Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Därför vill nära en halv miljon människor flytta till ett träsk mitt i Europa

01:09. Nästan en halv miljon människor vill flytta till en sumpig träskmark mitt i Europa.

Nästan en halv miljon människor vill flytta till en sumpig träskmark mitt i Europa. DN:s Måns Mosesson och Anders Hansson följer med till Liberland, där missnöjet över skatter, invandring och byråkrati flyger fritt.

Havet ligger blankt utanför strandpromenaden, solen har börjat sjunka över Visby.

Det är en förtrollande vårkväll.

Uppe i sin lägenhet, vid en av ringmurens östra portar, sitter Joakim Jacobsson och lägger ut texten om att riket håller på att gå under.

Han säger:

– Sverige ska alltid vara så bäst i klassen. Vi ska tydligen bara packa det här landet med flyktingar, som man kallar dem. Man kollar inte ens upp om de har giltiga asylskäl, det är enbart godhetspolitik som styr.

Joakim blir full i skratt när han berättar, så skruvat är läget i landet just nu, tycker han.

– Sverige kallas ju för Absurdistan, det är inte konstigt att Donald Trump pratar om oss som ett varnande exempel. Vi har en väldigt dålig skola, folk får föda barn i bilen, vi har en polis som inte fungerar. Snart spricker bostadsbubblan också, och när anhöriginvandrarna kommer hit ska även de gå på bidrag. Jag tror att vi kommer att falla snart, precis som romarriket.

De senaste åren har en tanke slagit rot hos Joakim.

Han vill inte länge längre leva under det svenska majoritetsförtrycket, hela tiden förlöjligas av den humanitära stormaktens statsapparat.

Han vill, kort sagt, inte längre känna sig utanför.

– Polariseringen är inte hälsosam för någon. Jag tror inte på att försöka samsas längre. Varför ska vi hålla på och rösta emot varandra och bli ovänner? Det är bättre att vi i harmoni lämnar varandra i fred.

På internet har Joakim hittat ett alternativ.

Ett nytt land, nya möjligheter, en plats där han kan bosätta sig bland likasinnade.

Det fria landet.

Liberland.

Foto:

Längs floden Donaus västra strand, mitt emellan Kroatien och Serbien, ligger en sumpig träskmark, full av popplar och pilträd. Här bökar vildsvinen ensamma bland myggen, områdets enda mänskliga åverkan är en nedgången jaktstuga, ett ruckel som ingen längre minns vem som har byggt.

När lokalbefolkningen till äventyrs pratar om den sju kvadratkilometer stora våtmarken kallar de den för Gornja Siga.

Det är en rätt snårig historia, rent diplomatiskt.

Länge ansågs Donau utgöra den naturliga gränsen mellan de två regioner som skulle bli Kroatien och Serbien – men i och med industrialiseringen grävdes den snirkliga floden om och rätades ut för att underlätta för handelsfartyg. Resultatet blev att kroatiska landmassor hamnade på den serbiska sidan om floden och vice versa.

Efter kriget i det forna Jugoslavien blev detta faktum en del av ländernas såriga gränskonflikt – Serbien pekade på ett nyskrivet avtal från 1998 som gav dem rätt till de kroatiska lerdynerna. Kroatien, som hade förlorat tio gånger mer landmassa, åberopade de gamla gränsdragningarna.

Om Kroatien erkände Gornja Siga som sitt, skulle de också indirekt acceptera att de betydligt större bitarna land på den serbiska sidan inte längre tillhörde dem. Och Serbien var naturligtvis mer intresserade av att behålla de landmassor som vunnits än att kämpa för Gornja Siga.

Varför våtmarken i stället glömdes bort av båda länderna, växte igen, blev ett ingenmansland.

Foto: Anders Hansson

Samtidigt letade en tjeckisk lokalpolitiker efter ett område varifrån han kunde starta en ny politisk rörelse.

Vit Jedlicka var 31 år och karriären i det libertarianska partiet Fria medborgares parti hade gått i stå, han hade hamnat som fjärde man på deras lista i det senaste valet, de hade bara fått en stol i parlamentet.

Jedlickas politiska drivkraft hade alltid varit motståndet mot den ständigt svällande staten, den som nära på hade trasat sönder hans familjs liv under uppväxten.

Hans far hade varit en strävsam entreprenör som byggde bensinstationer – men när den tjeckiska centralbanken chockhöjde räntan 1997 fick hans kunder svårt att betala sina skulder och företaget gick omkull.

