Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 22:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/ahmeds-bror-fordes-bort-av-syriens-sakerhetstjanst-dodsbeskedet-kom-efter-fem-ar/

Världen

Ahmeds bror fördes bort av Syriens säkerhetstjänst – dödsbeskedet kom efter fem år

Bild 1 av 2 Ahmed Afisi med treåriga sonen Abodi.
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 2 av 2 Samir Afisi fördes bort av säkerhetstjänsten i Syrien.
Foto: Tomas Ohlsson

Tiotusentals civila har ”försvunnit” under kriget i Syrien. Nu, när president Bashar al-Assads styrkor sägs ha vunnit kriget, dyker de försvunna upp i regimens register – som döda. 

Det tog nära sex år från det att Samir Afisi fördes bort av säkerhetstjänsten till dess hans familj fick veta att han inte längre är vid liv.

Rätta artikel

Fyrabarnspappan Samir Afisi fördes bort av män som tillhör Syriens säkerhetstjänst. De tog honom i hans hem i staden Latakia i januari 2013. 

Hans familj visste inte varför han gripits eller vart han förts, eller ens om han levde. Nästan sex år senare, i slutet av december 2018, fick de dödsattesten. Där står Samir Afisi som ”avliden”. Platsen för hans död uppges vara Damaskus, Syriens huvudstad. Ingen övrig information har lämnats.

– Att vi inte får veta hur han dog och var hans döda kropp finns, det är en ständig plåga för oss.

Det säger Ahmed Afisi, Samirs lillebror som DN träffar i hans hemort Partille utanför Göteborg. 36-årige Ahmed Afisi flydde från krigets Syrien till Sverige för tre och ett halvt år sedan, tillsammans med sin fru och sin lilla dotter. De kommer från staden Maarrat al-Numan  i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien, ett av de områden som drabbats allra hårdast av kriget.  

Ahmed Afisi, syrisk flykting vars bror fördes bort av säkerhetstjänsten och var "försvunnen" i fem år. Helt nyligen fick Ahmed besked om att brodern dött i fångenskap. Foto: Tomas Ohlsson

Hans bror Samir är bara en av tiotusentals människor som gripits av Syriens säkerhetstjänst sedan konflikten började våren 2011, och som därefter bara försvunnit. Eller stämplats som döda i kortfattade och intetsägande myndighetsintyg.

Exakt hur många försvinnanden det rör sig om är det ingen som riktigt vet. Violations Document Center (VDC) är en frivilligorganisation i Syrien som försöker uppdatera sig på fallen. De har till dags dato listat 66.928 namn. Andra grupper redovisar betydligt högre siffror.

Läs mer: Massmördaren al-Assad kan ställas inför rätta i Sverige

Många av dem som försvunnit är unga människor som på ett eller annat sätt haft en koppling till oppositionen mot den sittande presidenten Bashar al-Assad. Det behöver nödvändigtvis inte vara några starka band – det kan räcka med att de någon gång deltagit i en gatuprotest, eller känner någon som gjort det.

Bashar al-Assad. Foto: AP

Men Samir Afisi var 43 år när han greps och han hade inte det ringaste med någon regimkritisk verksamhet att göra. 

Det berättar Ahmed Afisi som vi först träffar i kaféet till kulturhuset i Partille, medan hans fru nattar barnen. Rand, dottern, ska snart fylla sex år och sonen Abudi, som är född i Sverige, är tre och ett halvt.

– Om jag frågat Samir vad han tyckte om revolutionen hade han svarat ”vadå, vilken revolution”, säger Ahmed.

Han tar fram sin mobiltelefon och knappar fram en bild på sin bror. Ett typiskt passfoto som visar en medelålders man med hög panna och regelbundna drag. Han tittar allvarligt rätt in kameran. Det enda anmärkningsvärda med hans utseende är den lilla och noggrant ansade slokmustaschen.

Ahmed Afisi berättar att hans storebror hade mycket svårt att klara sig i skolan, vilket var extra tungt för honom eftersom brödernas pappa var rektor. 

Samir Afisi kom aldrig att gå klart grundskolan. Trots bristen på skolgång lyckades han få jobb som nattvakt och alltiallo på stadens vattenverk, ”en trygg statlig anställning”, säger Ahmed.

– Och han jobbade extra som diskare på restauranger för att dra in mer pengar till familjen. 

Samir Afisi tillhörde de stillsamma i landet. Hustrun och de fyra barnen var allt för honom. När kriget bröt ut på allvar i Maarrat al-Numan tog han familjen med sig till hamnstaden Latakia, ett femtontal mil västerut. 

Skälet till att han valde att fly till Latakia är att staden utgör hjärtat i maktbasen för president Bashar al-Assads familj och den alawitiska gren av shiaislam han tillhör. Latakia är alawiternas starkaste bastion, vaktad av ryska militärbaser. Här hoppades Samir Afisi att hans familj skulle vara trygg.

