Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 13:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/dockorna-gav-nytt-liv-nar-manniskorna-forsvann/

Världen

Dockorna gav nytt liv när människorna försvann

Sedan Tsukimi Ayano flyttade tillbaka till sin hemby Nagoro har hon tillverkat över 500 dockor. Flera liknar tidigare bybor. Precis som hundratals andra japanska byar har Nagoro avfolkats och riskerar att dö ut. Foto: Alexander Mahmoud

NAGORO. När Tsukimi Ayano för 18 år sedan flyttade tillbaka till sin hemby Nagoro bodde knappt några människor kvar. Precis som i hundratals andra utrotningshotade japanska byar hade unga flytt till storstäderna och lämnat en åldrande befolkning. Men Nagoro har fått liv igen. Barn som åker skördetröska, byggnadsarbetare, människor som väntar på bussen. Eller? 

En närmare titt avslöjar något annat. 

Den som reser med tåg från Tokyo till byn Nagoro på ön Shikoku i sydvästra Japan får göra fyra byten och avsluta resan med en timmes bilfärd. Längs den vindlande vägen reser sig ett mäktigt berglandskap, nere i dalen porlar forsen. Vi passerar många övergivna hus och ser få människor, förutom vägarbetare och några ryggsäcksturister.

Så ser det ut på stora delar av den japanska landsbygden, där hundratals byar står på randen till att utraderas från kartan. 

Men när vi anländer till Nagoro händer något. En man jobbar i potatislandet, några barn gungar, hjälmförsedda arbetare tar sig an avloppet, en familj väntar på bussen och ett äldre par sitter med armarna om varandra och tittar på forsen. 

Bild 1 av 5 Tsukimis dockor söker sig ända ner till järnvägsstationen.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 5 Tsukimi Ayano började göra dockor efter att hon flyttat hem till sin hemby Nagoro och nästan inga människor fanns kvar.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 5
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 4 av 5
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 5 av 5 Sedan det blev känt att Nagoro är fullt av dockor kommer besökare varje dag till byn. Här hålls årligen en festival och byn har blivit känd för utländska turister.
Foto: Alexander Mahmoud

Har Nagoro hittat den magiska formeln som kan få Japans ”genkai shuraku”, marginaliserade byar där de flesta av invånarna är äldre, att blomstra igen?

Nja, en närmare och längre titt avslöjar att första anblicken spelar oss ett spratt. I själva verket är det avancerade fågelskrämmor - alla med olika kläder, ansiktsuttryck och hårstilar - som möter besökaren.

– Jag har nog gjort över 500 dockor nu, så invånarantalet i byn ökar!

70-åriga Tsukimi Ayano välkomnar oss in i Nagoros nedlagda förskola, som numera är hennes studio. Hon återvände till sin hemby efter att ha levt större delen av sitt vuxna liv i Japans tredje största stad Osaka.

Anledningen till att hon flyttade tillbaka var att hon ville ta hand om sin pappa efter att mamman gått bort. Hon möttes av en förändrad by. 

När hon växte upp bodde 300 människor i Nagoro, det fanns en skola, barn som lekte och ett dammprojekt som gav jobb. 

I dag bor 27 människor kvar och Tsukimi Ayano är en av de yngre. Skolan är nedlagd, bussen stannar nästan aldrig och många hus står övergivna. 

Men med Tsukimi Ayanos dockor har byn fått förnyat liv. Varje dag kommer människor för att se hennes verk, japaner och utlänningar. En del förskräckta, många andra förtjusta. 

Bild 1 av 3 Dockorna tar ungefär tre dagar att göra berättar Tsukimi Ayano.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3 Den nedlagda skolans gymnastiksak är nu helt befolkad av dockor som utövar olika sporter eller dansar. Här finns till och med ett brudpar.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 3 I skolans idrottssal pågår ett bröllop.
Foto: Alexander Mahmoud

Det började med att Tsukimi Ayano hade problem med sina trädgårdsodlingar och tänkte att fåglar kanske var orsaken. Hon gjorde en fågelskrämma, och road som hon är av att göra dockor, passade hon på att ge den ett utseende som liknade hennes fars. Hon satte på skrämman sin pappas kläder och satte ut den. Den var så lik att bybor verkligen trodde att det var han. De hälsade och sa ”det är till att vara ute tidigt i trädgårdslandet”. 

