Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Ett jättefartyg med symbolvärde

03:44. USA har tio hangarfartyg i den atomdrivna Nimitzklassen - flytande flygbaser med 5 000 män och kvinnor ombord. DN tillbringade ett dygn ombord på ”USS Theodore Roosevelt”, på väg till Persiska viken via USA och England.

DN följde med USA:s hangarfartyg ”USS Theodore Roosevelt” på dess väg mot Persiska viken.

En liten alleuropeisk journalistgrupp i ett transportplan på väg från en flygbas i franska Bretagne. Nittio minuter snörrätt ut över Atlanten. Målet är hangarfartyget ”USS Theodore Roosevelt” som åtta dygn tidigare lämnade hemmahamnen i Norfolk i Virginia på USA:s östkust och nu är på väg till den brittiska örlogsstaden Portsmouth. Efter utflykten i Engelska kanalen väntar uppdrag i vattnen utanför Arabiska halvön: attacker mot terrororganisationen Islamiska statens (IS) ställningar i Irak och i Syrien, kanske insatser i det uppblossande kriget i Jemen.

Planet dyker tvärt, kränger obehagligt och slår i däcket med en duns. Flygplansmotorn råmar som ett retat urtidsdjur och bakkroppen krokar i en vajer som på två sekunder bromsar farten från 200 kilometer i timmen till noll. I kabinen manglar g-krafterna fast våra kroppar mot ryggstöden. Blodet pressas ner från huvudet, synfältet krymper.

När vi på darrande ben lämnar vår C-2 Greyhound genom bakre luckan har vi hamnat i en annan värld. En tillvaro där primitiv råstyrka blandas med sofistikerad teknologi och där tillmötesgående amerikansk artighet stundom förvandlas till reserverat hysch-hysch.

Ett amerikanskt hangarfartyg är ett flytande ödesdrama med säregen dramaturgi och en egen koreografi. Men också en krass och mycket påtaglig påminnelse om att USA år 2015, trots bantade försvarsanslag och trots alla svårigheter i det pågående kriget mot terrorismen, är världshistoriens starkaste militärmakt.

Foto: Beatrice Lundborg

Hangarfartygen är i första hand kringresande flygbaser med kapacitet att åstadkomma en enorm förstörelse. Mobiliteten är en fördel om USA-allierade länder som Turkiet och Saudiarabien inte skulle vilja upplåta sina baser för amerikanskt stridsflyg som används mot mål i till exempel Syrien och Irak.

De olika flygplanen på ett fartyg i ”Theodore Roosevelts” klass kan attackera fiendeplan eller mål på marken, störa radartrafik, varna för taktiska operationer i förväg och attackera ubåtar.

Övrig beväpning ombord är främst defensiv, exempelvis antirobotsystem av typen Sea Sparrow och Phalanx. Hangarfartyget skyddas också av robotkryssare som kan skicka kryssningsrobotar mot fienden, fregatter, jagare och underhållsfartyg.

”USS Theodore Roosevelt” (”USS” står för ”United States Ship”) är döpt efter USA:s 26:e president som regerade mellan 1901 och 1909.

Innan Theodore Roosevelt blev president hade han 1898 deltagit i det inte särskilt ärorika spansk-amerikanska kriget som chef för ett regemente på Kuba, ”Rough Riders”. Det är Roosevelt som ligger bakom det berömda talesättet att den som bär en stor påk kommer längst med att tala mjukt (”Speak softly and carry a big stick; you will go far”).

Timothy Parrott och Diontre Strait navigerar ”USS Theodore Roosevelt”. Foto: Beatrice Lundborg

Örlogsfartyget som har hans namn kallas också ”Big Stick”, eller ännu oftare ”TR” och har en bestyckning och en prestanda som i allra högsta grad talar för sig självt utan att behöva höja rösten. Ta en noggrann titt på Jonas Backlunds grafik på sidorna 18–19. Alla fartygets data är av det svindlande, svårfattbara slaget.

”TR” seglar inte omkring ensamt på världshaven utan ingår i en så kallad Carrier strike group, en anfallsgrupp som förutom hangarfartyget – som hyser 57 stridsplan och attackhelikoptrar – består av en missilkryssare och tre jagare. En enhet som är betydligt starkare än hela den svenska flottan. Den amerikanska försvarsmakten har sammanlagt tio sådana stridsgrupper, där kärnan är ett hangarfartyg i den atomdrivna Nimitz-klassen.