Det var en oförrätt som Jedlicka aldrig skulle förlåta statsapparaten.

Han sökte ett vitt ark, en plats där han kunde skapa ett helt nytt land, fritt från klåfingriga byråkrater, fritt från skattetvång.

Han hittade Gornja Siga på Wikipedia.

I en artikel som listade så kallade terra nullius-områden, landytor på jorden som ingen stat gjort anspråk på, nämndes flodbanken vid Donaus västra strand.

Foto:

Jedlicka satte i gång genast.

Han skissade upp en flagga: ett träd som symboliserade rikedom och överflöd, en fågel som stod för frihet, en sol för kraft och energi. Denna vapensköld placerades över en gulsvart fond – gult för klassisk liberalism, svart för systemmotstånd.

Så körde han de åtta timmarna från Prag ner till träskområdet, satte flaggan i den leriga marken och lät sin flickvän och en kompis välja honom till president över Liberland.

Det var den 13 april 2015 och han hade just blivit härskare över ett rike som noga räknat inte fanns.

Men som likafullt snart hade nästan en halv miljon intresseanmälningar om medborgarskap.

Precis två år senare sitter René Malmgren, en piratpartist från Lund, i en buss som skumpar fram genom den serbiska landsbygden.

Liberland firar tvåårsdag och bussen är full av missnöje.

Här sitter en tjeckisk kemist, en österrikisk arkitekt, en holländsk byggnadskonstruktör och en rysk riskkapitalist, bara för att nämna några – de är kring femtio man allt som allt.

Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre.

De har alltså alla sina anledningar att vilja bygga upp ett nytt land.

För mig är friheten viktigare än liv. Jag vill inte tillbringa mitt liv i ett fängelse, med en kamera som hela tiden övervakar vad jag gör.

För Liberlands svenska representant René Malmgren, som till vardags programmerar säkerhetssystem åt företag, är det viktigaste att komma undan det svenska övervakningssamhället.

Det har bara gått några dagar sedan en terrorist mejade ner oskyldiga människor med en lastbil i Sveriges huvudstad, och redan pratas det om ökade befogenheter för myndigheterna att övervaka sina invånare.

Det här skrämmer René lika mycket som terrordådet i sig.

– För mig är friheten viktigare än liv. Jag vill inte tillbringa mitt liv i ett fängelse, med en kamera som hela tiden övervakar vad jag gör.

I ryggsäcken som René Malmgren har ställt mellan sina ben ligger en hemmagjord router som han ska presentera inför de andra i sällskapet i morgon. Inga underrättelsetjänster i världen ska kunna penetrera dess brandvägg och snoka efter data.

– Vi leker med elden. När vi ger staten befogenheten att övervaka narkotikahandel på nätet så ger vi dem även möjligheten att stänga ner en misshaglig bloggare. Människor har rätt att vara i fred, va.

En röst hörs över bussen.

– Var är presidenthustrun?

Vit Jedlicka går i bussens mittgång och letar efter sin fru. Presidenten är som alltid prydligt klädd, även om delegationen nu är på väg ut på äventyr: pressade chinos och blå kavaj, på slaget det gulsvarta Liberland-emblemet.

För att vara någon som förordar en minimal stat så har Jedlicka en tydlig fäbless för all den fernissa som anstår ett land: han är barnsligt förtjust i att kalla personerna han omger sig med för ambassadörer eller ministrar, inför dagens ceremoni är stora flaggor nedpackade och i hans ficka ligger ett pass utfärdat i Liberland – naturligtvis oanvändbart i den gränsstation som bussen just har passerat, där han i stället visade upp ett alldeles vanligt id-kort utfärdat inom EU.

Hur som helst, presidenten har den här förmiddagen större bekymmer än att han just nu inte kan se var hans fru sitter.

Sällskapet har nämligen ingen båt.

Liberlands tvåårsjubileum har planerats länge och väl och festens själva mittpunkt skulle vara den snabbgående lustjakt som Jedlicka hade hyrt av ett ungerskt rederi.

I den skulle hela delegationen färdas ner längs Donau, tills de nådde Liberlands stränder.

Var det tänkt.

– Rederiet hörde av sig för ett par dagar sedan och meddelade att de hade annullerat bokningen, berättar presidenten. Inte bra. Men vad kan jag göra?

Jedlicka är övertygad om att det är den kroatiska polisen som ännu en gång försöker sätta stopp för hans storslagna planer – knappt hade han hunnit sätta flaggan i leran på Gornja Siga för två år sedan innan såväl Kroatien som Serbien reste ragg. Den serbiska regeringen lät meddela att de betraktade hans nya nation som ”trams”, Kroatien började genast patrullera området och lät gripa dem som landsteg i träsket.

