Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 20:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/dagmar-hagelin-flickan-som-aldrig-kom-tillbaka/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Dagmar Hagelin – flickan som aldrig kom tillbaka

Dagmar Hagelin försvann i Buenos Aires 1977. Foto: UPI och Diego Guidice
Dagmar Hagelin försvann i Buenos Aires 1977. Foto: UPI och Diego Guidice

På fredag är det 40 år sedan 17-åriga Dagmar Hagelin försvann i Buenos Aires.

Mord och försvinnanden var vardagsmat i militärjuntans Argentina, men hennes svenska medborgarskap gjorde fallet till en internationell affär – för Sverige den första av sådan dignitet sedan Raoul Wallenberg försvann 1945.

Fortfarande pågår rättegångarna om brotten och Dagmar Hagelins specifika fall kan komma att behandlas i år.

Det sömniga kvarteret är märkligt oförändrat, 40 år senare. Storstaden närmar sig, men har ännu inte tumlat om idyllen. Husen är fortfarande låga och billiga, gräset spirar knähögt på ödetomterna och skärsliparen på sin cykel visslar i pipan som förr.

Vi är två mil nordväst om Buenos Aires, i förstaden Palomar, ett par stenkast från bondgården Caseros, där Argentinas viktigaste fältslag stod 1852. Intill ligger Peugeotfabrikerna, som gav tusentals jobb åt de italienska och spanska invandrarfamiljer som först slog sig ned här.

Läs mer: Ur arkivet: Berättelsen om Dagmar Hagelin.

Gatuadressen vi söker är Sargento Cabral 317. Flickorna i handelsboden vet inte vad vi talar om, men en äldre herre utbrister gripen:

– Va? Var det här det hände?

Det stod inte ett ord i argentinsk press om Dagmar Hagelin förrän flera veckor efter att hon försvann den 27 januari 1977. Efter snart ett år av militärdiktatur hade tidningsredaktionerna lärt sig att inte röra vid sådana ämnen. Det första som stod om Dagmar i lokalpressen var att Sverige protesterat. Det var en utrikesnyhet, ofarlig att rapportera.

Foto: UPI Men det som hände i korsningen mellan gatorna Sargento Cabral och la Pampa genljöd desto kraftigare ute i världen och i Sverige. Historien om den unga flickan som sköts bakifrån av en yrkesmördare, stoppades in i bagageutrymmet till en bil och försvann blev en av det dåtida Sveriges största, mest skakande och mest långlivade nyheter.

För den argentinska militärjuntan förblev affären en nagel i ögat. När diktatorn Jorge Videla var på besök i Vatikanen ansattes han med frågor i ärendet från påvens ombud.

– Inte ens här får man vara ifred för denna Dagmar, muttrade han.

Dagmar Hagelin, snart sjutton och ett halvt år, var en levnadsglad, vältränad och mycket musikalisk gymnasist. Hon hade aldrig varit i Sverige och kunde inte ett ord svenska, men hon var svenska. Därmed förvandlades den vardagliga händelsen – mord och försvinnanden var vardag i Argentina vid den här tiden – till en internationell affär, den första av sådan dignitet för Sveriges del sedan Raoul Wallenberg försvann 1945.

Efter föräldrarnas skilsmässa ett par år tidigare hade Dagmar bott med sin mor och moderns nya partner, advokaten Edgardo Waissman. Denne Waissman levde farligt, för han brukade försvara den revolutionära och våldsamma rörelsen Montoneros medlemmar. Till hans klienter hörde Carlos Caride, en gerillamedlem som stod högt på juntans lista över efterlysta. Carides hustru, Norma Burgos, hörde också till bekantskapskretsen.

Under sommarlovet 1975–76 hade Dagmar via sin mor och Waissman lärt känna den åtta år äldre Norma Burgos på en badort, och de blev goda vänner. Strax efteråt, i slutet av mars 1976, tog militären makten och ”det smutsiga kriget”, som dittills drivits med vissa förbehåll, drabbade landet med full kraft.

Dödsskvadroner stormade in på restauranger och under bioföreställningar och föräldrar till ungdomar med långt hår eller bohemiskt utseende råkade i panik då barnen inte kom hem i tid.

