Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 04:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/alla-har-sin-egen-agenda-i-kampen-mot-is-terror/

Världen

Alla har sin egen agenda i kampen mot IS terror

G20-mötet med världens största ekonomier drog i gång i Turkiet på söndagen. Inringade är Saudiarabiens kung Salman, Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, USA:s president Barack Obama och Rysslands president Vladimir Putin.
G20-mötet med världens största ekonomier drog i gång i Turkiet på söndagen. Inringade är Saudiarabiens kung Salman, Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, USA:s president Barack Obama och Rysslands president Vladimir Putin. Foto: Volkan Furuncu

En enad omvärld är emot IS-terrorn och säger sig vilja agera. Samtidigt har nyckelaktörerna – USA, EU, Ryssland och Turkiet – helt olika drivkrafter när de nu vill agera i Syrien.

Frankrike vill hämnas ”skoningslöst” mot dem som utlöste tragedin. Andra europeiska länder vill stoppa flyktingströmmarna. USA vill helst av allt dra sig ur det stökiga Mellanöstern. Ryssland vill slippa sanktioner och få ny respekt som storspelare på världsscenen. Och Turkiet vill bli av med ett hot både från IS och från kurdiska upprorsmän.

Drivkrafterna är vitt skilda när en rad länder nu säger sig beredda att agera i efterdyningarna av fredagens franska tragedi. Gemensamt är att det som ska göras ska hända i Syrien.

Men med så olika motivation är risken stor att aktörerna kör vidare på separata spår – och Islamiska staten lyckas splittra den omvärld organisationen ser som otrogna och avfällingar.

Annars skulle man nästan kunna tro att IS medvetet försökte driva sina fiender samman. På bara en dryg månad har spektakulära dåd med hundratals döda drabbat först Turkiet, sedan Ryssland och nu Frankrike – i Ankara, Sinai och Paris.

Efter detta är det väl dags att sopa meningsskiljaktigheterna under mattan och på allvar samordna kampen mot islamistiska hotet? För USA och väst att acceptera Ryssland som en partner i det syriska kriget, för Ryssland att fokusera på de religiösa extremisterna i stället för alla motståndare till Bashar al-Assads regim, och för Turkiet att anfalla IS i stället för kurdisk gerilla?

Det första dygnet efter omskakande händelser som de i Paris i fredags kväll präglas kommentarerna nästan alltid av medkänsla och försoning, även från meningsmotståndare och fiender.

Ibland leder orden till verklig förändring – som när jordbävningar i Grekland och Turkiet 1999 fick de båda länderna att närma sig varandra efter årtionden av kyliga relationer. Ibland varar tövädret inte särskilt länge, som när Vladimir Putin – då relativt ny som president – var bland de första att ringa kollegan George W Bush den 11 september 2001.

Att döma av de uttalanden och gester som nu kommer från alla världens hörn borde en samsyn kring IS-hotet vara mycket nära.

– Jag har en känsla att insikten växer om behovet att skapa en bred, effektiv internationell koalition för att bekämpa IS, sa exempelvis Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens i Wien i helgen efter ännu ett möte om Syriens framtid. Hans amerikanske kollega John Kerry stod bredvid och nickade.

I Turkiet, där G20-mötet med världens största ekonomier drog i gång på söndagen, var tongångarna desamma.

På ett förmöte sa den ryske presidenten Vladimir Putin att ”världssamfundet måste förena sina krafter” mot terrorhotet. Och mötesvärden, Turkiets president Recep Tayyip Erdogan slog fast att nu är det slutpratat om kampen mot terror och dags att agera. Till och med Kinas representant betonade vikten av att ”alla länder ska arbeta tillsammans”.

Om det vore så enkelt. Sanningen är den att en rad stormakter må ha IS som fiende, men av skilda anledningar.

Turkiet, Ryssland och Frankrike har alla drabbats av terrorn. De är alla indragna i den syriska konflikten. De har alla en legitim rädsla för att egna radikaliserade hemvändare från kriget ska ta terrorn med sig därifrån. Efter den senaste månadens dåd har de alla incitament att trappa upp attackerna mot IS, liksom USA med sin globala ledarroll.

Men i åtminstone Turkiets och Rysslands fall har de åtminstone hittills haft andra prioriteringar i Syrien än att slå ut IS. Ankara ”passar på” att bekämpa kurdisk gerilla och Moskva stöder sin bundsförvant al-Assad mot alla hans fiender – hittills främst moderata rebeller.

För USA, med en avgående president som gick till val på att dra sig ur krig på avlägsna platser, är läget tvetydigt. Alla vet att ett huvudansvar för kampen mot IS kan medföra ännu ett långvarigt engagemang i stil med Afghanistan eller Irak – något som är mycket impopulärt i opinionen och som varken Obama eller de som nu tävlar om att bli hans efterträdare är beredda att satsa på.