– Det är polisen som har ringt till rederiet och utövat sin makt, säger han nu. Men det är inget nytt, vi lever ständigt under politiska påtryckningar.

Så skrattar han, ett på samma gång upproriskt och förtjust skratt.

Det är kul att kämpa i motvind.

Bussen svänger in på en grusväg och suckar till.

Foto: Anders Hansson

De har stannat vid Carda Cod Carina, en bitig vägkrog i den lilla serbiska byn Bezdan. Att få statsbesök – må så vara från ett land som egentligen inte finns – är uppenbarligen veckans begivenhet: René Malmgren och de andra som väller ut från bussen omringas genast av spelmän med dragspel och fiol, en servitris i hårt manglat förkläde springer ut med en bricka päron-brännvin till delegationen.

– Vilket oerhört varmt välkomnande, utbrister Thomas D Walls, en amerikan från Florida med torrfrasig skinnjacka över svart Liberlandtröja.

Walls är högt betrodd inom det liberländska statsskicket, ty han är en av dem i regeringen med störst diplomatisk erfarenhet, även om erfarenheterna i strikt mening inte alls är särskilt diplomatiska.

Under några månader på 90-talet var Walls reseadministratör på den amerikanska ambassadens filialkontor i Berlin, han planerade konferenser och fixade hotellrum, bland annat bokade han en limousin åt tidigare utrikesministern Henry Kissingers fru.

På dessa meriter har han nu utsetts till Liberlands utrikesminister.

Liberland har kontakt med flera andra antietablissemangsrörelser runt om i Europa – bland annat med den italienska populististen Beppe Grillo, som har inhyst Liberlands ambassad i sina lokaler i Genua, presidenten för sin del talar gärna om att han är bekant med den tidigare Ukip-ledaren Nigel Farage, som drev Storbritannien mot Brexit.

Just nu ligger dock allt diplomatiskt fokus på USA.

Foto: Anders Hansson

Trump tror också på självbestämmanderätt, han förkastar centralstyre och byråkrati. Han har bra instinkter för affärer, så han förstår nog vad vi försöker göra.

Thomas D Walls menar nämligen att han har goda känningar in mot Donald Trumps administration. Hittills har ingen stat erkänt Liberland, men Walls tror att USA:s nyvalda president förstår ett och annat om frihet.

– Trump tror också på självbestämmanderätt, han förkastar centralstyre och byråkrati. Han har bra instinkter för affärer, så han förstår nog vad vi försöker göra – ett land baserat på fri marknad, låga skatter, få regleringar.

Ur sin ficka tar Walls upp vad som ser ut som en liten parfymflaska, fylld med en trögflytande ljusbrun vätska, så kallad e-juice. Han fiskar upp en pipett och droppar lite nikotinsaft med whiskysmak på sin tunga.

– Jag imponerades av Trumps förmåga att tala direkt till folket, fortsätter han. Han väckte en känsla till liv: invandrare tar våra jobb, Amerika är fallet, ingen vågar säga god jul längre. En gång i tiden var vårt land fantastiskt, men inte nu längre.

Nu gäller det att utnyttja de kontakter som finns in till världens mäktigaste regering: Liberlands ambassadör i Polen är förläggare och har givit ut en av Trumps böcker, en amerikansk liberländare säger sig vara god vän med Trumps nyutnämnda bostadsminister, Walls själv berättar att han har uppvaktat Paul Teller, rådgivare åt den amerikanska presidenten. Dessutom: i januari var tjugo ombud från Liberland på plats när USA:s nyvalda president höll sitt installationstal i Washington DC.

För att knyta allianser krävs fotarbete.

– Trump är oförutsebar, säger Thomas D Walls. Det ger mig hopp.

Alldeles nedanför krogens uteservering slingrar sig Donau fram.

Medan de andra i delegationen äter friterad fisk och dricker Liberlands egen ale – ”en öl med smak av frihet” – så kånkar president Jedlicka ner brädor till vattenbrynet.

Han balanserar ner i en liten jolle och lägger plankorna tvärs över båten, så att de blir till provisoriska bänkar – nu gäller det att trolla från knäna och skapa så många sittplatser som möjligt.

Bredvid jollen guppar en sliten plåtskuta som en brittisk liberländare har kommit över för knappa 30.000 kronor och snabbt låtit frakta hit på trailer.