Tsukimi Ayano blev uppmuntrad och började tillverka fler dockor. Hon gjorde avbilder av grannar, av personer i byn som gått bort, av bybor som flyttat och av besökare. Alla med egen personlighet, uttänkta kläder och egna ansiktsuttryck.

– Jag pratar med dem. Hemma har jag gjort en som liknar min avlidna mamma. Till henne säger jag 'god morgon' varje dag.

Och för byborna har dockorna inte bara inneburit att byn är mer livfull till det yttre. Ryktet om dockorna har spritt sig över hela landet efter att japanska televisionen gjorde ett inslag om dem. När sedan en tysk student lade upp en film om ”dockdalen” på internet började även utländska besökare hitta till byn som tidigare mest var en genomfartsort på väg till berget Tsurugi borta vid horisonten.

– Så våra 27 invånare är glada över att dockorna fått fler att stanna till här. 

Lika glada är taxichaufförerna som fått en ny populär destination.

Men Tsukimi Ayano har inte några som helst tankar på att dockorna ska bringa inkomster. Inte heller vill hon kalla sig konstnär eller känd.

– Jag är bara en gammal dam som tycker det är kul att göra dockor. Att det här skulle få sådan uppmärksamhet trodde jag aldrig. 

Bild 1 av 6 Tsukimi Ayano har gjort gamla, barn, arbetare. Sedan hon flyttade tillbaka till byn är hon som är 70 år en av de yngre invånarna i byn.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 6 Många av dockorna som Tsukimi Ayano har tillverkat ser ut som bybor som har gått bort eller flyttat. Alla har sin egen personlighet och någon detalj som utmärker dem.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 6
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 4 av 6
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 5 av 6
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 6 av 6
Foto: Alexander Mahmoud

Nagoro är långt ifrån den enda byn på landsbygden i Japan som kämpar med en snabbt sjunkande befolkning. En tankesmedja för befolknings- och socialförsäkringsfrågor i Tokyo har förutspått att år 2040 kommer 929 av Japans 1 700 kommuner att vara utraderade. Problemet är en kombination av att unga flyr till storstaden och låga födelsetal, som gör att hela Japans befolkning minskat i flera år. 

Om trenden håller i sig, vilket allt talar för, beräknas antalet invånare vara nere på 88 miljoner år 2065, jämfört med dagens 126,8 miljoner. Samtidigt är japaner ett av de folk i världen som lever längst, den förväntade livslängden är 84 år. Dessa faktorer tillsammans skapar enorma utmaningar för framtiden, med utökat behov av vård och social service. En uppgift som inte blir lättare av att allt färre människor är i arbetsför ålder, vilket brukar betyda lägre ekonomisk tillväxt.

Japan har kallats för en tickande demografisk bomb. Landet är på väg att bli ”ultragammalt” med 40 procent av invånarna över 65 år om 40 år, enligt prognoser från inrikesministeriet.

– De senaste födelsetalen har varit miserabla, vilket driver på avfolkningen ännu mer, säger Takumi Fujinami, ekonom vid Japan research institute. 

Han konstaterar att trenden med japaner som flyttar till storstäderna har pågått ända sedan efter andra världskriget och tog rejäl fart på 60-talet. Numera bor över 90 procent av japanerna i storstäder, jämfört med 63 procent 1960.

– Folk vill ta sig till den vibrerande storstaden där de kan tjäna pengar och bli rika. Stora städer är helt enkelt mer attraktiva, även om regeringen försöker skapa offentliga arbeten och flytta fabriker till landsbygden. Sådana åtgärder kan möjligen dra ut lite på den massiva avfolkningen, men inte hindra den, säger Takumi Fujinami.

Det här är inget som Tsukimi Ayano i första hand grubblar på när hon gör sina dockor. Hennes by må ha avfolkats. Men hon har hittat ett sätt att trivas.

