Att Angela Merkel kommer att fortsätta som tysk förbundskansler tycks ingen betvivla, vilket kan kännas betryggande när EU:s största land och en av de viktigaste aktörerna i världspolitiken kastas in i en period av politisk osäkerhet.

Tyskland följer mönstret från flera andra europeiska länder, om än i mindre grad, där etablerade vänster- och högerpartier har förlorat sin tidigare dominans, och ett högernationalistisk missnöjesrörelse har blivit ett stort parti att räkna med.

Lina Lund: Merkels största misstag är att hon underskattat sprängkraften i flyktingfrågan

Det lär dröja veckor, om inte månader, innan regeringsförhandlingarna i Tyskland har resulterat i en fungerande koalition. Det är långt ifrån skrivet i sten hur den politiska sammansättningen i nästa regering kommer att se ut.

Under den tiden kommer partierna vara upptagna av regeringsförhandlingar, i ett läge när Tysklands röst är efterfrågad i viktiga frågor som förhandlingarna om Brexit, eurozonen, reformeringen av EU och USA:s hantering av de allt mer laddade kärnvapenkriserna i förhållande till Nordkorea och Iran.

Att valutgången sätter nerverna på spänn på många håll är naturligt, med tanke på att de stora krigen på den europeiska kontinenten från 1870 till 1945 har utgått från Tyskland.

Frågan är vad det betyder för omvärlden att ett högernationalistiskt och främlingsfientligt parti för första gången sedan nazismens Tredje rike krossades tar plats i det historiska riksdagshuset i Berlin.

Att valutgången sätter nerverna på spänn på många håll är naturligt, med tanke på att de stora krigen på den europeiska kontinenten från 1870 till 1945 har utgått från Tyskland.

Under efterkrigstiden blev det delade Tyskland en av det kalla krigets viktigaste skådeplatser, ända fram till återföreningen 1989, då Tyskland kom att fungera som Europas och EU:s viktigaste stabiliserande kraft.

De etablerade partierna Tyskland har förklarat att de inte kommer att släppa in AFD i värmen. Men oavsett vilket formellt inflytande de högerextrema nykomlingarna får i förbundsdagen lär partiet påverka den politiska balansen.

AFD:s intåg i förbundsdagen har ytterligare en dimension. Inte sedan Vladimir Putins vän, SPD-ledaren Gerhard Schröder, avgick som förbundskansler år 2005 har det funnits någon uttalat prorysk fraktion i det tyska parlamentet.

Med AFD:s framgång har den saken förändrats. Partiet är inte bara EU-fientligt utan vill också att Krim ska erkännas som en del av Ryssland och motsätter sig sanktionerna mot Moskva.

Till skillnad från Marine Le Pens parti Front National och andra europeiska högerpopulistiska partier, som har fått politiskt och ekonomiskt stöd från Ryssland, har Kreml hållit en viss distans till det mer nynazistiskt anstrukna AFD.