Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-25 21:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/erik-ohlsson-slappt-oljetanker-ihalig-seger-for-iran/

Världen

Erik Ohlsson: Släppt oljetanker ihålig seger för Iran

Foto: Marcos Moreno

Det iranska oljefartyget Grace 1 släpps från Gibraltar, enligt internationella medier. 

Det självstyrande brittiska territoriet avslog en begäran från USA:s justitiedepartement att hålla kvar tankern. En framgång för Iran i den pågående kraftmätningen med USA – men en ihålig seger, skriver DN:s Mellanösternkorrespondent Erik Ohlsson.

I sommar har incidenterna duggat tätt och oroväckande kring Persiska viken: sabotage mot oljetankrar, som Iran anklagas för. En nedskjuten amerikansk superdrönare. Ökad närvaro av sjöstridskrafter.

Och, inte minst, beslagtagna oljetankrar. På torsdagen inkasserade Iran en liten triumf. Den iranskägda supertankern Grace 1 släpptes efter domstolsbeslut från Gibraltar. Sedan den 4 juli har Grace 1 legat för påtvingat ankar sedan fartyget uppbringades av en brittisk flottenhet. Grace 1 anklagades för att skeppa råolja till Syrien i strid med EU:s sanktioner.

Aktionen ledde till att Iran som hämnd beslagtagit två, kanske tre oljetankrar – den svenskägda och brittiskflaggade Stena Impero, Riah, som tillhör Förenade Arabemiraten, och ytterligare ett fartyg vars ursprung och identitet inte offentliggjorts.

USA:s president Donald Trump betraktar Iran som ett rött skynke. Han vill till varje pris hålla den islamiska republiken ute i kylan och är fast besluten att reducera Irans livsviktiga oljeexport till noll och intet.  

Skälet till det är att Trump vill framkalla en samhällskollaps i Iran, som i sin tur leder till att det iranska folket på egen hand störtar det religiösa enväldets företrädare och installerar en USA-tillvänd administration. 

I november förra året drog sig USA ur avtalet med Iran som begränsat Irans kärnteknikprogram i utbyte mot slopade sanktioner. USA hotar också länder och företag som handlar med Iran. Omvärlden törs inte satsa på Iran eftersom de då själva riskerar sanktioner eller dryga böter från USA. 

Vilket innebär att den iranska oljeexporten nu är nere på 300.000 fat per dag, jämfört med de 2,5 miljoner fat om dagen som skeppades ut innan Trump skruvade åt sanktionerna.

Iran å sin sida vill fortsätta stärka sitt politiska och militära inflytande i närområdet. I Libanon sker det med stöd till shiamilisen Hizbollah, i Syrien genom egna trupper på marken, i Jemen via bidrag till de så kallade huthirebellerna. Iranierna är delvis i händerna på religiösa och militära maktorgan som är helt skyddade från insyn och som främst ser till sin egen nytta. Yttrandefrihet existerar inte. Oppositionella riskerar dödsstraff.

De som drabbas hårdast och mest påtagligt av den ökade spänningen är de drygt 83 miljoner människor som bor i Iran och som lider av den varubrist och ekonomiska stagnation som sanktionerna framkallat. 

Men slitningarna riskerar också att försämra en redan skakig världsekonomi genom oljeprishöjningar, och/eller äventyra det bräckliga säkerhetsläget kring Hormuzsundet, den smala vattenväg mellan Iran och Arabiska halvön där en stor del av världens olja passerar.

Irans ledare är mästare på vad som med en svåröversatt term kallas för ”brinkmanship” – att skrämma sina fiender, för att dra tillbaka hotet i sista stund. I fallet med Grace 1 har Irans regering framgångsrikt utnyttjat den oenighet som råder på motståndarsidan. De europeiska länderna vill ogärna liera sig med den opålitlige Donald Trump.

Både USA och EU har misslyckats med att formera en enad front som ska skydda oljetransporter genom Hormuzsundet. Det visar inte minst utvecklingen i fallet kring frisläppandet av Grace 1, där USA krävde av den lilla före detta brittiska kronkolonin Gibraltar, att få överta beslaget av den iranska supertankern. Men Gibraltar – stort som Södermalm i Stockholm och med 30.000 invånare – föll inte till föga inför världens starkaste nation.