– Det kanske inte bor så många här i byn längre, men jag känner mig aldrig ensam.

Bild 1 av 2 Tsukimi har gjort många barn, en grupp kallar hon för återupplivningsrådet.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 2 Nagoros förskola är numera Tsukimi Ayanos studio.
Foto: Alexander Mahmoud

Dockorna tar ungefär tre dagar att göra, berättar hon. Stommen utgörs av träpinnar som kläs på och stoppas med tidningspapper. Axlarna stagas upp med ståltråd, ansiktet stoppas med bomull och täcks med elastiskt tyg, knappar blir till ögon, håret är av garn och lite makeup ger färg på läppar och kinder. 

Tsukimi trivs med att odla sin lott och göra dockor. Hon längtar inte tillbaka till Osaka. Men på frågan hur Japan ska hindra byar från att försvinna, hur man ska få folk att stanna kvar, tvekar hon.

– Det är en svår fråga. Finns det inga jobb finns det ju heller ingen anledning för unga att stanna. 

En lösning som Takumi Fujinami ser är att locka fler utlänningar till Japan. Landet har länge haft en restriktiv invandringspolitik, endast två procent av invånarna i Japan är födda i utlandet, i Sverige är det 19 procent. Förra året beslutade regeringen om vissa lättnader för att locka utländsk arbetskraft. Ett nytt arbetsvisum infördes i april i år. Resultatet hittills är magert. Efter sex månader har 219 utländska medborgare fått det nya visumet. En anledning är att kraven är höga, antingen måste den som ansöker klara av ett prov i japanska, eller ha genomgått ett praktikprogram i minst tre år. 

Tsukimi i Nagoro försöker liva upp landsbygden på sitt sätt. 

– Jag vill vitalisera området, säger hon.

Vi har tagit oss till den nedlagda skolans idrottssal som nu är helt befolkad av dockor som utövar olika sporter eller dansar. Här finns till och med ett bröllopspar. Tsukimi sätter på musik och börjar dansa en traditionell japansk dans. Några besökare smittas av rytmerna och börjar dansa de med. 

Passande nog har Tsukimi gjort en grupp barn som sägs tillhöra ”rådet för återupplivande”. Här finns Shirozi, Yoko, Maudi, Keiko, Haiki och många andra dockor med noggrant utvalda karaktärsdrag. Ett barn har en karamell i munnen, andra bär traditionell japansk dräkt.

– De blir som min familj när jag har gjort dem. En del vill låna mina dockor. Om de behandlar dem dåligt blir jag arg. De är mina barn nu och ingen ska bråka med dem. 

Bild 1 av 3 Nagoros skola lades ner för sju år sedan. Tsukimi Ayano har ersatt eleverna och lärarna med dockor. Här i rektorsexpeditionen.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 3 Tsukimi låtsas tjuvlyssna på en lektion.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 3 av 3
Foto: Alexander Mahmoud

Skolan lades ner för sju år sedan och är nu som ett museum. Elever sitter i bänkarna, en lärare står vid svarta tavlan och föräldrar vakar längst bak i klassrummet - ser det i alla fall ut som. För att vara så många elever är det väldigt tyst i klassrummet, påpekar fotograf Alexander Mahmoud.

– Det är för att föräldrarna är på besök, säger Tsukimi och sätter sig vid en skolbänk och låtsas studera benfrakturer. 

Skolans två sista elever har fått ett eget rum och de har gjort sina egna dockor. I rummet hänger bilder på dem bägge tagna under årens lopp och där de gör olika skoluppgifter. Nu studerar Shin vid universitetet och Ena är i det militära. Deras föräldrar är de yngsta invånarna i byn.

Såväl klockan i idrottshallen som den i skolan har stannat på tjugo i sju. Jag frågar Tsukimi om hon tror att Nagoro kommer att finnas i framtiden. Hon funderar.

– Jag hoppas det, men jag är långt ifrån säker. Ingen flyttar ju hit.

Läs också: Japan är en demografisk tidsinställd bomb