Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Den nya bilden av president Clinton

Förr skydde hon den. Nu ska den feministiska retoriken ta Hillary Clinton tillbaka till Vita huset.

Längre reportage om toppkandidaterna

I en gigantisk konferenslokal i hjärtat av Kaliforniens Silicon Valley sitter tre tusen kvinnor och väntar på Hillary Clinton.

Ur högtalarna strömmar vagt feministiska poplåtar: Cyndi Laupers ”Girls just wanna have fun” och Chaka Khans ”I’m every woman”. Hillary Clinton introduceras som ”en av vår tids stora kvinnokämpar”, i en fras som hon själv med all sannolikhet har fått godkänna i förväg. Så kliver hon upp på scenen till ett öronbedövande jubel. Hon promenerar rakt förbi talarpodiet, för att i stället spontant vandra runt på scenen, som Steve Jobs på en Apple-presentation, eller som en världsförbättrande guru på en TED-konferens. Hon tittar ut över rummet och hyllar Silicon Valleys alla kvinnliga entreprenörer.

– Visst känner ni hur mycket energi det finns i den här rörelsen?

Hillary Clinton håller sedan ett feministiskt brandtal. Hon citerar den tidigare utrikesministern Madeleine Albright om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra och hon hyllar skådisen Patricia Arquette, som ett par dagar tidigare hållit ett tacktal på Oscarsgalan som avslutades med ett krav på lika löner för kvinnor. Hon citerar Sheryl Sandberg, Facebook-chefen som mobiliserat ett slags näringslivsfeministisk massrörelse med sin ”Lean in”-kampanj, just här i Silicon Valley. Hon pratar om vitryska kvinnorättsaktivister och litauiska hackertjejer som hon träffat under sin tid som utrikesminister, då hon besökte 112 länder på fyra år. Hon pratar om glastak och könsdiskriminering, om lönegapet mellan män och kvinnor och om den ofattbara obalansen i styrelserummen här i teknikbranschens hjärta.

– Antalet kvinnor som kommit hit och lyckats fullfölja alla sina drömmar kan vi räkna på ena handens fingrar. Vi går baklänges i en bransch som förväntas leda utvecklingen, säger hon.

Det här är inte 2008 års Hillary Clinton. I stället får vi nu se en första glimt av den kandidat som i nuläget är solklar favorit till att vinna Demokraternas nominering i nästa presidentval.

Efter hennes tal säger en amerikansk journalistkollega som rest runt med Clinton oavbrutet under vintern att det här var hennes mest feministiska tal hittills, men att det även var det tal där hon kommit närmast att säga rakt ut att hon kommer att ställa upp i presidentvalet. Det är ingen tillfällighet. Ju närmare Hillary Clinton kommit det datum då hon sannolikt kommer att tillkännage sin presidentkandidatur, desto mer tycks hennes retorik kretsa kring jämställdhet.

Hon avslutar talet i Silicon Valley med att prata om sitt nyfödda barnbarn, Charlotte.

– Det har aldrig funnits en bättre tid att vara kvinna än just nu. Men trots alla framsteg visar siffrorna att vi inte har kommit hela vägen fram än. I teknik­industrin finns det fortfarande trösklar och fördomar som håller tillbaka kvinnor och minoriteter. Det finns fortfarande mycket jobb kvar att göra. Vi är inte färdiga förrän alla barn har samma möjligheter. Talang finns överallt, men möjligheterna att ta vara på dem är sällsynta. Låt oss expandera de möjligheterna!

Clinton och Obama juni 2008. Foto: Alex Brandon/AP

Under Clintons valkampanj 2008, då hon förlorade kampen om Demokraternas nominering mot Barack Obama, sprang hon så fort hon bara kunde från allt som doftade identitetspolitik. Hon undvek in i det sista att tala om den historiska tyngden i att hon kunde bli USA:s första kvinnliga president. Den här gången är det tvärtom. Nu utgör den feministiska retoriken själva kärnan i hennes kampanjplattform.

Längst framme vid scenen sitter Jennifer Nichols, som jobbar för ett internetföretag i Denver, Colorado, och har rest hit för att lyssna på Clinton.

– Hillary talar definitivt mer om kvinnofrågor den här gången än hon gjorde 2008. Jag tror att det beror på att det politiska klimatet är så annorlunda nu. Vår sittande president har lyckats lyfta fram kvinnors rättigheter på ett väldigt effektivt sätt som president. Dessutom har Republikanerna blivit allt mer antikvinnliga, vilket gjort att de här frågorna blivit ännu mer aktuella, säger hon.