Foto: Fredrik Sandberg/TTRagnar Hagelin, Dagmars far. Foto: Fredrik Sandberg

I maj 1976 dödades Caride under en gerillaräd mot ett vapenförråd, och Norma Burgos blev änka med två små barn. Hennes öde grep den godhjärtade Dagmar, som gjorde allt för att trösta och vara till hjälp. Men det var en vänskap, med fadern Ragnar Hagelins ord, som skulle kosta Dagmar livet. Vid nyåret 1976–77 drabbades Burgos av ännu ett dråpslag, då hennes treåriga dotter omkom i en giftolycka. Det var för att beklaga sorgen som Dagmar tog tåget till Palomar den ödesdigra torsdagen.

Den 27 januari är det högsommar i Buenos Aires. Hettan och fukten går folk på nerverna och de som har tid och råd flyr till atlantkusten. Ett par dagar senare skulle Dagmar resa med sin far, hans nya hustru Gloria och deras nyfödda dotter Erika till badorten Villa Gesell. Dagmar begav sig tidigt till Palomar, hon hade lovat sin far att vara tillbaka hos honom i kvarteret Belgrano i tid till lunch.

Klockan halv nio på morgonen var Dagmar framme vid Norma Burgos föräldrahem i Palomar. Men väninnan var inte där. Dagen före hade hon gripits på öppen gata och genast misshandlats och hotats. Man tvingade ur henne att hon väntade besök av Maria Berger, en av Montoneros mer prominenta ledare.

Som vanligt då någon förts bort placerades agenter i den försvunna personens bostad, redo att gripa alla besökare. I det här fallet, där man hade konkret tips om att en efterlyst och sannolikt beväpnad person – Maria Berger – var i antågande väntade ett extra stort kommando på sju man i familjen Burgos vardagsrum.

Norma Burgos föräldrar var också där, tillsagda att spela med i charaden, hälsa gäster välkomna och invagga dem i säkerhet.

När Dagmar steg in fick hon två pistolmynningar i ansiktet. Överraskning, och sedan skräck, stod målade i hennes ansikte, berättade herr Burgos senare.

Men i stället för att låta sig överrumplas vände Dagmar tvärt och störtade tillbaka ut på gatan, där hon satte av mot hörnet till tvärgatan la Pampa. Två av kommandots medlemmar, marinlöjtnant Alfredo Astíz och en polisman vid namn Peralta, tog upp jakten. Men Dagmar var friidrottare och när förföljarna hunnit fram till gathörnet hade hon ett försprång på trettio meter. Astíz ropade:

– Paráte flaca, si no te tiro! Stanna tjejen, annars skjuter jag dig!

Men Dagmar fortsatte som en pil och Astíz insåg att han inte skulle hinna ifatt henne. Kanske trodde han fortfarande att Dagmar var den efterlysta Maria Berger. Han drog sitt tjänstevapen, en 7,65 millimeters pistol, tog stöd med vänster knä mot marken och sköt. Chanserna att träffa ett rörligt mål på så långt håll var minimala. Skottet snuddade vid Dagmars tinning. Det blev ett tämligen ytligt sår, men i fallet slog hon huvudet i trottoarkanten. Det var troligtvis det som vållade den hjärnskada som ögonvittnen i fånglägret senare skulle berätta om.

Strax intill platsen där Dagmar fallit stod ett medelålders par, taxichauffören Jorge Eles och hans fru. Astíz ropade:

– Vi är från polisen, vi behöver din bil!

– Den fungerar dåligt … försökte Eles slingra sig, men då Peralta riktade sitt vapen mot honom lämnade Eles över nycklarna. Eles tvingades också hjälpa dem att lyfta in Dagmar i bilens bagageutrymme. Just då återfick hon medvetandet och sträckte sina händer uppåt som för att hindra dem att slå igen luckan.

– Lugn, sade Astíz, vi tar dig till (polissjukhuset) Churruca, du kommer att bli bra.

Hemma hos Hagelins i stan var det lunchdags. De skulle äta Dagmars favoriträtt cornalitos – en liten fisk friterad i olja – och sedan göra inköp inför semestern. Ragnar mindes:

– Vi hade uppfostrat Dagmar till punktlighet. Hon kom aldrig för sent. Det dröjde inte många minuter förrän vi började oroa oss.

Efter en timmes väntan körde Ragnar Hagelin till Palomar. När han frågat sig fram till familjen Burgos adress hade kommandot givit sig iväg.

