Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 22:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/erik-esbjornsson-annu-en-tyrann-har-fallit-i-afrika/

Världen

Erik Esbjörnsson: Ännu en tyrann har fallit i Afrika

Bild 1 av 2 Den sudanesiska 22-åriga arkitekturstudenten Alaa Salah blev världskänd efter att hon steg upp på ett biltak i Khartoum och började sjunga framför de tiotusentals demonstranterna.
Foto: AFP
Bild 2 av 2 Sudans ledare Omar al-Bashir har stigit åt sidan efter månader av protester.
Foto: Ashraf Shazly/AFP

KAPSTADEN. Ännu en tyrann har fallit i Afrika. Mindre än tre månader återstod till dagen då president Omar al-Bashir kunde fira 30 år på tronen i Sudan. Nu tvingas han bort under förödmjukande former, bara en dryg vecka efter att Algeriets ledare Abdelaziz Bouteflika meddelat sin avgång. De två är de senaste exemplen i vad som är de politiska ”dinosauriernas” pågående massutrotning i Afrika. 

Rätta artikel

Bilden av den sudanesiska revolten visar en ung kvinna. Rörelsen var ledarlös men det var den 22-åriga arkitekturstudenten Alaa Salah som sjungandes från ett biltak i Khartoum, iförd den traditionella klänningen toub, fick symbolisera folkets vrede mot sakernas tillstånd i Sudan. Nu har folket fått sin vilja igenom efter att Omar al-Bashir arresterats och efterträds av ett övergångsråd i militärens regi. Om två år ska ett val hållas, uppger försvarsministern Awad Ibn Ouf på statlig tv, enligt flera nyhetsbyråer. 

Att armén bytte fot i slutstriden har varit avgörande i al-Bashirs sorti från presidentpalatset, men den hade inte fattat sitt beslut utan inspiration från hundratusentals sudaneser från vitt skilda bakgrunder som under de senaste dagarna, veckorna och månaderna manifesterat sitt missnöje mot regimen. 

Nu sätts punkt för al-Bashirs maktinnehav, bara ett par månader innan han hade kunnat fira 30 år som ledare för det väldiga landet. Det var den 30 juni 1989 som den då 45-årige översten ledde en kupp som utan våld störtade den dåvarande premiärministern Sadiq al-Mahdi. Ett par år senare bytte al-Bashir titel till president och konsoliderade makten genom omfattande utrensningar av oliktänkande och förbud mot konkurrerande partier. 

Han har under decennierna klarat sig igenom den ena krisen efter den andra genom skickligt politiskt spel. Under 1990-talets inbördeskrig spelade han ut olika rebellarméer mot varandra (vilket fått svåra konsekvenser i dagens Sydsudan) och han lyckades stanna kvar vid toppen trots delningen av landet som tidigare var det till ytan största i Afrika. 

När en fjärdedel av landets yta, och merparten av oljetillgångarna, 2011 försvann med Sydsudans självständighet började den ekonomiska kräftgången på allvar och redan för sju år sedan skakades landet av protester. Han lovade då att inte ställa upp för omval men eftersom detta löfte bröts var det få som trodde på liknande utfästelser den här gången. 

Samtidigt har han sedan 2008 varit efterlyst av internationella brottsmålsdomstolen ICC i Haag, för brott begångna av säkerhetsstyrkorna i provinsen Darfur i västra delarna av landet i början av 2000-talet. ICC-efterlysningen har hängt som ett Damoklessvärd över al-Bashir, som skapat rubriker när han ändå lyckats resa relativt obehindrat i Afrika. 

Det såg ut som om en öppning var på väg när det gällde ICC-åtalet, efter att migrationen tvingat västerländska ledare att ompröva sin hållning till presidenten. Sudan är transitland för några av de största migrantgrupperna som tar sig från Afrika över Medelhavet. 

