De brottas med minnena från Stasis kontrollsamhälle

Läs också: Tidslinje – Tyskland från kriget till murens fall

Året var 1980, Verena Arnold-Köhn var 16 år och inte rädd av sig. När det kommunistiska ungdomsförbundet FDJ anordnade ett stort evenemang i östtyska Sachsen gick hon dit utan att ha den föreskrivna blå skjortan på sig. Det var hennes sätt att protestera.
Hon greps och placerades i häktet i Runde Ecke, säkerhetstjänsten Stasis högkvarter i Leipzig.

– De hittade en karta i min ryggsäck och anklagade mig också för att ha försökt fly från landet, berättar hon, men jag hade ju kartan med mig eftersom jag var ute på resa.
Hon släpptes efter helgen, men det var inte över med det.

– I skolan sade man att jag inte längre hade någon framtid där och Stasi kom hem till oss och föreskrev vad jag skulle göra istället, fortsätter hon.

Den till synes oskyldiga protesten, att vägra bära den blå FDJ-skjortan, ledde till att hennes levnadsbana bröts.

Verena Arnold-Köhn fick sluta på gymnasiet. Livet gick vidare. Hon fick ett jobb på ett företag i norra Berlin, hon blev mamma och muren föll.

Men det som hade hänt gnagde inom henne.

– 2002 började jag få magont och 2010 började jag må riktigt dåligt med sömnproblem och mardrömmar, säger hon.

Petra Meyer tar vid. Hon greps på bar gärning i bagageutrymmet på en bil år 1976. Hon var 19 år och skulle smugglas över till Västberlin. Någon hade förrått henne.

– Jag stod på svarta listan och var övervakad eftersom jag alltid hade sagt vad jag tyckte i skolan och på jobbet, förklarar hon.

Hon hamnade på det fruktade fängelset för politiska fångar i Berlin-förorten Hohenschönhausen.

Fängelset är i dag ett välbesökt museum där besökarna guidas av före detta interner.
Men då härskade skräcken.

– De tände ljuset i cellen varje kvart, dag och natt, och vi var tvungna att ha händerna på täcket. Hade vi inte det kom vakterna inrusande och skrek så högt de kunde ”händerna på täcket din förbannade spion!”

Petra Meyer var på Hohenschönhausen i åtta månader innan hon förflyttade till kvinnofängelset Hoheneck där tungt straffarbete väntade i ett års tid.

Ministeriet för statens säkerhet, allmänt kallat Stasi, bildades 1950 och blev med tiden till en gigantisk övervakningsapparat i DDR.

Högkvarteret nära Frankfurter Allee i Östberlin vittnar om det, det bestod av 29 fastigheter fördelade på flera kvarter. Även huvudkontoret är i dag ett populärt museum.

Stasi hade vid murens fall 91.000 anställda och till det kommer 173.000 så kallade informella medarbetare (IM) - personer som utgjorde ministeriets ögon och öron ute i samhället.

Åren efter 1989 kom avslöjande på avslöjande om vilka som varit informella medarbetare och förrått vänner och arbetskamrater.

Faktum var dock att beredvilligheten att hjälpa Stasi var begränsad.  Mot sin vilja fick Stasi i hög grad vända sig till medlemmar i kommunistpartiet för att rekrytera informella medarbetare – sådana som övervakade Petra Meyer och Verena Arnold-Köhn.

Stämningen är vid det här laget förtätad runt det runda bordet där de sitter och berättar.
Bara för någon halvtimme sedan hade det verkat som vilken studiecirkel som helst när de sju deltagarna anlände, hälsade och kramade om varandra. Någon hade med sig en present, en annan berättade om sin höftoperation, de blå- och vitrandiga kopparna med kaffe stod dukade på en bricka, höstsolen lyste svagt genom fönstret.

Det är dock ingen studiecirkel vi besöker, utan en samtalsgrupp i regi av Gegenwind - den psykiatriska mottagningen för människor som inte blir kvitt av sina upplevelser under DDR-diktaturen.

– Post-traumatiska störningar lyder facktermen. Det är följdverkningar av politiska förföljelser, säger Bettina Kielhorn, en av mottagningens tre terapeuter.

Hur kan man veta att störningarna verkligen har med DDR-tiden att göra?

– Det kan man förstås aldrig bevisa. Men man märker när man talar med var och en att de har problem som har med erfarenheter från den tiden att göra, säger Bettina Kielhorn.
Alla sju runt bordet fängslades i DDR och de flesta blev så småningom friköpta av Västtyskland. Det kalla kriget pågick och det delade Tyskland utgjorde brännpunkten.
Västtyskland köpte loss fångar av humanitära skäl, men också för att man inte ville rubba terrorbalansen.

De politiska fångarna i DDR utgjorde en potentiell oroshärd och risk, deras missnöje kunde leda till oroligheter med oöverskådliga följder. Därför var det bättre att köpa över dem.

Under åren 1962 till 1989 köpte Västtyskland loss 34.000 fångar och DDR-regimen kunde inkassera 3,4 miljarder D-mark, de politiska fångarna hade blivit till en värdefull exportvara.

Petra Meyer hörde till de friköpta. När muren föll bodde hon redan i Västberlin.

– Men då blev jag sjuk på allvar, säger Petra Meyer.

Det kan låta paradoxalt, men är det inte. När muren inte längre stod kvar hade hon känslan av att Stasi åter fanns överallt.

– Jag kan fortfarande få panikattacker när jag vistas i folksamlingar och kan inte gå på bio eller teater. Och sedan tiden i Hohenschönhausen kan jag inte sova i mer än en och en halv timme i sträck, säger hon.

De sju kan inte kallas politiska aktivister eller medborgarrättskämpar, men de hade alla ögonen på sig av olika anledningar.