Av de storslagna planerna på en snabbgående lustjakt blev det till sist det här: två småbåtar med utombordare. Merparten av dem som har rest hit – många långväga ifrån – kommer alltså inte att få plats att åka med längs floden till Liberland.

– Jag kan inte göra så mycket åt det, ler presidenten – hans mockaskor är alldeles geggiga av lera – innan han ber sin delegation att komma ner till stranden och samlas.

Nu ska medborgarskap delas ut.

Om Liberland har en reell politisk kraft så ligger den just i det faktum att väldigt många uppenbarligen är missnöjda med hur Europa och världen ser ut just nu, och att de genom internet har hittat varandra och kunnat bygga utomparlamentariska maktbaser.

Efter bara någon vecka hade nästan 200.000 personer fyllt i det formulär på Liberlands hemsida som indikerar intresse för landet. Nu, två år senare, är antalet nästan en halv miljon.

Dels är det teknikintresserade personer, mestadels män, mestadels libertarianer, som har tröttnat på skatter, invandring, överstatlighet.

Men påfallande många anmälningar kom från områden som presidenten knappast hade förutsett.

88.000 egyptier. 39.000 algerier. 22.000 marockaner. 10.000 syrier. 6.000 palestinier.

Foto: Anders Hansson

Ingen av dem står dock på den blöta stranden i Serbien när presidenten plockar upp sin diplomatväska – en datormapp med guldfärgade bokstäver – och tar fram certifikaten för de personer som den här gången ska få äran att bli medborgare.

I stället går en grafisk designer från Nederländerna fram, en av få kvinnor som är här som annat än tålmodiga flickvänner. Hon höjer sin hand och börjar svära sin trohet till världens friaste land – medborgarskapet är en belöning för att hon har designat en så fin Liberlandtröja.

Jag frågar utrikesministern varför urvalet av medborgare ser ut som det gör.

– Jag förstår att Liberland representerar en strimma hopp för någon från Egypten eller Syrien, säger han. Vem vill leva under religiöst eller militärt förtryck? Men tyvärr har det visat sig att många av dem inte förstår våra idéer.

Han berättar att president Jedlicka tidigt skickade ut ett formulär till de första sökande, för att se om de förstod vad de hade anmält intresse till.

– Tror du på den fria marknaden? Tror du på privat egendom? Tycker du att en stat ska ha små eller stora befogenheter? Den typen av frågor. Och många från de här länderna har inte någon kunskap om marknadsekonomi, de tycker många gånger att staten mycket väl kan tillverka kläder eller bilar eller tv-apparater.

Han suger i sig lite nikotinsaft från pipetten och förklarar att han och presidenten först och främst letar efter medborgare som tänker som dem själva. Kvalitet före kvantitet.

De har utvecklat ett poängsystem, som avgör vem som ska få bo på det sju kvadratkilometer stora området.

– Vi premierar ansträngning och prestation. Det är en manuell process, du gjorde det här, okej: 200 poäng. Du gjorde det där: 10 poäng. Om herr Mohammed eller herr Hussein är riktigt intresserade så kan de till exempel försöka få poäng genom att kampanja för erkännandet av Liberland gentemot sina egna politiker. Men många av dem saknar nog resurser för att ens köpa en flygbiljett hit.

Walls tar fram mobilen och visar bilder på sina tre katter, Smokey, Lynda och Suzie.

De har alla beviljats medborgarskap.

Foto: Karl Melander

Vi är en stor och spretig grupp som alla känner oss väldigt utanför etablissemanget. Spottar man för mycket på vanligt folk så får de nog.

Gotlänningen Joakim Jacobsson har inte pengar nog att åka ner till Liberland.

I stället drömmer han sig bort, tittar på hur stadsbilden i landet är tänkt att se ut. Det är ett arkitektkontor i New York som har ritat det vinnande förslaget: ”En horisontell stad byggd vertikalt”, står det på Joakims datorskärm.

Enklare uttryckt är det en stad i våningar. Exempelvis ett torg längst ner, boenden på andra våningen, en park högst upp. Och överallt algodlingar, så att landet blir självförsörjande på el.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra, säger Joakim. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar. Och lättare att få jobb.

Nyligen skrev Joakim in sig själv på arbetsförmedlingen igen, efter att ett vikariat som lagerplockare på Ö&B gått ut. Nu gäller det att ännu en gång hitta ett sätt att försörja sig.