När Ragnar presenterade sig gick herr Burgos rakt på sak:

– Jag har dåliga nyheter, de grep er dotter i morse.

Ragnar var nära att svimma och fick ta stöd mot en vägg.

– Jag var dyblöt av svett och mitt hjärta bultade så det ekade i huvudet. Men jag insåg genast vad jag måste göra. Jag måste få tag i A.

A var en bekant, en hög officer. Ragnar röjde aldrig hans namn, eftersom delar av officerskåren senare blev mycket fientligt inställd till Ragnar och alla som understött hans internationella kampanj mot dem.

– Civila var som luft eller damm, de räknades bara inte. Om du skulle få något gjort så måste det ske via en person i uniform.

Tillsammans med officeren besökte Ragnar Hagelin alla polisstationer och sjukhus i området. Skräckslagna konstaplar tog på officerens kommando fram sina liggare och berättade: det var samma grupp, ”3.3.2”, från marinens tekniska högskola ESMA som fört bort först Norma Burgos och sedan Dagmar. Männen hade färdats i fyra bilar utan registreringsskyltar och de hade på förhand varskott polisstationerna i området, så att de inte skulle rycka ut om det kom nödrop från civila.

Foto: DIEGO GIUDICEEsma, marinens tekniska högskola, där Dagmar Hagelin hölls fången. Foto: Diego Guidice

Eftersom det inte fanns några spår av Dagmar på något sjukhus så måste hon befinna sig på ESMA, som ligger i Nuñez i Buenos Aires norra ände, strax intill fotbollsstadion där VM-finalen spelades 1978. I dag är basen ett museum över förbrytelserna, den gången var den statsterrorns högkvarter – på en gång fångläger, tortyrcentrum och stab för de olika dödspatrullerna.

Efter kuppen i mars 1976 delade de tre vapenslagen upp staten mellan sig. I Buenos Aires anförtroddes jakten på revolutionärer åt flottan. Ett annat byte som föll i flottans händer var utrikesdepartementet, vilket betydde att många av de ministrar, viceministrar och kabinettssekreterare som Sverige fick att göra med var marinofficerare, alltså yrkesbröder och kumpaner till de som drev terrorapparaten i ESMA.

Det var unikt att anhöriga till försvunna visste så mycket och så snart som Ragnar Hagelin. Uppgifterna gav Sverige ett övertag under de förbittrade diplomatiska bataljer som följde. Juntan ljög när den låtsades vara okunnig om Dagmar Hagelins öde, och den visste att Sverige visste att den ljög.

Ragnar Hagelin:

– Klockan nio nästa morgon satt jag mitt emot ambassadör Bertil Kollberg på hans arbetsrum. När han hört mig ringde han genast ett speciellt nummer på argentinska UD som var reserverat för nödsituationer. Kollberg meddelade personen som svarade att Dagmar var svenska och stod under den svenska regeringens beskydd.

Läs mer: I historiska arkivet hittar du alla DN:s tidningssidor från 1864 till 1992

De första två veckorna bad Kollberg Ragnar Hagelin att låta honom sondera terrängen med tyst diplomati; att vänta med att riva upp himmel och jord, utfärda deklarationer och gå till domstol. Han gick med på det.

Den svenska borgerliga regeringen, som tillträtt ett par månader tidigare, blev strax besvärad av skället på dess agerande i Hagelinaffären. Sverige var släpphänt och eftergivet mot tyrannerna, hette det i pressen, med stor orätt. Sveriges agerande var resolut. Redan på lördagen den 29 januari väcktes den argentinske ambassadören i Stockholm, Hugo Ossorio, i ottan och beordrades skynda sig till UD. Väl där delgavs han en mycket skarp protest, och uppmanades att omedelbart föra den vidare till Buenos Aires.

Följande torsdag, den 3 februari, dryftade juntaledarna, president Jorge Videla, flyggeneralen Orlando Agosti och amiralen Emilio Massera fallet i en speciell konselj. Var och varannan dag var ambassadör Kollberg på utrikesdepartementet i San Martín-palatset och envisades, och ambassadör Ossorio i Stockholm gavs heller inte en lugn stund. Den 5 februari och den 7 februari mottog han nya bryska svenska påminnelser om att hans regering var skyldig Sverige ett svar.

Den 15 februari höll den svenska regeringen ett speciellt sammanträde om Dagmar Hagelin, som utmynnade i ett extraordinärt personligt telegram från utrikesminister Karin Söder till hennes argentinske kollega, viceamiral Guzzetti.

Söder lade alla diplomatiska konventioner åt sidan och skrev:

”…ingen nation som kallar sig civiliserad skulle behandlat ens ett sårat djur på detta vis och kasta det i bagageutrymmet på en bil; än mindre en människa som skjutits ned bakifrån. Detta är en handling av barbarisk grymhet …”

Det enda jämförbara i modern svensk historia var Wallenbergaffären, där vissa svenska diplomater och politiker svek både den försvunne, sin yrkesplikt och all medmänsklig anständighet. Fallet Wallenberg åberopades ideligen av de som skällde på regeringen för dess hantering av Hagelinaffären, men i efterhand är det skillnaderna, inte likheterna, som lyser i ögonen.

Att Argentina aldrig gav efter och berättade sanningen om Dagmar Hagelin är inte något rimligt kriterium för att betygsätta Sveriges insats, eftersom klarspråk om Dagmar, i juntans egna ögon, var uteslutet. Generalerna var redan paria i världens ögon, och de var allvarligt bekymrade över krav runt om i världen på att ta ifrån landet fotbolls-VM 1978.

Vid tiden för Karin Söders telegram hade Ragnar Hagelin inlett sin livslånga kampanj för sin dotter. Han fick strax ett meddelande från flottan via en bekant: ”Säg till Hagelin att han lägger av … gör han inte det så skall hon få för det, var hon än befinner sig. Det är bäst för henne om familjen går på tå.”

När Argentina omsider samlade sig till ett officiellt svar så var det inget svar alls: Stora efterforskningar hade gjorts, hette det, men förgäves. Detta blev den stående formeln när svenska protester skulle pareras. Ibland motsades dock argentinska UD av andra regeringstalesmän: En general hävdade att Dagmar varit medlem av Montonerosgerillan; en polischef menade att hon fallit offer för gerillan, med flera fantasifulla villospår.

Den otåliga svenska pressens frustration gick i allt högre grad ut över ambassadör Kollberg. Han var en diplomat av den gamla skolan, korrekt och diskret. Det var hans återhållsamhet, antyddes det ideligen, som gjort det möjligt för juntaledarna slingra sig undan. I december 1977 byttes Kollberg ut mot Karl Anders Wollter, en diplomat av helt annat, modernare snitt. Wollter säger i dag:

– Min stackars företrädare hade gjort allt han kunnat, attackerna mot honom var väldigt orättvisa. Men han hade ingen mediaträning, och fick sota för det. Han visste inte hur man umgicks med journalister.

Både Ragnar Hagelin och den svenska pressen hälsade Wollter med entusiasm, och han skred till verket med stor energi. Men han själv menar att förhoppningarna om att Sverige med diplomatiska medel skulle ha kunnat tvinga juntan att lägga korten på bordet var naiva:

– Alla officerare som deltog i förbrytelserna var bundna av ”el pacto de silencio”, den tystnadens ed som de tvingats svära. En officer, hög eller låg, som bröt eden gjort det på egen risk, som den som bryter maffians omertà.

Det var typiskt att den som först bröt eden och vittnade inför domstol gjorde det utomlands, 1999. Marinoffieren Adolfo Scilingo, som deltagit i dödsflygningarna då drogade fångar kastades levande i Atlanten från flygplan, avtjänar nu ett tusenårigt fängelsestraff i Spanien. Men redan 1979 förkunnade Malmötidningen Arbetet att Dagmar Hagelin ”kastades drogad ut från ett flygplan”.

Det är långt ifrån säkert att hon slutade sina dagar på det viset. Flera personer såg henne på Esma, bland dem Norma Burgos. Dagmar var ingen vanlig fånge, dels därför att hon blivit ett internationellt cause célèbre, dels därför att hon invalidiserats och mist kontrollen över viktiga kroppsfunktioner.

Hon var svår att härbärgera i de typiska fånglägren, eftersom hon knappt kunde gå och behövde speciell behandling. Och hon var obekväm: ju fler som såg och identifierade henne desto farligare för landets härskare. De som kastades i havet flöt ibland iland på argentinska och uruguayiska badorter. Man skulle knappast tagit den risken med Dagmar Hagelin. Hur som helst: det mesta tyder på att hon inte längre var i livet en månad efter att hon fördes bort.

Foto: DPA / IBL Bildbyrå

Alfredo Astíz under en rätte-gång i juni 1985 där han stod åtalad för delaktighet i försvinnandet av Léonie Duquet och Alice Domon. Foto: IBL

Alfredo Astíz, som kan knytas till minst tretton ”försvinnanden”, fängslades år 2005 och dömdes sex år senare av en argentinsk domstol för brott mot mänskligheten. Han avtjänar nu ett livstidsstraff. Megarättegången kring brotten i ESMA, som omfattar över 600 fall, inklusive Dagmar Hagelins, fortsätter dock, fast i snigelfart. En talesman för rätten säger till DN att man har gott hopp om att Dagmar Hagelins specifika fall skall behandlas under detta år.

Dagmar Hagelin, som skulle fyllt femtioåtta år i höst, förblir evigt ung för sina närmaste. En gång skrev hon några rader på en lapp till sin styvmor Gloria: ”Jag vet inte om jag älskar livet för att det är så underbart – eller om livet blir så underbart för att jag älskar det”. Dagmar Hagelins tjugofem år yngre bror Jonathan, 33, lärare i Danderyd, bär en tatuering med de orden. Liksom Dagmars öde kom att prägla fadern Ragnars liv i både yttre och inre bemärkelse, så satte de djupa spår också hos brodern. Man kan hålla av någon man aldrig träffat:

– Att vi aldrig fått veta vad som hände, att vi inte har en grav att besöka, har kastat en tragisk slöja över hela livet. Dagmar är mycket närvarande för mig, jag har alltid varit på jakt efter likheter mellan oss och grubblat över dem.

– Jag är lika punktlig, lika idrottsintresserad som hon. Banden mellan oss är intensiva och levande – fast vi aldrig sågs.

Läs mer: Ur arkivet: Berättelsen om Dagmar Hagelin.

Läs mer: Nya dokument om Dagmar Hagelin stärker mordmisstankar.

Fakta.Militärdiktaturen i Argentina

När den argentinska militären avsatte president Maria Estela Perón och grep makten i mars 1976 hade landet knappt sett en lugn stund på flera år.

Ett gerillakrig rasade i provinsen Tucuman mellan armén och marxistiska ERP, och en annan väpnad rörelse, Montoneros, utmanade säkerhetsstyrkorna både i städer och på landsbygden.

Argentinarna hade upplevt flera militärstyren och trodde de visste vad som väntade: ofrihet, censur och brutala dekret. Men denna gång, efter mönster av general Franco i Spanien efter inbördeskriget där, enades de argentinska juntaledarna om att inte bara tysta sina motståndare utan att fysiskt utrota dem. ”Om fem procent av de vi slår ihjäl är verkliga terrorister så är vi på rätt väg”, sade inrikesministern general Hargindeguy.

1983, efter Argentinas fiasko i Falklandskriget mot Storbritannien, återupprättades demokratin. 1985 dömdes en rad juntaledare till fängelsestraff, men benådades av president Carlos Menem 1990.

2007 ogiltigförklarade HD benådningarna och återupptog rättsprocesserna, som fortfarande pågår.

Fakta.Ragnar Hagelin

Dagmars far Ragnar Hagelin avled i höstas, 83 år gammal.

Efter Dagmars försvinnande ägnade han sitt liv åt att försöka skapa klarhet i vad som hänt.

Hans bok ”Mi hija Dagmar” (1984, Planeta), är den mest detaljerade skildringen av dramat, men översattes aldrig till svenska.

Ragnars hustru Gloria (Dagmars styvmor) och deras barn Erika, Jonathan och Paula lever i Sverige. Dagmars äldre bror Cristian och hennes mor bor i Buenos Aires.

Fakta.Alfredo Astíz

Alfredo Astíz spelade ingen huvudroll under förtrycket 1976–83, han var en människojägare av enklaste sorten. Men han blev världsberömd via tre av sina offer, Dagmar Hagelin och de franska nunnorna Léonie Duquet och Alice Domon.

Deras försvinnanden ledde till diplomatiska förvecklingar och internationella kampanjer som inte lämnade juntan någon ro.

Astíz blev långt mer känd än sina överordnade, kapten Jorge Acosta och amiral Ruben Chamorro, som bar ett mycket större ansvar för morden och övergreppen på marinens tekniska högskola. Astíz sitter fängslad sedan 2005.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.