Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 19:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/det-finns-ingen-manniska-som-jag-blivit-mera-besviken-pa-an-mugabe/

Världen

”Det finns ingen människa som jag blivit mera besviken på än Mugabe”

Foto: Eva-Karin Gyllenberg

Akademiledamoten Per Wästberg hade under flera decennier en nära vänskap med Zimbabwes bortgångne ledare Robert Mugabe, men de bröt kontakten under slutet av 1990-talet.

– Det finns ingen människa i hela mitt långa erfarna liv som jag blivit mera besviken på, säger Wästberg i ett samtal med DN.

Haydn strömmar ur de osynliga högtalarna när Per Wästberg visar runt i våningen på Östermalm. Snart sätter vi oss för att starta samtalet som efter några inledande utvikningar om resor på den afrikanska kontinenten landar i mötets ursprungliga syfte. Vi ska tala om Wästbergs vänskap med Robert Mugabe, ett utbyte som inleddes när författaren var i 30-årsåldern och som skulle spänna över tre decennier. 

Läs mer: Robert Mugabe är död 

Intervjun gjordes innan Mugabe gick bort, men det var över 20 år sedan de sade upp bekantskapen med varandra och de har inte haft något samröre sedan dess. 

– Det var 1997. Vi hade ett jättelångt samtal. Han hade fått sitt magnifika kontor, ett stort hus var det. Jag leddes in av säkerhetsvakter och det var så mycket korridorer och trappor att jag hade känslan av att jag hade kommit in i labyrintens mitt. Det var ingen annan i närheten och där, längst inne, satt en oerhört ensam människa på en vanlig enkel soffa och jag slog mig ned mittemot. Han lutade sig framåt mot ett bord och serverade denna något sockrade tårta. Han hade fått för sig att jag gillade sötsaker och det var ju sant. Men ändå. Det var lite märkligt det där, lite rörande på något sätt. 

Det var ett Rotary-stipendium som på slutet av 1950-talet förde en ung Per Wästberg till dåvarande Rhodesia där han första gången uppmärksammades på den vita regimens förtryck av landets svarta majoritet. En serie artiklar som publicerades i DN gjorde honom till persona non grata men denna inledande avvisning stärkte bara engagemanget. Några år senare publicerades Wästbergs ”Förbjudet område” om Rhodesia och senare skulle han engagera sig djupt i kampen för frihet i södra Afrika. 

I början av 1960-talet grundade Wästberg den svenska grenen av Amnesty tillsammans med advokaten Hans Göran Franck och det var genom organisationens kamp för politiska fångar som han först kom i kontakt med Mugabe. 

– Man skulle i Amnestygruppen ha tre politiska fångar – väst, öst och tredje världen. Jag kan inte minnas om vi begärde honom, men som tredje världenfånge fick vi Mugabe. Och då började den här brevväxlingen, berättar Wästberg. 

Mugabe hade fängslats tillsammans med det övriga toppskiktet i frihetsrörelsen. Han skulle tillbringa totalt 11 år på olika anstalter där han använde tiden till studier och samtidigt utbildade sina medfångar. 

– Breven var sakliga, vi diskuterade socialdemokrati och ekonomi. Ibland när han visste att de kunde smugglas ut så var de öppnare än de brev som gick genom censuren för då skrev han mest om vad han behövde. Vi i Sverige hjälpte honom i allra högsta grad till alla dessa examina han tog i fängelse. Det var en framgångsrik smuggelverksamhet mellan Sverige och Salisbury Remand Prison, berättar Wästberg som samtidigt var en av flera värdar åt hustrun Sally när hon besökte Sverige. 

Hon bodde i månader hos Wästberg och hans dåvarande fru ute i Heby där hon var barnflicka innan hon fick uppdrag för Sida. Tidigare hade hon varit i London men hennes fängslade man hade insisterat på att hon skulle till Sverige. 

– Hon var ju väldigt charmfull och livlig så Mugabe blev oerhört svartsjuk och skrev till mig att nu måste Sally till Stockholm för det här Sverige verkar ju sedligt och strängt. Han hade inte riktigt fått fram bilden av det syndiga landet.

Efter frisläppandet 1974 gick Mugabe i exil och byggde upp gerillarörelsen Zapu som stred mot Ian Smiths vita förtryckarregim. Mot slutet av 1970-talet öppnades Lancaster House-förhandlingarna i London som skulle leda till demokratiska val och självständighet. 

– Sally och Robert Mugabe bodde i en liten tvårumslägenhet någonstans vid Bayswater Road i London. Det var mycket enkelt. De bjöd på te och kex och där kunde vi sitta och prata oerhört länge. Han var avslappnad och talför. Samtidigt imponerade han. Han hade dokument, han hade historiska papper, han hade lägesbeskrivningar och framtidsvisioner nedskrivna. Han var liksom mentalt beväpnad inför dessa möten så jag fick ju en mycket stark beundran för honom. Jag hade ändå mött många afrikanska frihetsledare men Mugabe var den intellektuellt skärptaste. Han var en sorts frihetsrörelsens Tingsten. Men det är fel, för han visade inte det temperamentet. Han var analytisk. Cool. Cerebral. 