– Det är förödande för självförtroendet, suckar han. Jag tror mycket på det här med lärlingslöner, så att man bara kommer in någonstans och får börja jobba. Se vart det leder. Ändå får företagen inte anställa folk till den lön de klarar av att betala, utan allt måste ske enligt kollektivavtal och på fackets villkor.

Den stelbenta arbetsmarknaden retar Joakim. Den är ytterligare en anledning till att Sverige kommer att falla, tror han.

– Återigen det här med migrationen, säger han. Jag har ingenting emot arbetskraftsinvandring, men om vi ska kunna erbjuda människor från andra länder ett bättre liv måste det ju finnas bostäder och jobb. Hur ska vi kunna anställa alla afghaner och somalier med fackliga kollektivavtal? Det är helt bisarrt. De kan inte språket, de kanske bara har arbetat med jordbruk, de kanske inte ens har en grundskoleutbildning.

I president Jedlickas land kommer det att vara lättare att få jobb, tror han.

– Sammanhållningen kommer göra att invånarna vill hjälpa varandra. Och de kommer att göra det på ett kostnadseffektivt sätt, eftersom marknaden är fri. Det är inte säkert att jag får jobba med det jag vill, det accepterar jag. Men om jag får ett lagerjobb i Liberland så passar det mig gott och väl.

Foto: Anders Hansson

Den handfull liberländare som faktiskt har fått plats i båtarna närmar sig sitt mål.

Donaus vatten glittrar i eftermiddagssolen när plåtskrovet på den större båten klyver ytan, inne på fastlandet jublar försommargrönskan.

René Malmgren pekar akterut, mot en vit motorbåt som snabbt närmar sig.

– Se, där är de! Dagen till ära. Nu börjar katt-och-råtta-leken.

– Tänk att de har legat här och väntat på oss, säger britten vid utombordaren. Vad gulligt av dem!

När motorbåten är femtio meter bort syns de blå versalerna på sidan tydligt: POLICIJA.

– De är så snälla, skrattar presidenten. Inget land i Europa har så säkra gränser som Liberland! Vi tackar den kroatiska polisen för att de skyddar vårt territorium.

Ytterligare en motorbåt – den här är större – glider upp vid sidan om plåtskutan.

En polisman tar upp en kamera och börjar filma Liberlands representation.

Foto: Anders Hansson

– Så länge vi är kvar i floden vågar kroaterna inte göra någonting, säger René. Om de arresterade oss här ute vore det en tydlig kränkning av Serbien, en internationellt erkänd stat med en kompetent stridsmakt.

Så där framme, borta i diset, anas en krök i floden.

Där bakom smyger en vit sandstrand upp, som övergår i blött, vildbevuxet träsk.

Utrikesministern, som aldrig har varit i området förut, suckar av hänförelse.

– Är det Liberland? frågar han.

– Det är det, svarar René.

– Åh, säger utrikesministern. Vilken ära. Det är ett så vackert stycke land!

De åker närmare stranden, men blir genast genskjutna av polisbåtarna, som radar upp sig mellan president Jedlicka och hans land, blockerar framfarten. Även inne på stranden går det att ana svartklädda figurer, polismän som i skydd av buskaget filmar ut mot sällskapet.

De kommer inte att kunna gå i land utan att bli gripna hela bunten.

Det här verkar nu inte bekomma presidenten, som i stället plockar fram en flaska mousserande rödvin som alla jublande skålar i.

Vi pratar alltså om sju kvadratkilometer träsk. Många skulle tycka att det är ett fruktansvärt område, inte alls bra att bygga ett land på. Men det är vad vi har att tillgå, va. Det är vårt träsk.

Utrikesministern ställer sig upp och börjar uppspelt vinka till de kroatiska poliserna, som tyst stirrar tillbaka.

– Jag borde ta en selfie, säger presidenten.

Han greppar en gulsvart flagga och klättrar upp i fören.

Foto: Anders Hansson

Där står han sedan och poserar – flaggan i vinden, mobilen i handen, en 33-årig småbarnspappa som inte får gå i land i riket han själv har grundat.

– Vi pratar alltså om sju kvadratkilometer träsk, säger René Malmgren. Många skulle tycka att det är ett fruktansvärt område, inte alls bra att bygga ett land på. Men det är vad vi har att tillgå, va. Det är vårt träsk.

Om vi zoomar ut för ett ögonblick.

Kommer det bli någonting av Liberland?

Det är förstås lätt att skratta bort det här.

Samtidigt – i januari i år ställde sig den kroatiska politikern Ivan Pernar inför parlamentet i Zagreb. Han är ledare för det EU-skeptiska partiet Levande väggen.

