Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 13:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/darfor-valjer-hon-israel-fore-danmark-1/

Världen

Därför väljer hon Israel före Danmark

Bild 1 av 3 ”Vi har ett bekvämt liv i Skandinavien men som ortodoxa judar inser vi att vår dotter skulle isoleras och begränsas i sin identitet som judinna”, säger Anya Raben som deltog i den judiska konfirmation, som var målet för attentatsmannen.
Foto: Anders Hansson
Bild 2 av 3 Den israeliske ambassadören Barukh Binah besöker platsen för mordet på den judiske säkerhetsvakten.
Foto: Anders Hansson
Bild 3 av 3 Familjen till den mördade Dan Uzan vid platsen för attacken mot synagogan i Köpenhamn.
Foto: Anders Hansson

Redan för ett år sedan fattade Anya Raben och hennes familj beslutet att utvandra till Israel. Att leva som jude i Köpenhamn är inte längre möjligt, menar hon.

Anya Raben var en av gästerna på den judiska kon­firmation som utsattes för en terror­attack i lördags natt.

I bitande kyla böjer sig Anya Raben framför blomsterhavet och tänder två små värmeljus. Framför henne tornar synagogan upp sig, en stram blekgul byggnad utan synliga judiska attribut.

– Min relation till den här platsen? Den är mitt liv. Det är här våra ritualer äger rum. Det är här vi lämnar ut oss själva.

Anya Raben, dansk poet och make­up-artist, var senast utanför synagogan i lördags natt.

Hon, hennes man och deras nio månader gamla dotter hade besökt den bat mitzvah, den judiska konfirmation, som kan ha varit det egentliga målet för Omar Abdel Hamid ­el-Hussein, som misstänks ha mördat församlingsvakten Dan Uzan.

Vid elvatiden lämnade Anya och hennes man festen. På väg ut småpratade paret med Dan Uzan. Hemma bäddade de ned sin dotter och kokade en kopp kaffe. När de lade sig efter midnatt var vännen mördad.

– De flesta som passerar förbi här vet inte att detta är en synagoga, säger Anya Raben. Man inser att de som ritade byggnaden en gång måste haft den avsikten. Det är också den roll vi judar strävat efter i det danska samhället. Vi har aldrig utgjort ett hot. Vi har bara velat leva i frid.

Enligt Anya Raben, uppvuxen på Jylland, är det inte längre möjligt i Köpenhamn.

För ett år sedan, när hon blev gravid, fattade familjen beslutet att utvandra till Israel. Häromdagen lät paret värdera sin bostad i Köpenhamn.

Att utvandra, säger hon, är ett definitivt beslut.

– När du blir gravid börjar du tänka: vad vill du göra för dina barn? Alla föräldrar drömmer om att ge sina barn något mer än det man själv haft. Vi har ett bekvämt liv i Skandinavien men som ortodoxa judar inser vi att vår dotter skulle isoleras och begränsas i sin identitet som judinna. Jag vill att hon ska få vara stolt över vem hon är – och den enda plats där detta är möjligt nu är Israel.

Vid ett bord på stadsbiblioteket mittemot synagogan säger Anya Raben, med tårade ögon, att det livsavgörande beslutet inte ska tolkas som en uppmaning till andra. Alla judar fattar sina egna beslut.

I söndags morse sade den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu: ”Judar i Europa. Israel är ert hem.” Anya Raben inser, säger hon, att orden kan uppfattas som en provokation.

– Folk säger att Netanyahus uttalande är politik. Javisst! Det kan låta som han säger till diasporan: Ge upp. Men vad skulle han annars säga? Han är den enda judiska ledaren för den enda judiska staten och hade han inte sagt att vi var välkomna hade det varit mycket värre. Då hade vi ju inget. Vår generation är den första som kan fly till en stat som är vår.

Inte alla judar i Köpenhamn delar det synsättet.

Finn Altschuler, 65-årig advokat i svart ullkavaj, säger att han ”personligen inte tycker uttalandet av Netanyahu är särskilt begåvat”.