Han har senare visat sådan enorm ilska, grymhet och hänsynslöshet på alla plan. Inget av det kunde man ana.

– Och förrådde ju inte sin upprördhet, allt det där han har visat prov på senare när saker och ting har gått honom emot. Han har senare visat sådan enorm ilska, grymhet och hänsynslöshet på alla plan. Inget av det kunde man ana. Det är mot den bakgrunden jag ofta säger att det finns ingen människa i hela mitt långa erfarna liv som jag blivit mera besviken på. Ingen enda. Så är det. Som jag en gång höll så högt och nu håller lägre än de allra flesta på grund av vad han har gjort.

Det började gå fel direkt efter självständigheten. Mugabes konflikt med den vita minoriteten hade desarmerats genom maktskiftet men det rivaliserande partiet Zapu, som leddes av Joshua Nkomo, var ett hot mot hans makt. I början av 1980-talet sjösattes operationen ”Gukurahundi” där tusentals människor i södra Zimbabwe – Zapus starkaste fäste – dödades i rena massakrer. 

Wästbergs vänskap med Mugabe överlevde denna prövning. Men när vi tar upp ämnet har det plötsligt tystnat i lägenheten. Haydn har slutat spela. 

– Jag tillhörde ju de där som – jag var ännu lite trollbunden av Mugabe och tyckte att det här kanske var vid sidan av eller trodde en aning på att det var sydafrikanska infiltratörer som var ansvariga. Så jag reagerade nog inte så snabbt som jag borde ha gjort. Men sedan blev ju allting uppenbart och då skrev jag om det ordentligt.

Till Wästbergs försvar ska sägas att den totala omfattningen av grymheterna inte kom ut förrän några år senare. Men löpande rapporter citerade hjälporganisationer som Röda Korset som tidigt slog larm om grymheterna. 

– Det var ju den här frestelsen. Jag kan i efterhand skämmas för detta. Denna brist på klarsyn. Eller försöken att se andra sidor av honom, säger Wästberg. 

När Olof Palme mördades i februari 1986 kom ledare från hela världen för att närvara vid begravningen. Mugabe ville bo hemma hos Wästberg på Norra Djurgården men Säpo sade blankt nej. I stället sågs de på hotellet Sheraton där Mugabe bodde med sin familj. 

– Jag minns den här scenen i hans svit på Sheraton. Då var jag uppe med mina barn och Sally var med och det var fantastiskt kramande och lekande och man såg ju att Mugabe hade en känsla för de barn han mist så att säga, så han var glad. Och jag satt bredvid dem där i Stadshuset under Palmes jordfästning.

Kontakterna fortsatte men friktion hade börjat uppstå. Wästberg träffade Mugabe 1994 tillsammans med den sydafrikanska Nobelpristagaren Nadine Gordimer och de tog upp frågor om mänskliga rättigheter men initiativen var fruktlösa. 

– Han var öppen men bestämd. Han gav sig ju aldrig, det var det värsta. Han tyckte ju då ännu om intellektuell debatt men han stod på sig, han gav inte vika, han hade sina egna argument.

Vad sades under det sista mötet i Harare? 

– Vi talade mycket länge. Han hade stängt universitetet där jag själv hade gått och han hade förklarat att våldtäktsmän och narkomaner – studenterna – nu fick åka hem till sina byar och ta itu med kroppsarbete och bli uppfostrade. Det var ett otroligt hårt dekret. Allt detta skedde. Så jag kritiserade detta kolossalt mycket för jag hade varit ute på universitetet under den där vistelsen och träffat en massa forskare och jag hade inte alls detta intryck. Han talade i maoistiska termer – det var lite kulturrevolution över det hela. 

– I slutet av detta samtal som säkert varade bra mycket över en timme så sa jag att vi har känt varandra nu i tjugo år och vi har nu så skilda uppfattningar om så många saker att jag tror inte längre att det är fruktbart att vi ses på detta sätt. Och då sade han också att ”det är nog så, jag tror inte att du har insikt i vad som egentligen pågår här i Zimbabwe och du kan inte egentligen uttala dig om detta, vilket jag kan. Det är inte meningsfullt att föra en diskussion mellan den som vet och den som inte vet”, sade han. 

– Och sedan tog vi mycket artigt sådär avsked från varandra och sedan dess har jag inte hört av honom och inte han av mig. 

Per Wästberg befinner sig i Sydafrika där han i veckan hållit årets föreläsning till Nadine Gordimers minne. När DN når honom, efter beskedet om Mugabes bortgång, har han inget att tillägga till intervjun.

– Nej, inte mer än det jag sagt – att ingen människa har gjort mig mer besviken än Mugabe. För min del hade han lika gärna kunnat gå bort för 20 år sedan.