitten av november träffar vi Shabnum. När hon får veta att en svensk har blivit chef över EU:s flyktingpolitik blir hon intresserad. Hon vill berätta för den mäktiga Ylva om sitt liv, sin familj och sina drömmar.

Kanske kan hon hjälpa till?

När vi möter Shabnum nästa dag har hon skrivit ett långt brev till Ylva Johansson i en blå skrivbok. Hon läser upp det inför Lotta Härdelins kamera. Något svar kan vi inte lova, men vi lovar att publicera brevet.

– Jag tycker att afghanerna är världens mest otursförföljda folk, säger Shabnum och berättar om hur talibanerna vill tvinga alla flickor att bära fotsida klänningar.

Själv har hon gått i en bra skola i hemstaden Kunduz. Pappa Ziauddin var taxichaufför och familjens ekonomi var god. Men Shabnums bästa vän blev kidnappad på väg från skolan, berättar hon.

– Om du går till skolan vet du inte om du kommer levande tillbaka hem eller inte.

Hon berättar om den farliga resan genom Iran och Turkiet, om hur familjen inklusive farmor Guldasta tvingades gå 24 timmar till fots över bergen. Om flera försök att ta sig över vattnet från Turkiet. Om det torftiga livet i Moria.

Har familjen Nazari det vi kallar asylskäl? Kommer grekiska eller andra europeiska byråkrater att ge dem rätt att stanna i Europa?

Det är omöjligt att veta. Familjen har dessutom bara varit här i några veckor och ännu inte fått tid för intervju med asylhandläggare.

Vad som inte går att förneka är att Afghanistan är ett av världens mest våldsdrabbade länder. Antalet civila som dödas är större nu än någon gång tidigare sedan USA invaderade landet efter terrorattackerna den 11 september 2001.

I Kunduz, som Shabnums familj kommer ifrån, slåss talibaner och regeringsarmén oupphörligt om kontrollen över olika distrikt.

I stort sett varje dag rapporteras om dödliga attacker i Kunduzprovinsen. Bara ett par exempel från den senaste veckan. 27 november: 15 personer, inklusive åtta barn, dödas av en vägbomb på väg till ett bröllop. 30 november: 13 civila dödas av en amerikansk flygattack. 1 december: talibaner tvingar ut tre poliser ur en bil och avrättar dem på landsvägen.

Familjen Nazari tillhör ismailiterna, en gren av shiaislam som bland annat utmärker sig för att ge större frihet åt kvinnor än andra islamiska riktningar. Varken Shabnum, hennes mor eller syster bör slöja och det är självklart att flickorna i familjen ska få utbildning.

Själv vill Shabnum bli läkare. Hennes far taxichauffören nickar uppmuntrande när hon nämner det för oss.

I dag kontrollerar talibanerna minst halva Afghanistan, och USA:s president Donald Trump förklarade under ett besök i landet i torsdags att han är beredd att förhandla med den extremislamistiska gruppen om eldupphör.

– Talibanerna vill ha en överenskommelse och vi träffar dem, sa han till amerikanska soldater som firade Thanksgiving.

Om talibanerna får kontroll över Kunduz som en del av ett sådant avtal vågar Shabnums familj inte återvända. Deras sätt att leva accepteras inte i en talibanstyrd stad.

Själv vill Shabnum inte prata så mycket om politik. Hon vill hellre prata om sin framtid i ett fredligt land.

– Jag behöver bara utbildning, en plats med fred. Om bara något land vill ta emot mig och min familj. Jag lovar att jag ska göra er stolta.

Läs också: Klimat och migration i fokus när von der Leyens kommission startar sitt jobb 

Skamfläcken Moria stängs – i stället ska flyktingarna spärras in