Amie Parnes, som är journalist på National Journal i Washington DC och författare till ”HRC”, en bok om Clintons tid som utrikesminister, tycker att det är uppenbart att Hillary Clintons framtoning förändrats sedan valkampanjen 2008.

– Hon har gjort en helomvändning när det gäller kvinnofrågor. Hon kommer att omfamna dem helhjärtat den här gången. Vi har redan sett det i de tal hon hållit innan kampanjen ens har börjat. Hon betonar ständigt arbetet hon gjorde för kvinnor under sin tid som utrikesminister. Hon talar regelbundet på kvinno- forum och kvinnokonferenser och pratar, till skillnad från 2008, öppet om vikten av att USA får en kvinnlig president. Hon har helt enkelt omfamnat den historiska naturen i sin kandidatur, på ett sätt som hon inte gjorde förut.

Under den här vintern har jag sett Hillary Clinton hålla tal på fyra olika tillställningar, som alla liknade galan i Silicon Valley, med vänligt inställd publik, full av progressiva idealister. Varje gång tycktes hon lite mer ideologisk än tidigare. Det kändes ibland som om Hillary Clinton långsamt lyckats kravla sig ur en retorisk och strategisk tvångströja, som hindrat henne från att säga vad hon tycker. Hennes nya framtoning påminner lite om Al Gores förvandling efter valförlusten mot George W Bush. Då tycktes Al Gore för första gången känna sig fri att prata om den fråga som engagerade honom allra mest personligen: klimatkrisen. Under valkampanjen mot George W Bush år 2000 hade hans rådgivare insisterat på att han skulle tona ned allt sådant snack, eftersom det inte hade något bredare stöd i folkopinionen. Det tycktes ha bidragit till att han framstod som en kall och liksom identitetslös kandidat. Efter valet började han däremot gradvis förvandlas, från den träige presidentkandidaten till att bli ett slags intellektuell rockstjärna och en global ledargestalt för en av vår tids viktigaste politiska frågor. På samma sätt tycks Hillary Clintons nederlag i Demokraternas primärval 2008 ha befriat henne från den klaustrofobiska försiktighet som bitvis präglade den kampanjen.

Bland demokrater märks nu en växande entusiasm över tanken på att se Clinton som efterträdare till Obama. Hennes fyra år som utrikesminister har inte bara stärkt hennes ställning som kompetent världspolitiker, utan tycks även ha befriat henne från bördan av att förknippas med det förflutna. 2008 förlorade hon primärvalet mot Obama delvis för att hon inte ansågs representera en lika tydlig nystart för USA. Nu framstår hennes erfarenhet och globala pondus däremot som en tydlig tillgång.

– 2008 led hon fortfarande av att förknippas med 1990-talet, med Bill Clinton och en massa skandaler. Men efter hennes fyra år som utrikesminister har hon fått en helt annan framtoning som självständig politiker. Trots att hon är äldre nu är hon mycket mer populär bland unga, säger Rebecca Traister, som skrivit boken ”Big girls don’t cry” om Clinton och könsrollerna i presidentvalet 2008.

Oktober 2008. Foto: Bradley C Bower/AP

Enligt Traister speglar Hillary Clintons nya image ett omfattande skifte i det offentliga samtalet i USA. Hon talar mer om kvinnofrågor eftersom de har högre status i dag. Sakta men säkert har den feministiska diskursen börjat bli mainstream.

– Den här gången verkar Hillary helhjärtat omfamna budskapet att hon kan skapa historia, vilket hon inte alls gjorde 2008. Då undvek hon allt som kunde framstå som kvinnofrågor. Men det offentliga samtalet om de här frågorna har förändrats så radikalt sedan dess att det nu är möjligt för henne att bygga en kampanj på att prata om kvinnors rättigheter.

Under de sju år som har gått sedan Clintons senaste presidentkampanj har USA:s politiska kultur förändrats, menar hon. Feministiska frågor tas på större allvar än de gjorde för åtta år sedan. Till viss del var det just Hillary Clintons nederlag som utgjorde startpunkten för en helt ny fas i den amerikanska feminismens debattklimat.

Amerikansk politik är unik eftersom den så tydligt präglas av skiften i den bredare kulturen. Kampanjerna är showbiz. Kandidaterna är stjärnor. Valet 2008 skakades den amerikanska kulturen i grunden. Barack Obamas, Hillary Clintons och Sarah Palins närvaro innebar ett fokus på identitetspolitik som vi aldrig tidigare sett i amerikanska medier. Feminismen lyftes därmed ut ur sitt mediala getto och fick i stället diskuteras på bästa sändningstid, för första gången på flera decennier. Traister skriver i ”Big girls don’t cry” att en konkret följd av valet 2008 var att alla massmedier började rekrytera svarta och kvinnliga kommentatorer, eftersom det såg lite pinsamt ut när man hade fyra vita män som diskuterade Hillary och Barack. Det här skiftet bestod även efter valet. Hon ser i dag hur konversationen om feminism i USA präglar vardagen på ett sätt som vore otänkbart för tio år sedan:

– Vi ser alla de här feministiska kändisarna nu, som Beyoncé och Emma Watson. När Beyoncé gör en konsert med ordet feminist i gigantiska bokstäver bakom sig tror jag att även Hillary Clinton inser att det är lugnt att prata om det här nu, säger Traister.