Innan landningen har vi fått tydliga instruktioner av löjtnant Courtney Callaghan, en 26-årig pressofficer och före detta stridspilot som är ­ciceron för vår lilla grupp:

– Däcket på ett hangarfartyg är en av de farligaste arbetsplatserna i världen. Följ mina instruktioner, dräll inte omkring och håll noga reda på kameror och andra grejor. Kraften från flygplansmotorerna kan bränna sönder er eller blåsa er överbord.

Kaos. Det är den första förnimmelsen av ”Theodore Roosevelt”. Trots att vi bär slimmade hjälmar, ”cranials”, med rejäla hörselkåpor och vidhängande skidglasögon, blir alla sinnen överfallna: planens vrål och rök, det skarpa ljuset, den påträngande lukten av flygbränsle och vimlet av människor på däck. Iklädda hjälmarna med glimmerögon och skidmasker som täcker ansiktet ser de ut som statister i en apokalyptisk science fiction-film.

 

Nästa intryck: väldigheten. Det går liksom inte att ta in hela fartyget på näthinnan på en gång. Man måste titta i sektioner. Som när man står vid foten av ett högt berg, eller försöker fotografera en skyskrapa på nära håll.

Men virrvarret på fartygsdäcket är i själva verket noga regisserat och färgsatt. Den gula gruppen flyttar hinder från landningsbanan, de lilaklädda tankar flygplanen, grönskrudade män och kvinnor sköter den ångdrivna katapulten ”Fat Cat” som ger de 30 ton tunga planen tillräckligt med skjuts för att lyfta. Rödklädda placerar missiler och andra vapen på plats och de bruna fixerar planen vid däck med kättingar. Vi bär de vita västar som tilldelas räddningspersonal och ”observatörer”.

Tre attackplan i minuten kan skickas iväg från däckets landningsbana som bara mäter 130 meter. I dagsljus är landningskapaciteten ett plan var 40:e sekund, i mörker ett plan i minuten. Det är en brutal balett som utspelas ett tiotal meter framför våra ögon när F-18-planen går ner för att landa och hakar i någon av de reptjocka stålvajrar som är spända över flygdäcket.

På bryggan, däcksofficerarnas plats, tar flottilj­amiral Andrew ”Woody” Lewis emot. Han är en gråsprängd atletisk man i femtioårsåldern. I stället för amiralsuniformen bär Lewis en olivgrön flygarjacka, som om han när som helst skulle kunna hoppa in i ett av F-18-planen på däck och lära de yngre grabbarna hur en äkta jaktbuse spakar ett stridsplan.

”Woody” Lewis slår ut med armarna och hälsar oss välkomna.

Andrew ”Woody” Lewis. Foto: Beatrice Lundborg

– Fantastiskt skepp, eller hur? Det har slagit mig att ett hangarfartyg alltid betyder något. Om det siktas vid kusten hos någon av våra vänner, då kan de vara trygga. Om det dyker upp hos några som är fientligt inställda till oss, då måste de förhålla sig till vår närvaro, filosoferar flottiljamiralen.

Medelåldern hos de drygt 5.000 män och kvinnor som arbetar ombord på ”Theodore Roosevelt” är 23 år. Andrew ”Woody” Lewis beskriver sina underordnade som ”inte superutbildade, men supermotiverade”.

– Det här är ett ställe där den amerikanska drömmen i hög grad hålls levande. Jag menar, det spelar ingen roll hur du ser ut eller vad du har för bakgrund. Om du bara lägger manken till kan du gå hur långt som helst.

Trots ”Theodore Roosevelts” enorma yttermått är det mycket trångt ombord. Korridorerna är så smala att de inte går att mötas i. Trapporna är mer som lejdare: branta nästan vertikala järnstegar. Ventiler, båtfönster, saknas i stort sett.

– Det påminner om slummen i Bombay plus en flygplansfabrik, muttrar en BBC-journalist när han ännu en gång tvingats backa in i ett prång med sin kamerautrustning för att släppa förbi en grupp framstormande sailors.

Vi har inhysts i ”vip-hytter” som är misstänkt lika standardhytterna på en Ålandsfärja. Manskapet sover långt nere under däck, i salar med plats för upp till 250 personer. Men dit får vi inte tillträde.

Foto: Beatrice Lundborg

– Fartyget är i gång dygnet runt, så det är alltid någon som ligger och sover, förklarar Courtney Callaghan.

Det låter som ett väl knapert svepskäl, men pressofficeren är obeveklig. Manskapets sovsalar förblir en ”no go area” under vår ett och ett halvt dygn långa resa. ”The brig”, fängelsecellerna ombord, blir det också nej till att besöka, liksom maskinrummen och lastutrymmena där bomber, missiler och ammunition förvaras. Vi är ju i princip ombord på ett kärnkraftverk, men finns det också kärnvapen ombord? Den frågan besvaras inte.

