Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Zuma hade kunnat åsamka landet betydligt större skada

Foto: Phil Magakoe/AFP

Jacob Zumas politiska karriär är till ända. Den uppslitande konfrontationen med det egna partiet i samband med uttåget kan ha kostat honom en viktig allians när han nu ställs inför nästa utmaning: rättvisan. För efterträdaren Cyril Ramaphosa gäller det nu att ta tillbaka mark som gått förlorad under tio år av katastrofalt ANC-ledarskap.

Partiet firar i år hundraårsminnet av landsfadern Nelson Mandelas födelse, parallellt med jämnåriga frihetskämpen Albertina Sisulu. I fjol var det den tidigare ordföranden Oliver Tambos hundraårsminne som högtidlighölls. Få politiska rörelser har producerat en sådan imponerande rad av framstående ledare som ANC, vilket delvis vittnar om hur kampen för frihet i Sydafrika spände över flera generationer.

Sedan kom Zuma. Det var företrädaren på presidentposten, Mandelas efterträdare Thabo Mbeki, som gjorde honom möjlig. Den intellektuelle akademikern hade stora kommunikativa brister och ANC-medlemmarna hade otåligt sett den politiska eliten kring Mbeki njuta frukten av frihetskampen medan de själva ekonomiskt stod kvar på samma ställe och stampade.

Zuma var Mbekis raka motsats. Den karismatiske politikern hade ordentliga ”struggle credentials”, erfarenhet från frihetskampen, och han hade under tio år suttit på fängelseön Robben Island tillsammans med Nelson Mandela innan han avancerade till att bli chef för organisationens underrättelseverksamhet.

Zuma sågs som en vanlig man av folket och när han avskedats som vicepresident av Mbeki för misstankar om korruption, lyckades han vända fallet till sin fördel. 

Det var, menade Zuma, etablissemanget som motarbetade honom och detta skulle räcka hela vägen till presidentposten, trots att han dessutom ställts inför rätta för våldtäkt på en minderårig flicka som var vän till familjen. 

Hon var hiv-positiv och under rättegången berättade Zuma att han duschat efter att de haft oskyddat samlag, för att undvika smitta. När han levererade det häpnadsväckande uttalandet var han ordförande i landets aids-råd. Episoden förklarar varför serietecknaren Zapiro sedan dess ritat Zuma med ett duschmunstycke på huvudet.

Thabo Mbekis katastrofala hantering av hiv-krisen kommer alltid att ligga honom till last när hans eftermäle skrivs, men det råder ändå konsensus om att Mbeki hade hjärtat på rätt ställe och en moralisk kompass i fickan. Så icke Jacob Zuma, vars politiska bana skulle kantas av allt värre skandaler.

Den allra äldsta av dessa har förföljt honom under hela hans maktperiod. Redan 2005 dömdes en affärsman till 15 års fängelse för att ha mutat Zuma i samband med den stora vapenaffären på slutet av 1990-talet, då Sydafrika även köpte svenska Gripen-plan. Misstankarna mot Zuma gäller korruption på 783 punkter som han sent omsider måste hantera i rätten när han nu trätt åt sidan.

Misstankarna mot Zuma gäller korruption på 783 punkter som han sent omsider måste hantera i rätten när han nu trätt åt sidan.

Han har haft ett nära samröre med den mäktiga näringslivsfamiljen Gupta som fått förmånliga kontrakt i en rad offentliga upphandlingar. Familjen Gupta kom från Indien till Sydafrika på tidigt 1990-tal och har byggt ett imperium i skuggorna bakom presidentpalatset. De har affärer tillsammans med presidentens son Duduzane Zuma och har anklagats för att ha tillskansat sig så stort inflytande över beslutsfattandet att man kan tala om ”State Capture”, ett övertagande av staten till deras favör.

Sydafrikas förra justitieombudsman Thuli Madonsela har exponerat det ömsesidiga beroendet mellan Zuma och Guptas i en omskriven rapport. Hon har också varit drivande i historien om Nkandla, det privata residenset i KwaZulu-Natal-provinsen där Zuma utförde renoveringar till en kostnad av 165 miljoner kronor. Arbetet bestod av säkerhetsuppgraderingar men omfattade även en amfiteater och en hönsgård. Madonselas order om att betala tillbaka pengarna ignorerades in i det sista av Zuma.

Även den bäste ledare skulle haft svårt att hantera de stigande förväntningarnas missnöje i Sydafrika men under Zuma har landets kreditbetyg ständigt nedvärderats mycket på grund av hans vidlyftiga populism och de ständiga konflikterna med finansministrarna.

