Dagen efter skottdådet är blodspåren på marken utanför synagogan borta, men entrédörren är prickig av skotthål. Uppfrätta ljusa fläckar i det mörka träet vittnar om hur skytten försökt ta sig in i församlingslokalen genom att skjuta sönder dörren. 

Han misslyckades. 

Doktoranden Christina Feist, 29, befann sig inne i synagogan för att tillsammans med ett 70-tal församlingsmedlemmar fira den judiska högtiden jom kippur, försoningsdagen, när attacken inleddes. Gudstjänsten hade pågått en liten stund när rabbinen avbröts av kraftiga smällar som hördes från gatan utanför.  

– Jag hörde en hög knall. Och sedan ytterligare en. Det lät ungefär som fyrverkerier, berättar hon.

Från en monitor inne i församlingslokalen kunde kantorn i realtid följa vad som skedde ute på gatan. Via övervakningskamerorna såg han hur en man i militär utstyrsel försökte forcera entrédörren. Smällarna som Christina Feist trodde var fyrverkerier kom i själva verket från ett gevär.  

– Kantorn reagerade blixtsnabbt. Han ropade att vi skulle hålla oss borta från fönstren och kasta oss på golvet, berättar hon. 

Församlingsmedlemmarna tog sig sedan till ett kök på övervåningen där de hjälptes åt att barrikadera dörrarna och larma polisen. Flera grät, men någon panik utbröt aldrig. 

– Alla höll sig lugna, även om vi var väldigt rädda. Vi sjöng sånger och bad tillsammans. Det var häftigt att se den starka sammanhållningen, säger Christina Feist. 

När vi ses har det gått knappt ett dygn sedan dådet som hade kunnat sluta med en massaker. Om det inte vore för att entrédörren stod pall hade gärningsmannen antagligen lyckats med sitt mål: att orsaka ett blodbad.

– Han sköt flera gånger mot dörren och kastade molotovcocktails, smällare eller granater för att försöka ta sig in. Men dörren förblev stängd, Gud skyddade oss, säger församlingens ordförande Max Privorozki till den tyska tidningen Der Spiegel. 

Christina Feist såg aldrig gärningsmannen, bara kvarlevorna av den kvinna som han sköt ihjäl utanför entrén. På platsen växer det nu fram ett litet hav av ljus och blommor. 

I Berlin och andra tyska storstäder är säkerheten kring judiska institutioner massiv. Församlingslokaler, kaféer och skolor skyddas av pollare, skottsäkert glas och bevakas i regel dygnet runt av polis. Men inte i Halle. Christina Feist bor i Berlin och när hon kom till synagogan reagerade hon på att inga poliser syntes till, trots att det var en judisk högtid. 

– Jag blev först förvånad, men tänkte att det inte behövdes. 

I Tyskland kräver nu judiska ledare att säkerheten skärps och att myndigheterna tar hotet mot landets judar på större allvar. Israel Ben-Ami Welt är krisansvarig vid paraplyorganisationen European Jewish Congress (EJC) och reste till Halle från Bryssel så fort han fick kännedom om dådet. 

– Tyvärr kom inte attacken som en överraskning, säger han och vankar fram och tillbaka längs tegelmuren som omgärdar synagogan och den intilliggande judiska begravningsplatsen.

– Olyckligtvis har vi sett en alarmerande ökning av antisemitiska dåd de senaste åren. 

DN har flera gånger berättat om judar som blivit misshandlade, hotade och trakasserade på grund av sin religion och kultur. 

Läs mer: Nynazister attackerade hans judiska restaurang 

– Det viktiga nu är att förstå att antisemitism inte är ett judiskt problem. Utan ett tyskt och ett europeiskt problem. Det drabbar inte bara en minoritet, utan hela samhällen, säger Israel Ben-Ami Welt.

Judinnan Christina Feist bär själv inga synliga religiösa symboler, men säger att ingen av hennes manliga vänner går ut utan att sätta en mössa över kippan. Hon hoppas att fler står upp mot antisemitism och extremism, och att dådet i Halle kan bli ett uppvaknade. 

Efter att skytten greps och myndigheterna blåst faran över evakuerades hon och de andra församlingsmedlemmarna. De fördes till ett sjukhus i staden där de kunde avsluta högtiden genom att tillsammans bryta fastan. 

– Det blev en fin kväll trots allt. Vi firade att det faktiskt hade gått bra, och att vi var vid liv. 

Men det tog lång tid att somna den kvällen. 

– Och när jag vaknade upp i morse var jag tvungen att tänka efter om jag hade drömt alltihopa.

Läs mer: Niklas Orrenius – Europa misslyckas med att skydda sina judar