Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 02:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/anna-lena-lauren-surt-att-tvingas-kompromissa-nar-man-blivit-invaderad-men-zelenskyj-har-nog-inget-val/

Världen

Anna-Lena Laurén: Surt att tvingas kompromissa men Zelenskyj har nog inget val

Bild 1 av 2 Invånare i Kiev protesterade i veckan mot president Volodymyr Zelenskyjs godkännande av den så kallade Steinmeierplanen, som ger Donbass i östra Ukraina autonom status.
Foto: Genya Savilov/AFP
Bild 2 av 2 President Volodymyr Zelenskyj meddelade i veckan att han är beredd att ge Donbassområdet autonom status inom Ukraina.
Foto: Serg Glovny/Zuma press

MOSKVA. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är beredd att ge Donbass specialstatus. I Kiev anklagas han för förräderi – den så kallade Steinmeier-modellen betraktas av många ukrainare som en trojansk häst. 

Oavsett hur man ser på kriget i Ukraina kvarstår ett faktum: Det går inte att få fred i Ukraina utan Ryssland.

Den 1 oktober meddelade Ukrainas nya president Volodymyr Zelenskyj att han har skrivit under den så kallade Steinmeiermodellen. Den lades fram av Tysklands president Frank-Walter Steinmeier år 2016 och är som koncept betraktat mycket enkelt: 

Det ryskkontrollerade området i Donbass ska få autonom status inom Ukraina. Alla trupper ska lämna området. Val enligt ukrainsk lag ska genomföras, övervakat av OSSE. Ukraina ska återfå kontrollen över sina gränser.

Alla länder i den så kallade Normandiegruppen – Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike – har godkänt modellen, på engelska Steinmeier formula. Med andra ord har vi en enkel lösning som alla är överens om. Vad är problemet?

De är flera. 

Ur ukrainsk synvinkel är den största farhågan att Steinmeiermodellen visar sig vara en trojansk häst. Det låter bra med oberoende val, men den ryska propagandan har haft fritt spelrum i Donbass sedan 2014. En stor del av invånarna har lämnat regionen och det är inte sannolikt att de kvarvarande väljarna röstar på Kievlojala partier. Det kommer att krävas en omfattande logistisk och administrativ process för att alla som bodde i Donbass före krigsutbrottet ska kunna rösta. Men det är möjligt. 

Det måste vara absolut säkert inte bara att alla ryska trupper lämnat området, utan också att valmyndigheterna inte motarbetar den ukrainska centralmakten. Sådana saker kan vara mycket svåra att kontrollera i praktiken. 

Steinmeiermodellen säger inte huruvida området först ska få autonom status och därefter hålla val, eller tvärtom. Det finns många oklarheter som måste redas ut, och varje oklarhet är en potentiell fälla.

Slutligen finner många ukrainare tanken att Ryssland på det här sättet belönas djupt motbjudande. 

Den 19 september demonstrerade hundratals människor utanför presidentadministrationen i Kiev mot vad de kallar ”Putinmodellen”. Enligt demonstranterna är Steinmeiermodellen lika med högförräderi. En grupp ukrainska beslutsfattaren har skrivit under en vädjan till Zelenskyj att inte välja den vägen, bland dem de före detta utrikesministrarna Volodymyr Ochryzko och Bohdan Tarasiuk. 

Samtidigt påpekar Mykola Kapitonenko, professor i internationella relationer vid Taras Sjevjtenko-universitetet i Kiev, att Ukraina betalar ett pris hur man än gör. Om man inte går in för autonomi i Donbass väljer man i stället att fortsättningsvis ha en frusen konflikt.

– Vi vill ha fred utan att betala priset. Därav alla emotionella reaktioner hos ukrainska politiker, säger Kapitonenko till oberoende Hromadske.

– Nu pressas Zelenskyj att dra ”röda linjer”. Men om vi ritar ut samtliga parters röda linjer på en karta kommer det inte att finnas något att förhandla om. Det skulle leda oss in i Porosjenkos trygga position att fred endast kan accepteras på Ukrainas villkor, något som inte går att uppnå i dagens situation, säger Kapitonenko. 

Hans uttalande får mig att tänka på mitt eget hemland.  I juni och juli 1944, under Röda arméns storoffensiv på Karelska näset, hängde Finlands öde på en skör tråd. Finland lyckades efter förtvivlad kamp stoppa ryssarna, men i fredsavtalet 1947 förlorade man Viborg, Petsamo och Karelska näset. Ända fram till dess att kommunisterna förlorade valet 1948 var Finlands självständighet i vågskålen. I väst, inte minst inom den svenska utrikesförvaltningen, var man övertygad om att Finland skulle bli en sovjetisk satellitstat.

Finland var i en annan situation än Ukraina, inte minst för att man befann sig på den förlorande sidan i andra världskriget. Men det finns en likhet: Hur man än vänder sig måste man på något sätt komma överens med djävulen som sitter i Kreml.

Zelenskyj är visserligen inte ensam vid förhandlingsbordet – med sig har han Frankrike och Tyskland. Ukraina har fler vänner i väst än Finland hade 1944-1947. Kruxet är att ingen av dem är redo att offra en enda soldat för att Ukraina ska få Krim och Donbass tillbaka. 

Dessutom kommer Frankrike och Tyskland att pressa inte bara Putin. De kommer också att pressa Zelenskyj, eftersom de äntligen vill få till stånd konkreta framsteg i Donbass. 

I en förhandling mellan två krigförande länder, varav det enda landet är betydligt mäktigare än det andra, är det sällan moralen som går segrande ur striden. Det är Ukraina som har blivit invaderat, Ukraina som har blivit felat. Men ändå måste Ukraina kompromissa för att få fred. Jag kan inte sätta mig in i Zelenskyjs tankegångar, men den uppmärksammade fångutväxlingen som genomfördes mellan länderna för en månad sedan tyder på att han inser detta.

Han tycks prioritera att få slut på våldet, att göra livet drägligt för sitt folk. Det förutsätter beslut som kommer att svida. Men till syvende och sist: Kan en europeisk ledare prioritera något annat?