Det handlar förstås inte bara om ett retoriskt skifte, utan Hillary Clinton har även omfamnat en feministisk sakpolitik på ett nytt sätt. I mitten av mars skickade hon ut en rad Twittermeddelanden där hon attackerade Republikanerna för att vara kvinnofientliga. Hon kritiserade bland annat partiets försök att stoppa Loretta Lynchs nominering till att bli ny justitieminister och hon påstod att Republikanerna i kongressen ”leker politik” med ett viktigt lagförslag om offer för trafficking, då Republikanerna försöker få in en restriktion av aborträttigheter i lagförslaget.

– Clinton har utvecklat ett budskap som riktar sig till kvinnor på ett mycket tydligare sätt den här gången. Hon pratar oavbrutet om lika lön för kvinnor och har uppmanat till en ”rörelse” för att hjälpa kvinnor i arbetslivet. Hela hennes presidentkampanj verkar byggas på budskap som riktar sig till arbetande kvinnor, säger Amie Parnes.

Mellanösternsamtal september 2010. Foto: J. Scott Applewhite/AP

I det förra presidentvalet lät hon inte alls så här. Det fanns rimliga skäl att unga feminister var så skeptiskt inställda till henne 2008. Då utstrålade varumärket Clinton inte direkt progressiv idealism. I dag tycks många demokrater minnas Bill Clinton med samma romantiska filter som republikaner minns Reagan, men många av Clintons mest väsentliga reformer som president var konservativa, från den omfattande reformen av välfärdssystemet (som innebar kortare bidragsperioder och avsevärt hårdare krav på bidragssökande), till två lagar som diskriminerade homosexuella. Hillarys trovärdighet som progressiv kandidat underminerades dock inte bara indirekt av Bills tid som president, utan desto mer av hennes egen tid som senator då hon genomfört en rad kompromisser med republikaner som många progressiva ansåg oförlåtliga, i allt från invandringspolitik till aborträttigheter. Men i synnerhet var det hennes röst för och kampanj för Irak-kriget som ansågs oförlåtlig bland många av Demokraternas kärnväljare.

Under primärvalet 2008 var Rebecca Traister en av miljontals unga feminister som inte riktigt kunde förmå sig att rösta på Clinton:

”Jag önskade mest av allt att det fanns en annan kvinna jag kunde rösta på, någon som inte fyllde mig med samma ambivalens”, skriver Traister i ”Big girls don’t cry”.

Samtidigt påpekar hon att Clinton, före sin tid som senator, ägnat i princip hela sitt yrkesliv åt att kämpa för kvinnors rättigheter. På många sätt var hon en radikal first lady. Redan när hon anlände till Vita huset i sällskap med Bill i januari 1993 hade hon skapat historia, då hon var den första first ladyn i USA:s historia som bibehållit en egen karriär hela vägen till Vita huset. I sin politiska karriär hade hon länge förespråkat sjukvård, barnomsorg, jämställdhet. Hennes feministiska examenstal på Wellesley college 1969 fick en lång stående ovation. På 1970-talet pratade hon om kvinnors materiella beroendeförhållande till män som ett modernt slaveri. På 1980-talet var hon en tung röst i den akademiska debatten om barn och kvinnors rättigheter. När hon under Bills valkampanj 1992 fick kritik för att ha prioriterat karriären framför familjen svarade hon: ”Jag antar att jag hade kunnat stanna hemma och baka kakor och ha tebjudningar, men jag valde att fullfölja min karriär, som jag påbörjade innan min man hade ett politiskt ämbete.” I boken ”Living history” skriver Clinton om hatbreven som vällde in efter intervjun. Bland annat skrev folk att hon var en förolämpning mot alla mammor i USA. ”Medan Bill pratade om att förändra samhället förkroppsligade jag förändringen”, skrev hon.

Som Bill Clintons partner tog hon en mer politisk roll än någon first lady haft sedan Eleanor Roosevelt. Ofta var fokuset på kvinnofrågor. 1995 sade hon i ett FN-tal att ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter”, en slogan hon ofta återanvänt sedan dess. Hon skapade en ny avdelning för våld mot kvinnor på justitiedepartementet och 1999 höll hon ett passionerat tal om lönegapet mellan män och kvinnor.