– Vit Jedlicka är ingen vanlig invandrare, sa Pernar och blickade ut över Kroatiens högsta folkvalda församling. Jedlicka kom för att skapa ett land, det tredje minsta i världen efter Monaco och Vatikanstaten, hans mål var att skapa turism och dra folk till en region som i nuläget inte är bebott av någon alls.

Bland liberländarna var det här förstås något enormt – en folkvald politiker som försvarade Liberland inför Kroatiens ledande beslutsfattare.

Pernar fortsatte:

– Det här sker samtidigt som tusentals illegala invandrare, utan resedokument eller giltiga visum, tillåts passera Kroatien. Många av dem stannar här. Men tjecken Vit Jedlicka, som har utmålat Kroatien i positiv dager i världsnyheterna – honom lagför vi!

René Malmberg tittar ut genom bussfönstret.

– Blir vi bara av med kroaterna så tror jag att det här kommer att bli bra.

Mörkret har fallit över den serbiska landsbygden, i sätena runt omkring har liberländarna börjat slumra till.

– Det här pratar man om i små bokstäver i Liberlandkretsar, säger han. Men de flesta länderna i Europa har inte fötts genom bilaterala avtal, utan genom blod. Oftast litervis, på diverse slagfält. Jag hoppas inte att det kommer att krävas för att Kroatien ska flytta på sig, det vore ett ohyggligt pris att betala.

Han sitter tyst ett slag, överväger.

– Men man ska veta att gräset är väldigt torrt i den här regionen, det behövs ingen stor gnista för att elden ska ta fyr.

Joakim Jacobsson går fram till fönstret, blickar ut över solnedgången.

– Vi är en stor och spretig grupp som alla känner oss väldigt utanför etablissemanget. Spottar man för mycket på vanligt folk så får de nog.

Kanske är det trots allt här, i ett kök i Visby, som man förstår Liberlands lockelse och kraft som allra bäst.

Det värsta i Sverige är samtalsklimatet, tycker Joakim.

Är man kritisk till facket så hatar man fattiga.

Pratar man om invandringens kostnader så är man nazist.

Vänder man sig mot radikalfeminismen så är man Anders Behring Breivik.

– Och utmanar man varumärket Sverige utomlands så blir man kallad för landsförrädare, det är det nya nu. Man blir socialt utfryst, det är en väldigt effektiv maktmetod. Här är media inte utan skuld – ni har tagit på er att uppfostra, sagt åt oss vad vi ska tycka, vad vi ska tro.

Etablissemanget har underskattat folkets frustration, tror Joakim, överlägset ignorerat den, låtit det blåsa upp till storm.

Kanske är det i precis de vindarna som Liberland hämtar sin energi.

Kanske är det därför nästan en halv miljon människor drömmer om att trängas i en sju kvadratkilometer liten träskmark.

Kanske är det därför också omöjligt att säga hur den här historien slutar.

– Om media skriver att någonting är otänkbart så gör de det för att de vill att det ska fortsätta vara otänkbart, säger Joakim. Men vi har Brexit, vi har Donald Trump. Egentligen är hela historien fylld av händelser som ingen trodde skulle ske.

Han ler framför datorn.

– Jag har ingenting att förlora. Så fort möjligheten finns så klipper jag banden till Sverige. Då bosätter jag mig i Liberland.

Foton i text: Anders Hansson och Karl Melander (bilden på Joakim Jacobsson)

I Liberland ska skatten vara frivillig

Liberland utropades den 13 april 2015 av den tjeckiska politikern Vit Jedlicka.

Det påhittade landet ligger i en 7 kvadratkilometer stor träskmark på gränsen mellan Serbien och Kroatien.

Liberlands konstitution vilar på libertarianska grunder, med stor självbestämmanderätt, minimalt statligt inflytande och frivillig skatt.

442.653 människor har anmält intresse att bli medborgare, varav 1.223 svenskar.

Hittills har Liberland inte erkänts av någon annan stat.

Terra nullius

Liberlands anhängare menar att landet ligger på ett så kallat terra nullius-område. Det är ett uttryck som betyder ungefär ”ingens land” och betecknar landytor som ingen stat gör anspråk på. Historiskt har begreppet ofta använts av kolonialmakter för att rättfärdiga övertagandet av nya landytor, exempelvis ansåg européerna att Australien var ett terra nullius-område när de tog makten över kontinenten på 1800-talet. Delar av västra Antarktis är ett exempel på moderna terra nullius-områden.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.