Det var ironiskt nog denna tinande relation som blev hans fall. Under samtal om ekonomiskt stöd från IMF slopades subventionerna av livsmedel och just priset på en limpa bröd blev tuvan som skulle välta vagnen. Protesterna bröt ut under fjolårets sista månad och samlade människor från en rad olika grupperingar. 

Lyfter man blicken och spanar ut över den afrikanska kontinenten och dess 54 länder kan vi konstatera att en lång rad så kallade ”dinosaurier” – mäktiga män som styrt långt efter sitt bäst före-datum – tvingats bort efter interna revolter eller demokratiska processer under de senaste fem åren, senast när Algeriets åldrande ledare Abdelaziz Bouteflika meddelade sin avgång så sent som den 1 april, efter 20 år vid makten. 

I vintras tvingades Joseph Kabila kasta in handduken i Kongo-Kinshasa efter 18 år och häromåret steg såväl Zimbabwes Robert Mugabe (37 år vid makten) som Angolas José Eduardo Dos Santos (40 år vid makten) åt sidan. Vi har sett Gambias despot Yahya Jammeh lämna (21 år vid makten) och tidigare har Burkina Faso blivit av med sin Blaise Compaoré, efter 27 års maktinnehav. Sudans grannland i öster, Etiopien, genomgår parallellt en dramatisk politisk förändring under premiärminister Abiy Ahmeds ledarskap. 

Bild 1 av 3 En lång rad så kallade ”dinosaurier” har fallit i Afrika på senare år. I januari steg Joseph Kabila åt sidan från presidentposten i Kongo-Kinshasa.
Foto: John Bompengo
Bild 2 av 3 Robert Mugabe, i mitten, tvingades lämna sitt ämbete i Zimbabwe i november 2017.
Foto: Erik Esbjörnsson , Erik Esbjörnsson
Bild 3 av 3 Yahya Jammeh, president i Gambia, steg åt sidan i januari 2017, efter 21 år.
Foto: Jerome Delay

På Afrikanska unionens toppmöten är det idel nya ansikten och de nya ledarna är inte särskilt entusiastiska när det gäller att rycka in till åldrande kollegers försvar. 

Den större förklaringen till denna trend är att en kontinental hälsorevolution som påbörjades på 1990-talet har skapat en demografisk puckel av överlevande ungdomar som nu är vuxna och ställer högre krav på sina ledare. De är beväpnade med nya kommunikationsmedel och rör sig i ett urbant landskap där de gamla ledarna känner sig vilsna. 

Det är ingen slump att bilden på Alaa Salah inte tagits av en person utan spridits i många varianter och på samtliga bilder visas andra demonstranter med kameramobiler i hand. 

https://twitter.com/HindMakki/status/1115337418301935616

Bli inte förvånade om fler despoter får sparken inom kort. De som främst borde oroa sig är Ugandas Yoweri Museveni och Kameruns Paul Biya. Men gnistan kan tändas var som helst. 

Vad händer nu i Sudan? Det är för tidigt att sia om landets politiska framtid. Revolten har inte haft någon naturlig ledare och stora delar av al-Bashirs etablissemang kommer att ha all anledning att försöka genomföra en rent kosmetisk förändring för att stanna kvar vid grytorna. Det vore naivt att tro på en omedelbar blomstrande vår i Sudan även om militärledarna sagt att val ska hållas om två år. 

För al-Bashirs del var det säkert viktigt att inte vara alltför konfrontatorisk (med hans mått mätt) i slutskedet eftersom ICC-åtalet begränsar hans möjligheter till ett liv i exil. 

I Haag äter åklagarna säkert tårta i dag. Domstolen har sargats av en rad bakslag på senare år och nu finns möjlighet att äntligen dra al-Bashir inför skranket. En verkställd utlämning skulle vara ett utmärkt sätt för de nya ledarna att rivstarta relationen till EU och USA. Men ett smolk i glädjebägaren är att han inte längre är den stora trofé domstolen behövde, eftersom han inte längre har någon makt.