Men åtta år senare, när primärvalet började 2007, var det svårt att se ens en glimt av den här idealisten, som drömt om en mer jämställd värld. Bland unga feminister såg man henne snarare som en omodern sellout. Utöver det hade hennes kampanj strategiska problem.

– Hon gjorde flera fundamentala misstag som kostade henne nomineringen 2008. Först och främst undvek hon att prata om den historiska potentialen i att USA kunde få en kvinnlig president. Dels framstod det hela tiden som att hon tog segern för given, vilket fick henne att framstå som arrogant. Sedan hade de inte samma webbkompetens som Obama-kampanjen, säger Amie Parnes.

Det var först när hon redan förlorat primärvalet som hon började hålla passionerade, feministiska tal igen. På Demokraternas partikonvent 2008 höll hon ett dramatiskt tal om USA:s historiska kamp för jämställdhet och pratade om att hennes dotter äntligen fått se att det är möjligt för en kvinna att kandidera till president i USA, och att hon åstadkommit ”18 miljoner sprickor i glastaket” (en referens till antalet röster hon fick i primärvalet). Talet kändes redan då som ett slags cliffhanger, som början på nästa kampanj, med oklart startdatum.

Afghanistan oktober 2011. Foto: S Sabawoon/AP

När hon blev utrikesminister strax därpå var hon plötsligt en av världens mäktigaste personer. Det var inte längre någon som såg henne som Bill Clintons hustru. En kvinna som hela tiden fått sin kompetens ifrågasatt just för att hon var kvinna tycktes nu slutligen ha fått ett jobb hon förtjänade, och det rådde aldrig något tvivel om att hon var kompetent nog. När politiska reportrar ändå envisades med att ställa sexistiska frågor kunde hon rycka på axlarna och förklara att hon hade viktigare saker att oroa sig för. När en bild på en osminkad Clinton spreds på amerikanska högersajter fick hon en fråga om sin utseende, som hon besvarade med snygg nonchalans: ”Det är inget som behöver särskilt mycket uppmärksamhet. Om andra vill bekymra sig över sådant så får de väl göra det.”

Våren 2012, när Clintons tid som utrikesminister började lida mot sitt slut, spreds en annan bild, som däremot skulle visa sig mer användbar. Där sitter hon i ett militärflygplan med solglasögon och svart kavaj. Hon fingrar på sin Blackberry med en sammanbiten min.

Adam Smith, en ung demokrat och pr-konsult i Washington DC, tyckte att det var den coolaste bild han någonsin sett på Hillary Clinton. Han startade en blogg på Tumblr, ”Texts from Hillary”, som snart spred sig över världen. Där fick användare skicka in egna bilder på Hillary Clinton och påhittade textmeddelanden till diverse kändisar och politiker – som skådisen Ryan Gosling och vicepresident Joe Biden. Hillary Clinton verkade själv inse hur mycket den här bilden var värd för att stärka sin nya image som ett slags ouppnåelig, global superpolitiker. Hon använde bilden när hon lanserade sitt Twitterkonto ett par månader senare och under 2014 dök den regelbundet upp på affischer och reklamtavlor för Ready for Hillary, en kampanjorganisation som arbetar för att hon ska vinna presidentvalet nästa år. Den största kraften i Hillarys nya image var inget som hon själv orkestrerade, utan det märktes i den entusiasm med vilken bilden fick ett eget liv. Många av de mest populära bilderna hade feministiska budskap. En av de mest delade bilderna visade Rachel Maddow, en känd progressiv tv-programledare och feminist, som skrev ”Who run the world?” till Hillary, som svarade: ”Girls”, vilket är texten från en känd Beyoncé-låt.

– Jag tvivlar på att hon själv riktigt förstår det här fenomenet, men hon har anställda som förstår det, vilket hon inte hade 2008. Så de kommer att vara betydligt mer sluga med detta den här gången , säger Rebecca Traister.

American Prospect, en progressiv amerikansk tidning, skrev en artikel om bilden där de kallade Hillary Clintons nya image ”cool mormor”. Själv verkar Clinton inte nödvändigtvis hänga med i den moderna amerikanska feminismen och webbkulturens alla nyanser och svängningar, men hon har förtjänat en status där genom att förbli en framgångsrik politiker så länge.

– Hon har inte medvetet skapat den här bilden av sig själv, men hon har förtjänat den bara genom att överleva som politiker i alla dessa år. Hon har varit en stenhård fighter i 30 år. Jag vet helt enkelt ingen politiker i USA som är tuffare än hon, säger Traister.

