Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 02:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/erik-de-la-reguera-chirac-var-den-traditionella-hogerns-ledande-gestalt/

Världen

Erik de la Reguera: Chirac var den traditionella högerns ledande gestalt

01:38. Frankrikes före detta president Jacques Chirac är död. Chirac är en av de ledare som färgade fransk politik under den senare halvan av 1900-talet och den president som suttit längst någonsin i Frankrike.

PARIS. Frankrikes förre president Jacques Chirac är död. Han var i många år den traditionella högerns ledande gestalt och kommer att bli ihågkommen för segern över Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002. 

I omvärlden satte Chirac avtryck genom sitt motstånd mot Irak-kriget – men också genom kärnvapenproven i Stilla havet.

Under sin tid som fransk president åren 1995–2007, var Jacques Chirac både älskad och avskydd. Men i dag ser många honom som något av den gamla skolans politiker, som drog sig för ohöljt populistiska utspel och hade en tydlig rågång mot högerextremism och radikal nationalism.

Chirac blev den första franska president som öppet erkände Frankrikes och den franska statens ansvar för de tiotusentals deportationer av judar till förintelseläger som ägde rum under Nazitysklands ockupation.

Hans seger över högerextremisten Jean-Marie Le Pen – Marine Le Pens far – med hela 82 procent av rösterna i andra omgången av presidentvalet 2002 är historisk. Inte minst för att även vänstern då valde att rösta på honom.

Hans karisma och realpolitiska fingertoppskänsla påminde inte så lite om Emmanuel Macrons, som på torsdagskvällen hedrade Chirac i ett direktsänt tv-tal.

Jacques Chirac. Foto: Sipa/REX

Jacques Chirac föddes 1932 i Paris femte arrondissement. Som tonåring blev han medlem i kommunistpartiet och 1950 skrev han på Stockholmsappellen, som krävde en kärnvapenfri värld. 

Men efter några år i Algeriet, där han arbetade som officer och tjänsteman, kom han att bli en övertygad anhängare av president Charles de Gaulle. Chirac inledde sin politiska bana i mitten på 1960-talet, då han blev invald i kommunfullmäktige i mellanfranska Sainte-Féréole. Några år senare blev han minister, och ska då ha haft de Gaulles efterträdare, president Georges Pompidou, som mentor.

Några år senare blev Chirac en av grundarna till högerpartiet RPR, som med tiden blev känt som UMP. Han valdes till Paris borgmästare flera gånger, men var inte oomstridd i rådhuset: så sent som 2011 dömdes han till två års villkorlig dom för en gammal korruptionsaffär.

När han 1995 blev Frankrikes president gjorde han sig snart känd i omvärlden för den omstridda satsningen på kärvapenprover i Stilla havet. Även i Sverige fördes ivriga diskussioner vid matborden om franska viner borde bojkottas eller ej.

På hemmaplan var försöket att reformera pensionssystemet minst lika omstritt, och Chirac fick – som så många andra presidenter genom åren – finna sig i att gå en komplicerad balansgång mellan vänster och höger i Frankrike.

Med tiden kom han att fokusera alltmer på utrikespolitiken. När George W Bush beslutade invadera Irak 2003 sa Chirac bestämt ”Non!” och höll Frankrike utanför kriget. 

Chirac var också EU-vän. Han såg alliansen mellan Tyskland och Frankrike som unionens kärna, och var för utvidgningen till Östeuropa. Men 2005 gick han ordentligt på pumpen, då fransmännen röstade nej till EU-konstitutionen. 

Hösten 2005 insjuknade Chirac hastigt och lades in på sjukhus. När han återvände var han försvagad och valde att inte ställa upp till omval 2007. 

På torsdagen insomnade han fridfullt i sällskap av den närmaste familjen, 86 år gammal.