Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 07:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/erik-de-la-reguera-eu-har-forsokt-halla-migranter-borta-i-artionden/

Världen

Erik de la Reguera: EU har försökt hålla migranter borta i årtionden

Flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Foto: Alexander Mahmoud

EU har i mer än 30 år haft en tydlig strategi: att hålla migranter och flyktingar på så stort avstånd som möjligt.
Det som hände 2015 innebar en kris för unionens självbild som garant för mänskliga rättigheter. Nu är normaliteten återställd – men bara norr om Medelhavet.

Rätta artikel
EU-valet 2019

Fler än 3.000 män, kvinnor och barn sitter just nu inspärrade i läger, bara ett par kilometer från frontlinjen utanför Tripoli i Libyen. Bomber och granater slår dagligen ned inom synhåll.

– De senaste veckorna har vi haft intensiv beskjutning med granater och flyganfall. Fångvaktarna överger ofta migranterna inlåsta, och ibland blir de helt utan mat i flera dagar, säger Craig Kenzie som leder Läkare utan gränsers insats i Tripoli.

Kenzies team arbetar i de officiella flyktingläger dit båtflyktingar förs sedan de stoppats på Medelhavet. 

– Situationen för migranterna här är i högsta grad en följd av EU:s politik, vars avsikt är att stoppa alla som vill ta sig till Europa för att söka asyl eller bara ett bättre liv, säger Craig Kenzie till DN.

Utöver flyktingarna som Läkare utan gränser arbetar med finns tiotusentals papperslösa migranter i detta land som just nu skakas av kriget mellan krigsherren Khalifa Haftar och koalitionsregeringen i Tripoli.

Libyen är något av ett helvete på jorden för migranter. Ett helvete som ligger bara 50 mil från EU:s kust

Många hålls i inofficiella läger, där de utpressas och utsätts för tortyr och sexuellt våld av kriminella grupper. 

Libyen är något av ett helvete på jorden för migranter. Ett helvete som ligger bara 50 mil från EU:s kust.

Hjälporganisationers fartyg har i praktiken förbjudits arbeta i vattnen utanför Libyen. De migranter som ändå försöker ta sig över Medelhavet stoppas av den libyska kustbevakningen, som får mångmiljonbelopp i EU-stöd – trots att den anklagas för allvarliga övergrepp och band till olika miliser. 

I Europas huvudstäder märks dock ingen indignation av. Tvärtom ger en hel del politiker intryck av att vara lättade över att färre stiger i land. 

Inför EU-valet hörs främst de högernationalister som vill ha ännu hårdare tag, och som blockerar varje försök till överenskommelse om asylpolitiken; som Victor Orbán i Ungern eller Matteo Salvini i Italien.

Så har det inte alltid varit.

Efter andra världskriget var Europa relativt öppet för invandring. Länder som Storbritannien och Frankrike tog emot tiotusentals gästarbetare från gamla kolonier, vilka sedan var med och byggde upp välståndet i Västeuropa.

Läs mer: Drömmen om Europa fastnade i ett flyktingläger 

EU har i mer än 30 år haft en tydlig strategi: att hålla migranter och flyktingar på så stort avstånd som möjligt Foto: Alexander Mahmoud

Efter den ekonomiska krisen på 1970-talet skärptes dock visumreglerna, och invandringen kom i huvudsak att handla om flyktingmottagande. 

Moraliskt och legalt var asylsökare svåra att säga nej till. Men då FN:s flyktingkonvention i första hand gäller när asylsökaren sätter sin fot på en stats territorium, började dagens EU-länder successivt göra det svårare för asylsökande att ta sig fram.

Sedan 1990-talet har det bland annat tagit sig uttryck i:

■ Transportörsansvar för flygbolag och rederier. Böter och krav på betald återresa för avvisade flyktingar, understött av nya databaser.

■ ”Buffertzoner” runt EU. Transitländer erbjuds pengar och utbildningsinsatser i utbyte mot att stoppa migranter. Ofta i samarbete med EU:s gränspolis Frontex. 

■ Återföringsavtal, som gör det möjligt att skicka tillbaka migranter till transit- eller ursprungslandet. 

Allt detta kräver pengar – och eftersom laddningen om invandring i EU är så uppenbar, har priset börjat stiga.

2006, när Spanien slöt ett samarbets- och återföringsavtal med Senegal, var priset 20 miljoner euro. 

2016, då EU ville ha Turkiets hjälp att stoppa flyktingströmmen från Syrien, blev priset sex miljarder euro. I det ingick att ta hand om 3,5 miljoner flyktingar som redan fanns i Turkiet.

För varje ruttändring har riskerna en tendens att öka för dem som detta i grunden handlar om: de människor som flyr undan krig, fattigdom och förföljelser

Även Libyen hade länge ett lukrativt avtal med EU, med Muammar Khadaffi som högste grindvakt. Men när Nato och inte minst EU-landet Frankrike ställde sig bakom upproret mot diktatorn 2011, föll samarbetet samman.

Officiellt var skälet humanitära hänsyn och mänskliga rättigheter. I bakgrunden fanns även andra motiv, som Libyens oljetillgångar och franska inrikespolitiska intressen att göra sig kvitt Khadaffi, som misstänks ha sponsrat Nicolas Sarkozys presidentvalskampanj.

När diktatorn var död fanns inte längre någon centralmakt att samarbeta med. Kaoset och inbördeskriget som rasat sedan dess gav flyktingsmugglare en ny rutt. När EU sedan stängde dörren till Libyen med en smäll häromåret, fick det andra konsekvenser – som dem vi ser nu i utkanten av Tripoli.

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är omkring 68,5 miljoner människor på flykt i världen i dag, vilket är den högsta siffran sedan andra världskriget.

Så länge efterfrågan finns lär nya vägar till EU skapas. Förra året återuppstod rutten från Marocko till Spanien, men även den verkar nu vara på väg att täppas till, sedan Marocko fått ekonomiskt stöd och grönt ljus för ett nytt jordbruks- och fiskeavtal.

Men för varje ruttändring har riskerna en tendens att öka för dem som detta i grunden handlar om: de människor som flyr undan krig, fattigdom och förföljelser.

Läs mer: Därför krävs nu pass i ”gränslösa” EU