– Detta är ett krigsfartyg och USA befinner sig i krig mot terrorismen. Det innebär att vissa saker fungerar annorlunda än i det civila samhället, säger kapten Brenda Malone, högsta chef för pressdetaljen ombord.

Innan ombordstigningen hade jag en – naiv, ska det visa sig – föreställning om att det skulle finnas generösa utrymmen för vila och rekreation. Kanske en simbassäng eller en basketplan. Men de ytor för träning och avkoppling som vi ser är mycket begränsade, för att uttrycka det milt. På hangardäck, bland parkerade stridsplan, står några löpband och skivstänger. Det är allt.

Enskilda intervjuer med fotfolket i besättningen är inte så lätta att få till. Pressofficerarna håller oss ständigt i gång och ser hela tiden till att vi alltid är på väg någonstans.

Rebecca Mills, 20 år, servar kärnreaktorerna. Foto: Beatrice Lundborg

Men i det provisoriska ”gymmet” lyckas vi stjäla oss till en pratstund med några av de ungdomar som arbetar ombord. 23-åriga Thuy Linh Tran är menig flygmekaniker och har just avslutat ett sextontimmars arbetspass. Nu varvar hon ned med intensiv cirkelträning: vikter, chin-ups och höga jämfotahopp.

Thuy Linh kommer från Alvin utanför Houston i Texas och har varit i armén i två och ett halvt år.

– Jag tänkte stanna i fyra år, för då kan jag få min collegeutbildning gratis. Jag vill bli optiker, säger hon och torkar svetten ur pannan.

Inte förrän tidigast vid årsskiftet kommer hon att vara tillbaka på amerikansk mark. ”USS Theodore Roosevelt” är ute på en riktig långresa, en världsomsegling faktiskt, där tyngdpunkten kommer att ligga vid stridsuppdragen med utgångspunkt från Persiska viken.

– Vi har tränat länge inför den här resan, men det är ju ändå en annorlunda upplevelse att vara iväg på riktigt, säger Thuy Linh som säger att det svåraste är den långa tid hon kommer att vara borta från sin familj och sina vänner.

– Jag har mejlkontakt med min mamma nästan varje dag. Och jag försöker fokusera på det jag håller på med, inte tänka framåt eller bakåt. Då går tiden fortare.

Det väntar stridsuppdrag. Är du orolig?

– Lite. Jag vill inte att någon av mina kamrater ombord ska råka illa ut.

Christopher Ellis. Foto: Beatrice Lundborg

Bredvid henne står Christopher Ellis, en blyg nittonåring med gles ljus mustasch. Christopher kommer från Rockingham, ett litet samhälle i North Carolina. Han jobbar med underhåll av kärnkraftsreaktorerna och medger att han har varit rejält sjösjuk under färden över Atlanten. Till skillnad från Thuy Linh tänker Christopher Ellis satsa på armén ”som en karriär”.

– Jag vill komma ut och se världen, säger han.

Närmare 20 procent av besättningen är kvinnor. Relationer mellan könen, ja, relationer över huvud taget, är strängt förbjudna. I ett häfte med titeln ”Rules to live by” (”Regler att följa”) står det i detalj vad som gäller:

”Varje känsloyttring mellan besättningsmedlemmar som befinner sig ombord på fartyget (…) är strikt förbjuden”. De som vill titta på en dvd-film tillsammans ”måste upprätthålla en fots (cirka 30 centimeters) avstånd till varandra”, som det står på ett anslag i skeppsbiblioteket.

Alkoholhaltiga drycker är inte tillåtna ombord. Som enda eftergift till de mänskliga lasterna finns ett litet rökutrymme i ett öppet prång på styrbordssidan vid hangardäcket.

Tillvaron ombord på ”USS Theodore Roosevelt” andas kyskt amerikanskt femtiotal. När vi irrar omkring i de kryptliknande gångarna på skeppet hör vi ibland rapmusik, som signaler från en annan värld. Men det uppväger inte de snaggade frisyrerna, kontorsdisken där en frivilligorganisation erbjuder förmånliga priser på nya amerikanska bilar och motorcyklar till besättningen, äppelpajen och Pepsi-colan som serveras i kantinen. Den enda gången pressofficer Callaghan faller utanför sin behärskade yrkesroll är när hon berättar om de spännande bingokvällarna ombord, ”där potten kan komma upp i 3.000–4.000 dollar”.