I december 2015 rasade randen på valutamarknaderna efter att Nhlanhla Nene sparkats från posten och ersatts av David “Des” van Rooyen. Nene hade motsatt sig en kärnkraftssatsning som Zuma förhandlat fram med Rysslands president Vladimir Putin. Bara fyra dagar senare tvingades Zuma ersätta van Rooyen med Nenes företrädare Pravin Gordhan som sågs som mer självständig, i ett försök att blidka kritikerna och rädda randen.

Senare har det kommit fram graverande uppgifter om att familjen Gupta redan innan Nene avskedats erbjudit den då biträdande finansministern Mcebisi Jonas posten som ordinarie finansminister. Erbjudandet lanserades vid ett möte hos Guptas tillsammans med en muta på svindlande 600 miljoner rand (motsvarande 400 miljoner kronor). Jonas tackade nej, och slog larm till Madonsela.

Visselblåsarna har varit många och högsta förvaltningsdomstolen har vid upprepade tillfällen slagit Zuma på fingrarna.

Gång på gång har han trotsat rättsväsendet som han bara visat förtroende för i sina överklaganden. När besluten gått honom emot har han visat ett häpnadsväckande förakt för lag och rätt. I likhet med USA:s president Donald Trump har Zuma dragit uppmärksamhet från pågående kontroverser genom nya kontroverser, i kombination med populistiska utspel och attacker på motståndarna. Strategin må vara skrämmande effektiv i USA där presidenten har en starkare roll.

Men i Sydafrika är Zumas främsta politiska eftermäle ironiskt nog att han personligen bevisade styrkan i systemet. Trots upprepade attacker under ett helt decennium har domstolarna försvarat sitt oberoende. Nyutnämnda lojalister har vänts mot Zuma när de väl kommit in i rättsväsendet, helt enligt Mandelas plan. Denne var förutseende nog att lägga den största delen av sin energi på rättsväsendet när han inledde bygget av det moderna Sydafrika.

En så destruktiv person som Jacob Zuma hade kunnat åsamka landet betydligt större skada om systemet varit svagare än det är.

Alla kontroverser som han skjutit upp hopar sig nu likt ett juridiskt skuldberg som ska börja amorteras. Om det slutar i fängelse eller exil vet vi inte – en eventuell benådning av Zuma är också möjlig.

Det blir upp till efterträdaren Cyril Ramaphosa att avgöra om en benådning är önskvärd. Den måste i så fall ske i linje med författningen och det blir upp till domstolarna att avgöra om straffrihet är ett sätt att bli av med den nuvarande korruptionen, eller om straffrihet kan uppmuntra till framtida korruption.

En snarlik balansgång mellan pragmatism och ideal ställdes Sydafrika inför under 1990-talet, då apartheidregimens synder skulle hanteras.

Men frågan är om Ramaphosa är beredd att betala det politiska priset för en benådning av Zuma. Menar han allvar med sina utfästelser om att ta itu med korruptionen måste Zuma ställas inför rätta och en Zuma som ostraffat drar sig tillbaka till Nkandla kan bli mycket kostsam för ANC. Precis hur högt det politiska priset redan varit för Zuma står tydligt att utläsa i de senaste valresultaten.

När Zuma tog över makten 2009 tappade ANC fyra procent men partiet hade ändå en betryggande majoritet i parlamentet, med 66 procent av rösterna. Under nästa år krävs en rejäl kraftsamling av ANC om partiet ska lyckas behålla den egna majoriteten och undvika en koalitionsregering med antingen EFF eller DA.

Än värre för framtiden är att ANC förlorat kontrollen över städerna. DA har under Zumas styre expanderat från det traditionella fästet Kapstaden och styr nu i Pretoria, Johannesburg och Port Elizabeth – nyckelstäder som blivit skyltfönster för oppositionen.

Parallellt har en medlemsflykt drabbat partiet. Av en miljon medlemmar under 2012 har medlemsantalet rasat till runt 700 000 i fjol. Den som undrar varför ANC har fortsatt stödja Zuma så länge ska komma ihåg att koncentrationen av Zuma-anhängare vuxit i takt med att hans kritiker lämnat partiet.

Visserligen har en stor del av de politiskt aktiva gett honom stöd av rent opportunistiska skäl och har redan bytt fot (partipiskan är stark i ett system som saknar lokala valkretsar till parlamentet) men utmaningen för Ramaphosa är monumental. Många av de väljare och medlemmar som flytt stannade ändå in i det längsta för att steget att lämna ANC – detta parti som stått för sådan storhet i det förflutna – var så stort att ta.

Primärt måste Ramaphosa först stoppa blodflödet och det är inte osannolikt att han lyckas med uppgiften. Sedan hans tillträde som ANC-ledare i december har en påtaglig optimism spirat i Sydafrika och den stärkta valutan visar att förtroendet för Ramaphosa går bortom landets gränser.

Läs mer: Sydafrikas president Zuma avgår 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.