Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 21:45 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/anna-lena-lauren-och-aven-jag-ar-finne/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Och även jag är finne

Finlands flagga.
Finlands flagga. Foto: imago stock

I Ryssland är det normalt att fråga en person: Varifrån kommer du? Det uppfattas inte som en ofin utan högst normal fråga.

Ryssar gör ofta precis som Zlatan gjorde med Johar Bendjelloul när denne intervjuade honom nyligen. De betraktar en intresserat och vill veta vad man har för bakgrund.

I min förra Jorden runt kallade jag mig finne, vilket har väckt frågor hos många läsare. Är du inte finlandssvensk? undrar de. 

De har helt rätt. Jag är finlandssvensk och finländare. ”Finländare” är den korrekta benämningen för en person från Finland, oavsett om vederbörande talar finska eller svenska.

Finne betyder att man är finländare med finska som modersmål. Det är jag visserligen inte, men eftersom jag är från ett tvåspråkigt land är också det finska en del av mig. Jag uppfattar det inte som att det försvagar min finlandssvenska identitet, tvärtom. 

Dock använder jag konsekvent ordet ”finländare” i neutrala nyhetstexter, både om mig själv och landsmän. Det är alltid korrekt. 

En annan sak är att jag personligen betraktar mig som både finlandssvensk, finländare och finne. Därför känns det naturligt att jag i mer personligt hållna texter kan kalla mig alla tre.

När jag muttrande knyter näven i fickan över till exempel överdrivet liberala språkvårdare känner jag det sturiga finska arvet i mig. Det är såklart en generalisering, men någon form av generaliseringar behövs för att man ska förstå vem man är. 

Mitt finlandssvenska arv har lärt mig att man ska undvika onödiga konflikter, mitt finska att vara envis som synden när jag vet att det är det enda rätta. Jag har haft nytta av båda. Det är absolut inget problem för mig att förstå varför till exempel det judiska tänkandet består av en dialektik där man bollar motsatspar mot varandra.

När man rör sig i Ryssland eller andra före detta sovjetiska länder är problemet att generaliseringarna tar över. Nästan alla människor jag träffar uppfattar mig antingen som finne eller svensk. Om jag talar om för dem att jag är finländare med svenska som modersmål är reaktionen ofta total förbryllning.

Vad ska man säga? Man kan bara citera Runebergs Fänrik Ståls sägner: "Och även jag är finne". 

En sorts finne i alla fall.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.