Redan förra sommaren, när det var långt kvar till Clintons eventuella kampanjstart, började jag se tecken på att allt skulle bli annorlunda den här gången. Jag besökte ett evenemang för kampanjorganisationen Ready for Hillary, på ett hotell i New Yorks midtown och det var en förvånansvärt ung samling människor som anslöt sig. Det påminde mer om den studentidealism jag såg under Obamas presidentkampanj 2008, med små horder av rödblommiga, progressiva aktivister som skolkat från fina universitet för att få vara med och skapa lite politisk historia. Haley Adams, som tog ledigt från studierna i internationella relationer på Yaleuniversitetet i Connecticut för att besöka konferensen, uttryckte sig redan som en vässad pressekreterare när jag frågade varför hon ville jobba gratis för Clinton-kampanjen.

– Hennes erfarenhet när det gäller både inrikespolitik och utrikespolitik saknar motstycke i USA. Dessutom är hon inspirerande på ett sätt som få and­ra politiker är. Jag hoppas att hon kommer att kunna skapa en bättre ekonomi för medelklassen, fortsätta reformen av invandringspolitiken och stärka aborträttigheterna på delstatsnivå, säger hon.

Hon var där i sällskap med Taj Magru­der, en ung demokrat från Pennsylvania.

– Det som gör Hillary Clinton unik är hennes kämpaglöd. Hon har haft så många hinder i sitt liv som hon lyckats ta sig över. Det gör att jag känner en enorm respekt för henne, säger Magruder.

Januari 2013. Foto: Ken Cedeno/Corbis

2008 var unga den grupp som Hillary Clinton hade mest problem med. De avgudade Obama, men var väldigt skeptiskt inställda till henne.

Den här gången är det tvärtom. Unga är den grupp av demokrater där stödet för Clinton är som allra starkast.

Mellan 70 och 80 procent av unga demokrater har antingen sagt att de tänker rösta på henne eller har högt förtroende för henne. En färsk mätning från delstaten New Hampshire, där det förs­ta primärvalet äger rum 2016, visade att stödet för Clinton bland unga var 75 procent (Elisabeth Warren, en progressiv senator, fick 9 procent och vicepresidenten Joe Biden 4 procent).

– Webbkulturen har skapat en konversation bland unga kvinnor om äldre kvinnor, där man ser upp till Ruth Bader Ginsburg, Hillary Clinton, Meryl Streep … Man talar om äldre kvinnor som coola. Webbkulturen har förändrat hennes image drastiskt, säger Rebecca Traister.

Det vi hittills vet om hennes kommande kampanjstab är redan tillräckligt för att se att det kommer att bli en viss sväng från 2008. Hennes troliga kampanjchef är 35-årige Robby Mook, som var 12 år gammal när Bill Clinton blev president och därmed kan rycka på axlarna åt eventuella obekväma samtalsämnen från 1990-talet. Mook är i sin tur omgiven av en stab av unga, moderna pr-kids som i DC går under smeknamnet ”Mookmaffian”.

Hon ska ha sitt kampanjhögkvarter i Brooklyn och hennes rådgivare har sagt att det ska fungera som en ”start-up i teknikbranschen”.

– Jag tror att hon kommer att rekrytera en hel del folk från såväl Obama-kampanjen som Obama-administrationen för att få en mer modern framtoning och bli bättre på att nå ut till gräsrötter och kärnväljare, säger Jessica Tarlov, politisk strateg som tidigare arbetat för både Bill och Hillary Clinton.

Hillary Clintons entusiastiska omfamnande av feministisk retorik innebär också att hon löser ett annat problem: hotet från vänsterkandidater i Demokraternas primärval. Det har länge spekulerats i att Elizabeth Warren, en populär, progressiv senator kommer att ställa upp. Men det finns i princip ingenting som faktiskt tyder på att hon vill göra det. Däremot lär andra senatorer med en mer uttalat progressiv agenda, som Bernie Sanders från Vermont och Sherrod Brown från Ohio, ställa upp, inte främst för att försöka vinna utan mest för att lyfta progressiva frågor högre upp på dagordningen och därigenom dra Clinton lite längre vänsterut.

Men mycket tyder på att hon redan har löst den utmaningen genom att omfamna det som Demokraterna börjar kalla the parenting agenda, en föräldrapolitisk agenda. Det är en ny rad av politiska reformer, många av dem presenterades av president Obama i hans årliga tal till kongressen i januari, som fokuserar på köksbordsekonomiska frågor och familje­politik. Allmänna förskolor, betald föräldraledighet, utökade sjuk­dagar, lika lön för kvinnor och män.

