Att bestämma träff med sina ryska vänner är en tidsprövande process. Ibland undrar jag hur ryssar över huvud taget klarade av att mötas innan mobiltelefonen uppfanns.
Också i Sverige är många trötta på att folk nu för tiden hellre messar varandra fram och tillbaka än bara bestämmer var och när de ska ses. Jag kan dock garantera att den sortens småjusterande inte ens går att jämföra med hur det fungerar i Moskva.
Folk känner ett direkt obehag inför kravet att binda sig för långt i förväg. Vad som helst kan ju dyka upp. Det är ingen slump att varje gång man går på till exempel Bolsjojteatern så står folk utanför ingången och ropar:
– Lisjnie bilety est? Någon som har biljetter över?
Somliga av dem är visserligen ”perekupsjtjiki”, personer som säljer biljetterna vidare till ett dubbelt så dyrt pris. Men det finns också Moskvabor som aldrig köper teaterbiljetter i förväg utan går till föreställningen och hoppas att någon inte behöver sin biljett och säljer den billigt. Själv fixar jag inte den sortens obestämdhet, om jag har bestämt mig för att gå på teater vill jag inte leva på hoppet. Men i Ryssland är det normalt att hellre låta saker och ting ”skladyvatsia”, falla på plats, än att bestämma sig för hur man vill ha det.
Min dotters rysklärare Jelena ger mig gråa hår varje gång en ny skoltermin börjar. Att dra ur henne besked om läsordningen kan ta veckor, eftersom Jelena först vill stämma av med alla andra elever som tar privatlektioner. Dessa elevers mammor (just det, mammor och aldrig pappor) vill inte heller ge besked eftersom barnen har hobbyer efter skolan. Och deras danslärare/teckningslärare/musikpedagog vill inte heller ge säkert besked. Allt beror på hur saker och ting faller på plats för alla och resultatet blir veckor av parlamenterande hit och dit, en process som driver undertecknad till vansinne.
I veckan hade jag problem hemma med en läckande kran. Min händige vän Denis lovade komma och fixa kranen. Jag skulle jobba hemma på förmiddagen så vi kom överens om att han skulle komma förbi klockan elva.
Tidigt på morgonen gick jag till gymmet och tränade. Klockan nio sms:ade Denis och frågade om han kunde komma om en kvart.
– Vi skulle ju träffas elva. Jag är på gymmet, svarade jag.
– Ja, jag råkade bara vara i närheten, svarar Denis.
Vad han menade var: Saker och ting hade bara råkat falla på plats just så här.
Sedan kom han klockan tolv.