Under samtalet har vi förflyttat oss till Ahmed Afisis hyreslägenhet i Partille. Han bjuder på kaffe och dadlar och berättar om krigsåren i Syrien.

Ahmed Afisi. Foto: Tomas Ohlsson

– Jag bodde inte i Marraat al-Numan när protesterna mot president al-Assad tog fart. Då pluggade jag i Egypten, på universitetet i Tanta (norr om Kairo). Jag läste arabisk historia och siktade på att bli lärare i historia.

– I december 2012 kom jag tillbaka till Maarrat al-Numan och Idlib. Då var det i princip fullt krig. Fria Syriska Armén (en fraktion av den väpnade oppositionen) stred om kontrollen över Maarrat al-Numan, både mot den syriska regeringsarmén och mot jihadistiska grupperingar. 

Civilbefolkningen klämdes illa mellan de stridande parterna. Maarrat al-Numan hade blivit ett slagfält. Ahmed Afisi var nygift och ville skaffa barn med sin fru. Han valde liksom sin storebror att lämna hemstaden, men han flydde österut, till Aleppo där en släkting öppnat sitt hem.

I januari 2013 återvände han tillfälligt till Maarrat al-Numan och mötte sin bror Samir på ett pensionat. 

– Samir var där för att kvittera ut sin lön från vattenverket. Sedan åkte han tillbaka till sin familj i Latakia. Det var sista gången jag såg honom, säger Ahmed Afisi.

De kommande åren i Syrien minns han som ett virrvarr av flykt och uppbrott inom Syrien, fläckvisa försök att leva ”normalt” och den ständiga molande skräcken att själv gripas och försvinna, så som hans bror Samir gjort. 

– Bara det att jag studerat utomlands gjorde mig till en misstänkt figur i regimens ögon. Jag blev haffad av säkerhetsfolket en gång, men de släppte mig efter ett dygn.

Sommaren 2015 blev tillvaron i Syrien outhärdlig. Likt hundratusentals landsmän flydde Ahmed till Europa, via Turkiet, en livsfarlig båtfärd över Medelhavet till Grekland och sedan vidare upp genom Europa. Den 8 augusti 2015 kom han till Sverige. Nu kör han budbil och pluggar samtidigt svenska. Han hoppas att snart kunna fortsätta sitt värv som historielärare.

Jag frågar vilka efterforskningar han och familjen gjort efter Samir. Ahmed Afisi tittar på mig med något som liknar överseende.

– Det går inte till som i Sverige. I Syrien kan du själv hamna i livsfara bara för att du ställer frågan. Men vi har försökt ta olika underhandskontakter. Det som gör det extra svårt är att fångarna avidentifieras, de får nummer, och de flyttas omkring på olika ställen.

Men varför grep säkerhetstjänstens män Samir Afisi om han nu inte utgjorde något hot i regimens ögon?

– Det kan finnas flera förklaringar. Kanske ville de bara skrämma invånarna i Latakia, visa att ingen går säker. Eller så tog de helt enkelt fel på person. Så länge vi inte har någon information kan vi bara spekulera, säger Ahmed Afisi.

Samir Afisis fall är inte unikt. Efter år av total förtegenhet från myndigheternas sida började försvunna syrier sommaren 2018 plötsligt dyka upp som avlidna i registren. Det var inte ovanligt att dödsfallen var daterade så långt tillbaka som 2012-2013.

DN har tidigare talat med den syriske människorättsadvokaten Anwar al-Bunni. Han säger att regimen, i de fall de över huvud taget angivit dödsorsak, tagit till sådant som ”hjärtattack” eller ”njurlidande”.  Men några obduktionsrapporter har de anhöriga aldrig fått se. 

Anwar al-Bunni, syrisk människorättsadvokat. Foto: Hampus Andersson

De människorättsorganisationer som försökt kasta mer ljus över försvinnandena har hittills mötts av tystnad.

– Ett dokument med ett dödsdatum är ju inget svar. Den syriska regimen tycks uppdatera sina register enbart i syftet att sopa tusentals fall av försvinnanden under mattan. Men vi anser att de anhöriga har rätt att återfå stoftet från deras nära och kära, och de förtjänar att få veta sanningen om hur de dött, säger Lama Fakikh, biträdande regionchef för Mellanöstern för människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW).

Ahmed Afisi lever med sorgen och saknaden efter sin bror varje dag.

– Samir hade det inte lätt i sitt liv. Han var ju tretton år äldre än mig, men på många sätt kändes han som en yngre bror. På något vis gör det att jag sörjer och saknar honom ännu mer, säger Ahmed Afisi.