– Hillary är förvånansvärt progressiv när det gäller inrikespolitiken, säger Rebecca Traister.

De flesta politiska experter i USA är överens om att nästa presidentval kommer att domineras av en debatt om dessa frågor, om medelkassens ekonomiska utsatthet och vanliga barnfamiljers kamp för att betala räkningarna varje månad. Den amerikanska ekonomin har återhämtat sig ordentligt efter kraschen 2008, men för många medelklassfamiljer märks inte det – deras löner har stått stilla, medan utgifter för exempelvis boende, förskolor och college ökat rejält.

Alla, från Obamas gamla rådgivare David Axelrod till Republikanernas senaste presidentkandidat Mitt Romney, har under vintern sagt att ekonomiska klyftor och medelklassens utsatthet kommer att vara de avgörande frågorna i nästa val.

Juni 2014. Foto: Aude Guerrucci/Polaris

Hillary Clinton verkar redan ha insett detta, då hon så tydligt prioriterar just dessa frågor. Under vinterns tal har hon ständigt återkommit till att prata om föräldraledighet, könsdiskriminering på arbetsplatsen, hårdare krav på att arbetsgivare finansierar preventivmedel för kvinnor samt kvinnors svårigheter att klättra från låglönejobb. Ofta avslutar hon talet med samma fras:

– Det här är inte kvinnofrågor. Det här är de avgörande frågorna för hela vår ekonomi.

David Frum, en konservativ debattör, tror ändå att Clinton kan få problem med att attrahera Demokraternas kärnväljare.

– Clinton har på många sätt samma utgångsläge i dag som hon hade 2008, med ett berömt namn, mycket kampanjpengar och en stark organisation. Men hennes främsta problem lär bli att hon, precis som 2008, inte står på samma sida som Demokraternas kärnväljare i just den fråga som de tycker är allra viktigast. 2008 var det Irak-kriget, där kärnväljarna var emot kriget och Clinton var för kriget. 2016 kommer det att vara ekonomiska klyftor, där kärnväljarna inte tycker att hon har trovärdighet. Clintons kommer att försöka undvika att framstå som en del av eliten och etablissemanget, men det är i princip omöjligt med tanke på hur förmöget paret Clinton är och hur de har tjänat sina pengar, säger Frum.

När jag har sett Hillary Clintons tal under vintern tycks det här problemet dock vara obefintligt. Hon har nästan enbart pratat inför liberala och progressiva grupper och hon tycks ha vunnit deras hjärtan på ett helt annat sätt hon gjorde 2008. Man ser inget av den skepsis och ambivalens som präglade kärnväljarna då. Opinionsmätningarna visar sig också stödja detta. I mitten av mars kom en Gallup- undersökning där hela 86 procent av de väljare som kallar sig ”liberala demokrater” (amerikanska för ”vänster”) stöder Hillary Clinton. I samtliga mätningar under vintern är hennes popularitet bland Demokraternas kärnväljare betydligt högre än den var vid samma tidpunkt förra valrörelsen.

– Clinton kommer att förespråka samma saker som andra i partiet: höjd minimilön, betald föräldraledighet, bättre skydd för arbetare, mer statliga investeringar i dagis, skolor och college. Eftersom senatorn Elizabeth Warren är bättre på att prata om ekonomiska rättvisefrågor så kommer Clinton behöva hitta andra frågor där hon kan vinna trovärdighet hos vänstern. Jag tror att det framför allt kommer att handla om familjefrågor, som betald föräldraledighet. Det är en perfekt fråga för henne, eftersom den passar med hennes långvariga image som en kämpe för kvinnors rättigheter. Det kan stilla en del av vänsterns oro över att Clinton inte riktigt tillhör dem, säger Michael Tomasky, redaktör för den progressiva tidskriften Democracy.

När Hillary Clinton hade det som kämpigast i primärvalet 2008 skrev Gloria Steinem, feminist och god vän till Clinton sedan länge, en omdebatterad artikel med rubriken ”kvinnor är aldrig favorittippade”. I nuläget har Clinton överlägset bäst chanser att vinna Demokraternas nominering till presidentvalet, men hon har förstås många trösklar att ta sig över på vägen till Vita huset.

Smygstarten på hennes kampanj i mars gick inget vidare. Hennes feministiska turné i Kalifornien överskuggades av en skandal om att hon använt sin privata e-postadress som utrikesminister. Efter en taffligt förberedd presskonferens orkestrerades ett medialt drev som snabbt förde tankarna tillbaka till 2008-valet. Det var en påminnelse om att hon inte bara kämpat mot Republikanerna, utan även en presskår som verkar känna en sällsynt entusiasm över att bevaka minsta snedsteg hon tar. Obama hade som bekant inte samma problem 2008. Men när det gäller Hillary Clinton verkar många journalister, kanske i synnerhet de äldre männen, liksom besvärade redan från början, som om det vore lite extra irriterande att en kvinna ska ställa till med så mycket bekymmer för dem.

