Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Burundis president skjuter upp sin egen pensionering

En supporter till det burundiska regeringspartiet CNDD-FDD vid ett kampanjmöte som syftar till att ändra författningen i torsdagens folkomröstning så att president Pierre Nkurunziza kan styra landet till 2034.
En supporter till det burundiska regeringspartiet CNDD-FDD vid ett kampanjmöte som syftar till att ändra författningen i torsdagens folkomröstning så att president Pierre Nkurunziza kan styra landet till 2034. Foto: STR

Burundis invånare ska i dag folkomrösta om ett förslag som kan förlänga den sittande presidenten Pierre Nkurunzizas maktinnehav till 2034. Med obefintligt demokratiskt utrymme kommer författningsändringen med all sannolikhet att gå igenom – men på sikt blir presidentens ställning ohållbar. 

I nordvästra Cibitoke-provinsen dödades 26 personer och sju skadades under en attack häromveckan då okända förövare korsade gränsen från Kongo-Kinshasa för att utföra dådet som regeringen skyller på ”terrorister”. Exakt vilka motiv som låg bakom är i dagsläget oklart, men händelsen vittnar om det spända läget i landet. 

I dag, torsdag, ska Burundis invånare folkomrösta om en författningsändring som ger grönt ljus för president Pierre Nkurunziza att styra landet fram till 2034 om han så önskar. Ett 20-tal regeringsanknutna partier kampanjar på ja-sidan medan personer som manar till bojkott av folkomröstningen riskerar tre års fängelse. 

På regeringssidan finns även den fruktade ungdomsmilisen Imbonerakure som trakasserat och hotat människor som ventilerat någon form av missnöje, enligt människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Amnesty International. HRW beskriver i en färsk rapport hur påtryckningarna ser ut i praktiken:

”Kommunchefen kallade till ett möte i januari för att berätta om folkomröstningen och förklara varför vi var tvungna att rösta ja. Han skickade Imbonerakure för att tvinga folk att närvara vid mötet. Vi satt där hela dagen, ingen kunde arbeta. Imbonerakure hade klubbor och de skulle misshandla dig om du inte närvarade”, berättar en anonym uppgiftslämnare. 

Pierre Nkurunziza valdes av parlamentet till president 2005, i linje med ett fredsavtal som avslutat ett långt inbördeskrig som skördat hundratusentals dödsoffer. När det var dags för honom att stiga åt sidan 2015 tänjde han på författningen för att kunna fortsätta sin tid vid makten. Omfattande protester kulminerade i en militärkupp för tre år sedan då huvudstaden Bujumburas gator exploderade i våldsamheter som följdes av glädjescener då oppositionella element inom militären tagit över makten. Men bara dagar senare slogs kuppen ner av Nkurunziza som sedan dess gått hårt åt alla oliktänkare. 

Burundis president Pierre Nkurunziza.
Burundis president Pierre Nkurunziza. Foto: Jerome Delay/AP

Närmare 400.000 människor har flytt landet och ekonomin är i spillror. Nkurunziza har i stort sett inga öppna motståndare i landet och i detta avseende påminner läget mycket om det i Rwanda, där Nkurunzizas kollega Paul Kagame på liknande sätt stängt alla kanaler för missnöje och knappt bemödar sig med att förneka sina demokratiska tillkortakommanden. 

Även på andra håll i den så kallade Stora sjö-regionen i centrala Afrika, som utgörs av länderna kring Kongoflodens upptagningsområde och de avgrundsdjupa sjöarna i den västra Rift-förkastningen, har enskilda ledare visat sig vara beredda att gå långt i sin egocentrerade destruktion. Yoweri Museveni i Uganda, Denis Sassou-Nguesso i Kongo-Brazzaville och Joseph Kabila i Kongo-Kinshasa är tre andra medlemmar i klubben för despoter som vägrar gå i pension. 

Men bortom dessa konfliktdrabbade länder med svag ekonomisk utveckling i kontinentens mitt har spelplanen ändrats radikalt bara under de senaste åren. En lång rad länder har antingen helt bytt ledarskap eller roterat personer inom regimernas ramar sedan de dramatiska majdagarna i Burundi 2015: Angola, Etiopien, Gambia, Zimbabwe för att bara nämna ett fåtal. 

Detta innebär att den regionala acceptansen för detta beteende på sikt kommer att minska, i synnerhet som Etiopien och de två andra regionala jättarna Sydafrika och Nigeria på sistone befäst en utveckling i demokratisk riktning. 

Nkurunziza förlorar alltså vänner i rasande fart. Lägg till en urbanisering som är den femte snabbaste i världen och den åttonde snabbaste befolkningsökningen i världen – förutsättningarna för social oro kommer bara att växa och det interna trycket lär bli ohållbart. Kagame i Rwanda levererar en godkänd realtillväxt men i Burundi har per capita-inkomsterna gått bakåt de senaste tre åren, trots att landet inte har något oljeberoende. 

Nkurunziza lär alltså med all sannolikhet inte kunna styra så länge som dagens folkomröstning kommer att tillåta honom. Men det finns i regionen en stark korrelation mellan längden på ett maktinnehav och omfattningen på det efterföljande sönderfallet. Det är där den verkliga oron ligger för ett land som Burundi.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.