I Ryssland, precis som överallt annars, sköljer en våg fram av sympati med Frankrike. På sociala medier förklarar folk av alla sorter att de nu ber för fransmännen, och den annars västfientliga propagandasajten Sputnik international har bytt sin Twitterbild till en med texten ”je suis Paris”.

Samtidigt fortsätter ryska medier att i olika tonarter skylla dåden på Frankrikes politiska ledning eller på USA – ungefär som skedde efter ”Charli Hebdo-attackerna” i januari. Exempelvis låter tv-kanalen Lifenews en ”expert” lägga fram meningen att fransmännen nu får ”betala priset för en proamerikansk politik”.

Officiellt är Moskvas ståndpunkt den som såväl Lavrov som Putin upprepar: att världen måste enas mot terrorn.

Det är egentligen vad de har sagt sedan Putins FN-tal i New York i slutet av september, strax innan de ryska bombningarna inleddes i Syrien. Men redan då fanns en koalition mot IS, nämligen den där bland annat USA, Turkiet och Frankrike deltar.

Men det var uppenbart att Ryssland ville köra sitt eget race, eftersom landet hade en helt annan dagordning. Så här uttrycker den liberale oppositionspolitikern Ilja Jasjin det på sin blogg:

”Det är uppenbart att Putin inte gav sig in i Syrien för kampen mot IS. I så fall hade han kunnat göra gemensam front med västländerna. Nej, han gav sig dit för att leka geopolitik. För att tvinga in Obama i dialog. För att byta ut Ukraina mot Mellanöstern på världens dagordning.”

Dialogen med Obama har han uppnått – och att döma av kroppsspråket var de två presidenternas 30 minuter långa möte på tu man hand i går söndag mindre stelt än det i FN-huset i New York.

Enligt en Vita huset-talesman diskuterade de ”möjligheterna att uppnå fred i Syrien”, men särskilt många fler detaljer avslöjades inte.

Stötestenen har varit Moskvas bestämda fasthållande vid sin bundsförvant al-Assad, en man västalliansen kallar blodsbesudlad diktator och vill se försvinna från scenen. Möjligen släpper Washington nu på det kravet, att döma av ett uttalande att de båda presidenterna nu är eniga om ”behovet av FN-medlade samtal” som en del av övergången mellan al-Assads styre och något annat.

Handlade det bara om Syrien kanske detta skulle vara ett rimligt pris för att uppnå samarbete mellan väst och Ryssland mot IS-terrorn. Men Kreml vill ha mer än garantier för al-Assad: man vill också att sanktionerna – som USA och EU införde på grund av Rysslands krigföring i Ukraina – avskaffas. Att Washington och Bryssel skulle gå med på detta förefaller högst otroligt.

USA anklagas inte utan skäl för att ha skapat organisationer som IS genom sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan. Att Obama nu skulle slippa smärtfritt ut ur Syrien verkar inte heller det sannolikt.

Samtidigt förefaller Tyskland, en annan nyckelaktör, att styras främst av den pågående flyktingkrisen i sitt agerande. Förbundskanslern Angela Merkel pressas hårt av sina egna partikamrater och kritiseras för en allför generös asylpolitik. På G20-mötet såg hon sig tvungen att påpeka att ”stärkandet av EU:s yttre gränser är av yttersta vikt”.

Alla nyckelspelare behöver samarbeta mot IS. Bara så kan terrororganisationen bekämpas framgångsrikt, det är alla överens om. Samtidigt är inget land egentligen berett till förutsättningslöst samarbete, utan att ge upp sina egna mål.

Ett land kommer säkerligen att utöka sina militära insatser mot IS kraftigt – det är Frankrike. Hur det blir med Ryssland är mer osäkert – landet har officiellt inte ens erkänt att islamister låg bakom det störtade planet i Sinai. Och USA lär fortsätta sina insatser på nuvarande nivå tills vidare.

Tyskland och övriga EU-länder får fortsätta brottas med flyktingproblematiken. Regeringar som gör en koppling mellan Parisdåden och flyktingkrisen får finna sig i att anklagas för att fördjupa klyftorna mellan majoritetsbefolkningar och muslimska invandrare i Europa – något terroristerna säkert applåderar. Och att murar vid gränsen skulle trolla bort militant islamism eller skapa fred i Syrien finns det ingen som tror.

Möjligen går det att hitta en minsta gemensamma nämnare, en formel som gör att insatserna mot IS i Syrien kan samordnas medan man skjuter andra meningsskiljaktigheter på framtiden.

I ett sådant scenario skulle Ryssland fokusera sina attacker på IS medan väst lät bli att kräva al-Assads omedelbara avgång. Turkiet skulle avbryta attackerna på kurdiska mål. Alla skulle dela underrättelser med målet att stoppa islamisternas framfart.

Kanske skulle det kunna fungera ett tag. Men problemen skulle finnas kvar: Ukraina, Turkiets konflikt kurderna, USA:s Mellanöstern-mardrömmar.