 

Hon kommer onekligen att möta stenhårda attacker för sin tid som utrikesminister, för alla de utländska donationerna till stiftelsen Clinton foundation (som hon driver tillsammans med Bill) och förstås även osakliga och sexistiska attacker om sin ålder och hälsa.

Men hennes största belastning i valkampanjen lär, precis som 2008, handla om att hon förknippas alltför mycket med det politiska etablissemanget i Washington, i en tid då folkets förakt för huvudstadens politiker är rekordhögt.

America Rising, en av de konservativa grupper som kommer att lägga hundratals miljoner dollar på att attackera Clinton, har sagt att det bästa sättet att kritisera henne är som en Washington-politiker som tillbringat halva sitt vuxna liv i DC och förlorat kontakten med verkligheten.

Det här tycktes få visst stöd då hon reste runt i USA på bokturné förra sommaren och i en intervju råkade säga att hon och Bill var ”dödspanka” när de lämnade Vita huset 2001 – en osmidig kommentar från ett av USA:s rikaste politiska par, i en tid av ekonomisk osäkerhet, som med all sannolikhet lär förfölja henne under 2016.

Hos Republikanerna har man redan formulerat en berättelse om att presidentvalet 2016 kommer att stå mellan ”Washington och vanligt folk”, där Clinton representerar Washington. Om det är något som kommer att kunna skada henne i valet är det just detta: att hon helt enkelt är för mycket politiker. Den konservativa kolumnisten Damon Linker skrev att hennes största problem är ”hennes fullständiga oförmåga att låta genuin”.

Men hennes feministiska offensiv kan bli en lösning på detta. Det får henne att framstå som en människa, som en person som tror på något större än sin egen politiska framgång.

Publikreaktionerna som jag har sett under vintern tyder på att Hillary Clinton helt enkelt lärt sig att entusiasmera sina kärnväljare. Opinionsmätningarna talar också sitt tydliga språk. Vi befinner oss i början på en nästan två år lång presidentkampanj, som kommer att vara historisk av åtminstone detta skäl: aldrig tidigare har en kandidat ställt upp i ett presidentval med en så ogenerat feministisk retorik. Dessutom råkar hon själv vara kvinna.

Demokraterna i USA har länge haft en slogan i val: ”När kvinnor röstar så vinner vi.” I det senaste valet slog Barack Obama rekord i kvinnligt stöd, då han besegrade Mitt Romney med 12 procents marginal bland kvinnliga väljare. Hillary Clinton kan sannolikt få ännu bättre resultat.

Erica Grieder, en moderat konservativ journalist i Texas och långvarig Hillary Clinton-skeptiker, säger:

– Det finns många, framför allt kvinnor, som verkligen vill se en kvinna som president. Till och med om den kvinnan är Hillary Clinton.

September 2014. Foto: Mark Lennihan/AP

Fakta.Hillary Diane Rodham Clinton

  • Född Den 26 oktober 1947 i Chicago, USA.
  • Uppvuxen I ett konservativt hem med mamma Dorothy och pappa Hugh samt de yngre bröderna Hugh och Tony.
  • Politisk ståndpunkt Demokrat (ändrade från republikan 1968).
  • Utbildning Juridik vid Yale­universitetet.
  • Gift med USA:s 42:a president Bill Clinton sedan 1975.

