Det var en känslosam Theresa May som på fredagsmorgonen meddelade sin avgång utanför 10 Downing Street.

– Jag har gjort allt jag kan för att få parlamentets ledamöter att rösta ja till det utträdesavtal jag förhandlat fram med EU. Tyvärr har jag inte lyckats med det. Jag försökte tre gånger. Jag tror att det var rätt att fortsätta, även när oddsen var dåliga. Men det står nu klart för mig att det för landets bästa måste vara en ny premiärminister som tar detta vidare, sa May.

Rösten sprack när hon avslutade med:

– Jag älskar det här landet.

Kanske hade Theresa May då fått inofficiella rapporter om hur det gått i torsdagens EU-val i Storbritannien. Eller så blev trycket helt enkelt bara för stort från hennes uppretade partikamrater.

Lär mer: Boris Johnson favorit att ta över efter May 

I tisdags presenterade May en ny Brexitplan som öppnade dörren på glänt för en tullunion med EU och en omröstning i parlamentet om att utlysa en ny folkomröstning. Det ledde till ett ramaskri i Tories EU-kritiska brexitörfalang.

Underhusets ledare Andrea Leadsom hoppade genast av. Natten till fredagen rapporteras May sedan ha fått ett ultimatum från parlamentsledamöterna i den så kallade 1922-kommittén (Tories inofficiella partigrupp i underhuset): Tillkännage ett datum för din avgång, annars avsätter vi dig i en intern förtroendeomröstning. 

Theresa May valde till slut att gå. 

Nu inleds en frenetisk kamp som ska avgöra vem som blir det konservativa regeringspartiets nya ledare. May sitter kvar som premiärminister tills den nya ledaren valts, vilket troligen är senast den 20 juli.

Förre utrikesministern Boris Johnson är partimedlemmarnas favorit. Men uppemot ett tjugotal Tory-politiker tros i detta nu förbereda sina kandidaturer. 

Innan medlemmarna får vara med och rösta kommer antalet kandidater också att ha hyvlats ned till två genom utslagsomröstningar i partigruppen.

Den som tror att detta enbart handlar om en personfråga misstar sig dock. Theresa Mays avgång vittnar om en större kris för Tories och för hela den politiska klassen i Storbritannien.

Pia Gripenberg: Theresa Mays lyckligaste dag på posten var hennes allra första 

Fram tills helt nyligen sågs Storbritannien som något av ett undantag i Europa, eftersom högerpopulistiska partier haft så svårt att få genomslag. Men på söndag kväll väntas resultatet från EU-valet bli offentliga, och mycket tyder då på att högerpopulisten Nigel Farages nya Brexitparti gör ett sensationellt bra val.

Samtidigt väntas det statsbärande konservativa Tories göra ett katastrofval. Även Labour tros backa.

Det handlar naturligtvis om en proteströst: många väljare som röstade för att lämna EU är heligt förbannade över att de kallas till ett EU-val två månader efter det datum då det var tänkt att Storbritannien skulle ha lämnat unionen. 

Det är långtifrån omöjligt att nästa Tory-ledare föreslår en avtalslös Brexit den 31 oktober, för att stoppa Brexitpartiets frammarsch. Och oavsett de ekonomiska konsekvenserna.

Men då lär han eller hon upptäcka att det inte heller finns en majoritet för en avtalslös Brexit i parlamentet. Regerande Tories är hopplöst splittrat mellan den konservativt nationalistiska ”brexitörfalang” som lovar minskad invandring och ”mer kontroll”, och gärna talar nostalgiskt om brittisk stormaktstid, och den mer liberala falang som förespråkar en nära relation till EU och som är livrädd för en avtalslös Brexit. 

Oppositionen kommer, å sin sida, att slåss med näbbar och klor för att stoppa en avtalslös Brexit. 

Därför är det inte omöjligt att den nya premiärministern till slut finner sig tvungen att utlysa nyval. Vilket i sin tur vore en öppen inbjudan till Brexitpartiet till maktens korridorer.

På samma sätt som Brexit-omröstningen 2016 inte bara handlade om Europeiska unionen, handlar dock denna kris inte enbart om hur Storbritanniens EU-utträde ska gå till.

I bakgrunden finns problem och spänningar som präglat landet i årtionden, trots att ekonomin nu på ytan går relativt bra och arbetslösheten hör till Europas lägsta. 

Växande ojämlikhet, centralisering av kapital och arbetstillfällen i storstäder, nedläggningar av tillverknings- och råvaruindustri i småstäder i mellersta och norra England – allt detta har skapat en växande klyfta mellan det finansiellt sjudande London och städer som Stoke-on-Trent och Barnsley.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att ståltillverkaren British Steel försattes i konkurs i onsdags. Omkring 25.000 jobb hotas direkt eller indirekt i mindre städer i östra England. Men i Westminster är man mer intresserad av positioneringar inför partiledarvalet.

I sitt avgångstal manade Theresa May sin efterträdare att vara kompromissvillig. 

Men frågan är om inte historiker kommer att se hennes största svaghet som just att hon inte velat kompromissa – annat än för att bevara freden i sitt parti. 

De blocköverskridande förhandlingar med Labour som inleddes för en dryg månad sedan kom igång alldeles för sent. Man bygger inte förtroende på några få veckor. Särskilt inte när det är så uppenbart att man själv är på väg ut.

Läs mer: Brexit färgar britternas EU-val