Christel Michael kom från en kristen familj och var varken med i barnorganisationen Unga pionjärerna eller ungdomsförbundet FDJ. Det räckte för att bli misstänkt.
På 80-talet ansökte hon och hennes man gång efter annan om att få lämna DDR för gott, att få ett så kallat utresetillstånd.

En gång hänvisade hon till Helsingfors-avtalet från 1975 och blev misstänkt för att stå i förbindelse med en utländsk underrättelsetjänst. Hon och hennes man dömdes till fängelse i två år.

– Samtidigt som vi fördes till fängelset hämtade fyra personer vår son i skolan och placerade honom på ett barnhem, berättar Christel Michael.

Hennes son har i dag ett chefsjobb på Siemens och hon har också ett barnbarn, en flicka som är 18 år.

– Egentligen kunde jag vara väldigt nöjd med livet, men jag har ändå ingen riktigt livskvalitet, konstaterar Christel Michael tyst.

Bredvid henne sitter Karla Raffel. När turen kommer till henne har hon redan lämnat rummet. Efteråt väntar hon i hallen.

– Ursäkta, men jag kunde bara inte vara kvar. Det blev för mycket, säger hon.
Stasi lämnade efter sig ett arkiv bestående av 111 hyllkilometer dokument, 2 800 filmer, 1,7 miljoner foton och 27.600 avlyssnade telefonsamtal och andra ljudupptagningar.

Arkivet är tillgängligt för de drabbade som vill gå igenom sin akt och ansökningarna har inte upphört trots att det gått ett kvartssekel sedan muren föll. Under årets första nio månader kom det 38.368 ansökningar från personer som ville se sina akter.

Stasi ägnade sig inte bara åt övervakning. Stasi agerade också, i extremfall, för att arrangera dödliga bilolyckor och liknande.

Det mer normala var att underminera en persons ställning genom att sprida rykten, så split och sätta hinder i vägen för yrkeskarriärer.

En av medlemmarna i samtalsgruppen, Manfred Raffel, fick uppleva det.

– Jag utbildade mig till elektriker, men fick alltid sämre betyg än de andra. När jag var färdig fick jag heller inte jobba som elektriker, utan bara vara hantlangare. I efterhand, när jag läste min Stasi-akt, har jag förstått att jag var förföljd. Det visste jag inte då, berättar Manfred Raffel.

Han växte upp i ett kristet hem och var en lovande fotbollsspelare. Han spelade i Dynamo Berlin, allmänt känt som Stasi-laget eftersom tjänstemän från ministeriet skötte administrationen i föreningen och Stasi-chefen Erich Mielke var ordförande.

– De sa åt mig att om jag inte gick med i ungdomsförbundet FDJ hade jag ingen framtid i Dynamo, berättar Manfred Raffel vidare.
Han började spelade fotboll på lägre nivå och försökte senare fly till väst två gånger.

– Ena gången grep de mig i skogen när de egentligen letade efter en annan. Jag satt tre månader i isoleringscell och sedan när jag kom till arresten skulle vaktchefen provocera mig genom att fråga vad jag tyckte om honom.

– En idiotisk narr, svarade Manfred Raffel.

Han orkar inte berätta vidare om den misshandel som följde, säger bara ”efter det blev jag aldrig mer densamme”.

Ännu en gemensam nämnare för de sju är att det förflutna hann i fatt dem i ett läge när de trodde att allt var över.  Utan förvarning övermannades de av mardrömmar och svarta minnen som de hade förträngt.

Efter murens fall såg Hartmut Wenig ljust på livet. Han drev en campingplats på ön Rügen tillsammans med sin fru och hade lämnat Berlin.

Under åren omedelbart före murens fall hade han jobbat på ett bokbinderi.

– Jag fick jobbet av en kompis som visste vilka svårigheter jag hade haft. I efterhand berättade han att han hade varit tvungen att regelbundet rapportera om mig till Stasi, berättar Hartmut Wenig på utpräglad Berlin-dialekt.

Läsglasögonen sitter på hjässan, han är född 1949 och är därmed den äldste i gruppen.
Hans mellanhavanden med regimen började i mitten på 60-talet. Han var 16 år och hade just fått en lärlingsplats som vägarbetare. Håret räckte ned till axlarna, det var en signal till omgivningen, här var en person som inte var lojal med regimen.

Ändå sade Hartmut Wenig ”nej” när två västberlinare han kände frågade om han ville ha hjälp med att fly. Eftersom han just fått en lärlingsplats tänkte han stanna.
Hartmut Wenig tipsade dock om att det fanns en klubb i stadsdelen Lichtenberg där det säkert fanns många som ville lämna DDR.

Västberlinarna och deras nyfunna ”klienter” greps senare, även Hartmut Wenig åtalades för att ha tipsat om klubben.

Sammanlagt 18 unga män stod inför rätta. Hartmut Wenig dömdes till ett års fängelse och sedan följde åtta år av nya åtal och straff, bland annat straffarbete i en koppargruva.
På 90-talet fick Hartmut Wenig upprättelse och ekonomisk ersättning för att ha varit politiskt förföljd.

Den kvinna som fungerat som domare i politiska mål i Östberlin, Gerda Klabuhn, blev dömd till fängelse för att ha vrängt lagen.

– Jag hade alltid velat ställa henne till svars så jag gick på rättegången, berättar Hartmut Wenig, men det ledde till att jag blev helt förstörd. Jag började drömma fruktansvärda mardrömmar om henne natt efter natt.

Det fick Hartmut Wenig att söka hjälp hos Gegenwind.

– Det är ett bra gäng här, man kan berätta om sina upplevelser och bli förstådd, säger han.

Och mardrömmarna?

– De är inte så extrema längre.