Fakta.Hillary Clinton år för år

  • 26 oktober 1947 Föds i Chicago, Illinois.
  • April 1962 Träffar Martin Luther King Jr då han håller ett tal i Chicago.
  • Hösten 1964 Registrerar sig som republikan.
  • Juni 1965 Tar examen från Maine south high school.
  • Augusti 1965 Studerar statsvetenskap och psykologi.
  • Sommaren 1968 Byter parti till Demokraterna.
  • Maj 1969 Tar examen från Wellesley college.
  • September 1969 Studerar juridik på Yale law school, där hon träffar Bill Clinton.
  • Våren 1970 Flyttar ihop med Bill.
  • Sommaren 1970 Jobbar på Children’s defense fund, en organisation för barns rättigheter.
  • Sommaren 1971 Arbetar med migrationspolitik i senaten i Washington.
  • Sommaren 1972 Jobbar för George McGoverns presidentkampanj.
  • Maj 1973 Tar examen från Yale.
  • 1974 Flyttar till Arkansas. Undervisar i juridik.
  • 11 oktober 1975 Gifter sig med Bill.
  • 1976 Lägger motvilligt till efternamnet Clinton.
  • 1977 Arbetar med juridisk rådgivning under president Jimmy Carter.
  • 1978 Bill Clinton blir guvernör i Arkansas.
  • 1979 Blir den första kvinnliga delägaren i juristfirman Rose law firm.
  • 27 februari 1980 Dottern Chelsea Victoria föds.
  • 1983 Blir chef på en del av Arkansas utbildningsdepartement.
  • 1988 Utses till en av USA:s 100 mest inflytelserika jurister.
  • 1991 Bill Clinton inleder sin presidentvalskampanj.
  • 3 november 1992 Bill Clinton vinner presidentvalet.
  • Januari 1993 Hillary leder en grupp som undersöker en omfattande sjukvårdsreform.
  • Januari 1996 Ger ut sin första bok: ”It takes a village”.
  • 3 november 1996 Bill Clinton blir omvald som president.
  • December 1998 Republikanerna försöker avsätta Bill efter att han ljugit om sin affär med Monica Lewinsky.
  • 7 november 2000 Blir senator i delstaten New York.
  • Oktober 2002 Röstar för en invasion av Irak.
  • Juni 2003 Ger ut sin första självbiografi, ”Living history”.
  • 7 november 2006 Omvald som senator med 67 procent av rösterna.
  • Januari 2007 Inleder sin kampanj för att bli presidentkandidat.
  • 8 januari 2008 Vinner det viktiga primärvalet i New Hampshire.
  • Mars 2008 Förlorar nio primärvalsdelstater i rad.
  • 7 juni 2008 Accepterar nederlag mot Barack Obama.
  • Augusti 2008 Hyllar Obama i ett bejublat tal på demokraternas partikonvent.
  • November 2008 Obama blir president. Utser Hillary Clinton till utrikesminister.
  • Mars 2011 USA och Nato inleder ett militärt ingrepp i Libyen, med starkt stöd av Hillary Clinton.
  • Maj 2011 Stöder ett militärt ingrepp i Pakistan där Usama bin Ladin dödas.
  • Våren 2011 Leder USA:s diplomatiska arbete under den arabiska våren och inleder det hon kallar en ny era av ”digitial diplomati”.
  • November 2011 Leder ett initiativ för hårdare sanktioner mot Iran.
  • Januari 2012 Blir första utrikesminister på 50 år att besöka Myanmar (Burma).
  • Maj 2012 Besöker Kina, möter president Hu Jintao.
  • Hösten 2012 Får hård kritik för att inte ha gjort mer för att stoppa våldet i Syrien.
  • December 2012 Drabbas av en hjärnskakning efter att ha svimmat.
  • 1 februari 2013 Lämnar sitt jobb som utrikesminister.
  • Sommaren 2014 Publicerar boken ”Svåra val”. Antyder att hon kommer att ställa upp i valet 2016.
  • Mars 2015 New York Times rapporterar att Hillary enbart använt en privat e-postadress som utrikesminister.
  • Mars 2015 Opinionsmätningar ger Clinton en stor ledning i demokraternas primärval. Hon leder även mot samtliga republikaner.
  • Januari 2016 De första primärvalen äger rum.
  • 28 juli 2016 Demokraterna nominerar formellt sin kandidat.
  • 8 november 2016 Presidentval.
  • 20 januari 2017 USA:s 45:e president svärs in.

69 år gammal

...kommer Hillary Clinton att vara när USA väljer en ny president nästa höst. Så gammal har tidigare bara Ronald Reagan varit vid tillträdet.

Fördjupning.Mer om Hillary Clinton och presidentvalet i USA

  • Tidigare rapportering. Kontroversiell presidentkandidat väntas lansera kampanj: Ted Cruz väntas på måndagen tillkännage att han ger sig in i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat i valet 2016. Den kontroversielle Texas-senatorn blir i så fall den förste republikanen att officiellt lansera sin nomineringskampanj. Läs artikeln
  • Tidigare rapportering. Hillary Clinton pressas hårt om sitt privata mejlkonto: Hillary Clinton ångrar att hon som utrikesminister genomgående använt en privat mejladress, men betonade att hon inte brutit mot några regler. Men förra veckans avslöjande är fortsatt besvärande för henne. Läs artikeln
  • Tidigare rapportering. Rekordmånga vill ta över Vita huset: Fler republikaner än någonsin suktar efter presidentmakten och sonderar terrängen för en eventuell kampanj. Utan en given favorit gäller det att positionera sig, säkra stora pengar – och åka till nyckelstaterna. Läs artikeln
  • Läs mer om Hillary Clinton på hennes twitter
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.