– Det är viktigt att Israel finns och att vi alla är välkomna dit. Å andra sidan tycker jag inte man ska uppmana diasporan att flytta. Som jude ska man kunna leva tryggt också i Danmark. Dessutom kan man fråga sig: hur tryggt är Israel?

Finn Altschuler sitter vid ett blankt konferensbord på sin egen advokatbyrå Linde & Altschuler på Bredgade i centrala Köpenhamn. På 1970-talet var han ordförande för Judisk ungdom. På den tiden hade det mosaiska samfundet omkring 6.000 medlemmar, i dag är siffran under 2.000. Altschuler är inte säker på hela förklaringen; en kombination av assimilering och utvandring, säger han.

Säkert är att hans egna barn, som är i 25-årsåldern, känner en tilltagande rädsla för att identifieras som judar i Danmark.

– Jag försökte få dem att komma med till den här intervjun. De ville inte. De tycker jag är vansinnig som ställer upp. Men jag är 65 år gammal och har redan levt merparten av mitt liv. För mig är det viktigt att stå upp för vem man är. Den hållningen har jag alltid haft. Jag känner mig personligen inte rädd för min egen säkerhet i Köpenhamn men heller inte lika trygg som jag tidigare har gjort.

Finn Altschuler tycker att politikerna, såväl statsministern som oppositionsledaren, reagerat kraftfullt på attentatet.

– Det betyder mycket för judarna, åtminstone betyder det mycket för mig. Man känner sig inte så ensam. Men relationen mellan danska staten och judarna har alltid varit god.

Just därför upplever Anya Raben, som tillhör nästa generations judar, att det finns något hämmat i responsen.

– Ingenstans i medierna hör man ordet antisemitism användas. Man säger att detta är en attack på det judiska samhället men kallar inte dådet för en antisemitisk akt. Jag tror det har med Danmarks nobla historia att göra.

Anya Raben syftar på räddningsaktionen i oktober 1943, då merparten av landets judar räddades undan en deportering till nazi-tysklands koncentrationsläger. Den stora majoriteten klarade sig.

– Relationen mellan dansk historia, danskt etablissemang, danska judar är mycket delikat. Inget annat land i världen gjorde samma sak. Därför träffar ett attentat av det här slaget djupt i landets självförståelse. Det hotar hela vår heroiska identitet. Jag tror det är därför vi har så svårt att använda ordet antisemitism. Det ger oss skamkänslor.

Dan Rosenberg Asmussen, ordförande i Danmarks judiska församling, tackar Benjamin Netanyahu ”för hans omsorg”.

– Men i den här församlingen betraktar vi oss som danska medborgare som vill bo i Danmark. Vårt säkerhetsbehov ska tillhandahållas av dansk polis i Danmark.

Anya Raben säger att hon försökt få gehör men förgäves.

– Vi hade en hearing i stadshuset för några år sedan där det stod fullständigt klart att antisemitismen växer på flera nivåer. Det finns områden dit vi inte kan gå, skolor dit vi inte kan skicka våra barn. Vi har gradvis kunnat skönja ett ökande hot. Men vi visste att någon var tvungen att dö för att samhället slutligen skulle lyssna.

Anya Rabens man är ingenjör. Egentligen med ett specialintresse för vindkraft. Ändå väljer han att arbeta på ett företag i energisektorn som bättre passar en framtid i Israel.

Inom ett halvår går flyttlasset.

– Jag tror vårt liv där kommer att bli krävande. Det är dyrt att leva i Israel eftersom militären slukar enorma resurser för att upprätthålla säkerheten för befolkningen. Alla arbetar mycket för en ersättning som är sämre än i Skandinavien. Landet är hotat och hatat. Min dotter kommer få lära sig vad rädsla är, men också stolthet. Det är därför vi flyttar.

Det är, säger hon, vad ”judar gör”.

– En del av vår berättelse, vår myt. Skillnaden är att vi för första gången har ett eget land att fly till.