Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-04 17:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/anna-lena-lauren-konsten-att-tampas-med-troll-och-hala-grisar/

Världen

Anna-Lena Laurén: Konsten att tampas med troll och hala grisar

Till propagandans väsen hör att den vill ha gensvar. Den letar efter knappar att trycka på, och när den har hittat dem öser den på.

Det här är ett problem när det gäller till exempel Donald Trump. Den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen har visserligen rätt när hon säger att vi aldrig får mista vår förmåga att bli chockade. Men samtidigt är det ju det de vill. Trump, Putin, Bolsonaro. De vill chocka oss och göra oss konfysa.

Som Rysslandskorrespondent hamnar man med jämna mellanrum i situationer där man måste ställa sig frågan om det här är något jag bör bevaka. Eller om min bevakning gör mig till en nyttig idiot.

När ryska statliga undersökningskommittén meddelade att Finland dras inför rätta för folkmord funderade jag länge på i vilken form jag skulle skriva om det. Om det var värt att skriva något alls? Bör man bevaka ett politiskt skådespel? Det är ju det de vill.

Då jag ringde upp den ryska historikern Anatolij Razumov ville han först inte kommentera frågan. Varför? Just därför att han inte ville vara en av dem som ”hugger på betet”. På ryska kallas den sortens verktyg vbros. Det betyder att en uppgift med tvivelaktig sanningshalt slängs ut med syftet att väcka känslor.

I fallet Finland och folkmordet var betet riktat till den ryska publiken i första hand. Man tryckte på bekanta knappar (andra världskriget, fascism). Man blandade ihop sanningsenliga uppgifter med lögner. (Det stämmer att Finland ockuperade Petrozavodsk och placerade befolkningen i läger, det stämmer inte att man systematiskt utrotade ryssar eller använde gaskamrar.)

När det är gjort kan man i tysthet, som ryska undersökningskommittén gjorde, dra tillbaka alla uppgifter från sin hemsida. 

Finska ambassaden i Moskva brukar vara reserverad när det gäller att kommentera den här sortens anklagelser. Man vill inte hamna i en situation där man plötsligt är tvungen att debattera uppgifter som aldrig har stämt från början. Taktiken att tiga ihjäl frågan hade jag svårt att förstå i början när jag hade flytta till Moskva. Jag ansåg att när trollet dras fram i solen förvandlas det till sten. 

I efterhand har jag insett att i vissa situationer har man att göra med troll, i andra med hala grisar. Det enda resultatet av att brottas med hala grisar är att man själv blir gyttjig. 

I början av min korrespondentkarriär tackade jag ofta ja till att delta i ryska talkshower på statliga tv-kanaler. (Det var innan Ukrainakriget, då propagandan på de statliga kanalerna ändå höll sig inom vissa ramar.) Jag ville visa exempel och vara öppen. Jag trodde på argumentets kraft. 

Jag fick lära mig att argumentets kraft saknar betydelse i en konstellation där allt är upplagt på förhand och ingenting handlar om att öka förståelse. 

Ska man då aldrig besvara propagandan? 

Ibland måste man gå i svarsmål, ibland är det bättre att släppa hela saken. Men också om man går i svarsmål måste man alltid vara medveten om att målet inte är att övertyga motparten. 

Man gör det därför att andra lyssnar. 

Det kommer en tid i Ryssland när man inte längre uppfattar varje kritik mot dess historiska agerande som ett uttryck för russofobi. Det kommer en tid då arkiven öppnas. Det kommer en tid då ryssarna själva går till botten med sin historia.

Då är det viktigt att det hela tiden har funnits ett motstånd kvar i landet. Det är inget som vi utlänningar kan göra, ryssarna måste göra det själva. Vilket är precis vad som sker. Man kan vara besviken över att så många går på propagandan, men man kan också välja att se den grupp modiga människor i Ryssland som inte bara ser igenom propagandan utan undergräver den genom att fortsätta forska i arkiven, publicera historiska arbeten, kartlägga massgravar. 

Vissa av dem sitter i fängelse. Men Kreml kan inte längre göra deras arbete ogjort.

Ämnen i artikeln

Ryssland
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt