Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Därför svälter folken på Afrikas horn

Foto: AP, Alamy, Erik Esbjörnsson, Alamy
Svält hotar över 12 miljoner människor på Afrikas horn. Bakom katastrofen ligger en rad faktorer som alla bidrar till att värnlösa människor utan makt riskerar att dö av brist på mat.

Klimatet

Under de senaste 50 åren har årsmedeltemperaturen i Etiopien stigit med 1,3 grader. Detsamma gäller Somalia. Den globala uppvärmningen innebär för Afrikas horn att något mer regn kommer att falla, men avdunstningen kommer att bli värre.

På längre sikt spår organisationen Oxfam att majs- och bönskördarna kommer att sjunka med en femtedel. Enligt Kenya Food Security Group upplevde lokalbefokningarna tidigare svår torka med ungefär tio års mellanrum. I dag är de vanligare. Den senaste torkan på Afrikas horn ägde rum så sent som 2008. I Sahel, det område som sträcker sig söder om Sahara tvärs över Afrika, är ökenspridning ett stort problem. Här är de drabbade människorna helt i händerna på omvärldens vilja att tackla klimathotet.

Krigen

De flesta svältkatastrofer i modern tid har en politisk förklaring. Antingen handlar det om politisk vilja, som det så kallade ”stora språnget” som kostade runt 30 miljoner kineser livet i slutet av 1950-talet. Eller så handlar det om politisk passivitet, som i fallet med den etiopiska svälten 1984.

Somalia har saknat en statsapparat sedan 1991, då diktatorn Siad Barre störtades och flera klangrupperingar började strida.

Dessa har sedan återkommit i olika skepnader: krigsherrar, pirater och islamistiska miliser. Kriget i sig har skördat få dödsoffer i för-hållande till de civila som dött av svält. Ett krig slår ut samtliga samhällsmekanismer – marknader, odlingar, hälsovård, utbildning – som behövs för att medborgarna ska överleva.

Fler människor

1974 hade länderna på Afrikas horn hälften så många invånare som idag. Befolkningarna i Kenya och Somalia väntas förväntas nu åter fördubblas på 20 års sikt.

Etiopien är i dag Afrikas näst folkrikaste land. Men de nästan 80 miljoner invånarna väntas bli 144 miljoner år 2030. Denna extrema befolkningsökning får ekologiska konsekvenser för de olika länderna.

Ökad befolkning innebär fler munnar att mätta och det krävs en stor produktivitetsökning för att möta efterfrågan. Den lilla mängden odlingsbar mark slits ut och behovet av bränsle för matlagning leder till ökad ökenspridning när träd fälls.
Familjeplanering kan rädda situationen, men ska föräldrar välja att bara ha två barn krävs ett starkare socialt skyddsnät för att de ska våga ta risken.

Dyrare mat

Flera länder på Afrikas horn har sluppit en konflikt av Somalias magnitud – Kenya har inte varit involverat i ett enda krig under hela självständigheten – men ändå är situationen akut. Varför? Jo, livsmedelspriserna har skjutit i höjden vilket pressar inte bara självförsörjande bönder utan även fattiga i städernas slumområden.

Enligt FN-organet FAO:s viktade matprisindex har priserna på socker, spannmål och matolja tredubblats under de senaste tio åren. Under 1990-talet låg priserna på stabila nivåer för att sjunka framåt millennieskiftet. Därefter har Kinas expansion, ökad efterfrågan på etanol samt stigande bränslepriser pressat upp matpriserna. I Kenya spär politisk osäkerhet på inflationen som ytterligare förstärker prisökningen.

Korruption

Även i till exempel Turkanaprovinsen i norra Kenya och Ogadenprovinsen i östra Etiopien är situationen allvarig.

Gemensamt för dessa områden är att de saknar reellt inflytande i maktens korridorer. De styrande eliterna har under många år försummat utvecklingen av mindre röststarka regioner, ofta har denna strategi etniska förtecken.

De demokratiska bristerna är väldokumenterade och korruptionen når ibland hisnande nivåer. En kenyansk parlamentariker tjänar mellan 100 000 och 150 000 kronor i månaden. Nyligen tvingades de gå med på att betala skatt på sina inkomster, men efter en uppgörelse med finansministeriet höjdes lönerna för att kompensera inkomstbortfallet. Pengarna togs ur ”Contingency fund” – en buffertfond tänkt för nationella katastrofer som bränder, översvämningar och torka.

Få bryr sig

Afrikas horn ligger strategiskt, men först efter att pirater stört den internationella handeln och islamistmilisen Al Shabaab kopplats ihop med al-Qaida har internationella initiativ tagits för att lösa det politiska dödläget i Somalia. Annat var det på tidigt 1990-tal då FN-operationen Unosom engagerade 30 000 personer.

Unosom drogs tillbaka efter att 19 amerikanska soldater dödats i Mogadishu 1993.
Omvärlden saknar nu intresse att försvara i Somalia. I Kongo, ett land som lider av en lika allvarlig statskollaps, finns åtminstone väsentliga naturresurser. Samma brist på engagemang för Somalia råder inom Afrika. När Afrikanska unionens samtliga ledare skulle mötas häromveckan för att ta itu med svält- katastrofen, dök endast ett fåtal upp. Åtagandet begränsades till 50 miljoner dollar.

Tidigare svältkatastrofer i Afrika
  • Kongo, 1998–2003: Det andra Kongokriget har beskrivits som ”Afrikas världskrig”. Åtta nationer var inblandade i kriget som uppstod i det maktvakuum som Mobutu Sese Seko lämnat efter sig. Landets enorma naturresurser finansierade striderna. Antalet dödade i strid var marginellt i förhållande till de miljontals människor som dog av svält.
    Somalia, 1991: När Siad Barre störtats började olika klangrupperingar strida om makten i Somalia. Omkring 20 000 dödades i strider och tiofalt fler dog av svält. FN startade en massiv hjälpinsats som backades upp av styrkan UNOSOM. Denna avvecklades sedan, delvis till följd av att 19 amerikanska marinkårssoldater dödats i Mogadishu.
  • Etiopien, 1984–1985: Regeringen i Etiopien togs på sängen av en period av svår torka. Samtidigt utkämpades en rad mindre krig mot gerillagrupper i olika delar av landet. Runt en miljon människor beräknas enligt FN ha dött i svälten. ”Live Aidgalan” arrangerades av bland andra Bob Geldof.
  • Biafra, 1967–1970: Det nigerianska inbördeskriget kostade uppemot tre miljoner människoliv, den största delen av dessa dog i svält och sjukdomar. Utbrytarstaten Biafra i sydöstra Nigeria stred för självständighet mot centralregeringen i Lagos. Biafrasvälten var den första svältkatastrofen som fick stort genomslag i globala medier.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.