Foto: Beatrice Lundborg

”USS Theodore Roosevelt” har varit med länge. Fartyget började byggas 1981 och sjösattes 1984. ”TR” användes vid ”Operation Ökenstorm”, USA:s anfall mot Irak under Kuwaitkriget 1991, och låg i Adriatiska havet under 1990-talets krig på Balkan.

Efter 25 år i tjänst var det år 2009 dags för en omfattande översyn, uppgradering och reparationsprocess. Renoveringen av alla system och undersystem på superfartyget tog fyra år i anspråk och kostade motsvarande tjugo miljarder kronor. Bland annat togs det använda kärnbränslet ur reaktorhärden och ersattes med nytt.

”Nytankad” och servad beräknas ”Theodore Roosevelt” kunna göra tjänst fram till år 2036. Men all vapenutrustning, all högteknologi och all fruktad prestationsförmåga till trots är det ingen tvekan om att detta är ett ålderstiget fartyg. Vi ser inga helautomatiserade datorhallar bemannade med en minimal personalstyrka. Nej, ombord på ”Theodore Roosevelt” verkar mycket göras på det gamla beprövade sättet.

Det kan se ut som en medeltida religiös procession, som när eftersökningen av lösa föremål på hangardäcket genomförs. Med regelbundna intervaller finkammas däcket på lösa föremål – skruvar, bultar, halsdukar eller handskar – som kan sugas in i flygplanens motor och ställa till skada. Detta görs helt manuellt, av ett stort uppbåd frivilliga som långsamt skrider fram över däcket.

Eller som när fartygets ”plane captains” lossar eller säkrar planen och dess utrustning i själva däcket. Detta görs med kättingar som den brunskjortade bemanningen lindrar kring överkroppen, som medeltida krigare skulle ha gjort.

Brian Zimmerman. Foto: Beatrice Lundborg

Från kontrollrummet i flygledartornet styrs alla starter, landningar och andra manövrar på flygdäcket. För att hålla reda på var någonstans på däcket flygplanen befinner sig använder flygledaren Brian Zimmerman en plexiglasskiva av samma storlek som ett kaffebord. På skivan ligger olikfärgade pjäser av trä som symboliserar flygplanen.

Det ser ut som om han spelar ett sällskapsspel, men i själva verket hanterar han vad som i amerikanska flottan kallas ett ”ouijabräde” (efter den bokstavsplatta som brukar användas som verktyg vid andliga seanser). Brädet är en modell av hangarfartygets flygdäck.

– Det är trevligt med datorer och all slags elektronisk utrustning, men det är ruskigt känsliga saker. Med ouijabrädet är vi opåverkbara för elavbrott och andra skador. Det är billigt och pålitligt och har funkat de senaste sextio åren, säger Brian Zimmerman.

Vi får slutligen möta en av de verkliga personerna bakom spelpjäserna, en ung blond man med åtta års erfarenhet av att landa och lyfta F-18-plan från hangarfartyg, en manöver som liknas vid att landa på ett frimärke. Piloten – som inte vill avslöja sitt namn – träffar oss i flygarnas samlingsrum, inrett med passagerarstolar från en DC-3:a och faktiskt en bardisk (där det serveras alkoholfri öl).

Foto: Beatrice Lundborg

När det kommer till kritan är det ju piloterna som är detta flytande samhälles aristokrater – även om vår blonde ledsagare knappast skulle erkänna det. Han utstrålar den där blandningen av anspråkslöshet och absolut självförtroende som man hittar hos vissa elitidrottsmän. Men när han ska förklara utmaningen med att landa ett attackplan på ett hangarfartyg slår coolheten över i pojkaktig iver.

– En landningsbana på en flygbas är drygt två kilometer lång, och landar du lite snett är det ingen katastrof – det värsta som kan hända är att du hamnar i gräset eller i gruset. På hangarfartyget har du högst 130 meter att landa på, med en tolerans på kanske tio meter vid vardera vingspets. Hamnar du fel riskerar du livet på de unga killar och tjejer som är ute på däck för att hjälpa dig, eller att förstöra utrustning för miljoner och åter miljoner dollar. Det kan blåsa, däcket häver sig, du utsätts för maximala g-krafter. Och hur stort fartyget än är på nära håll, så ser det väldigt litet ut från 6.000 meters höjd när vi ska börja inflygningen, säger piloten. Och ler.

Jag frågar hur han känner inför uppdragen i Mellanöstern.

– Det är politiska beslut. Och vi försöker göra vårt jobb så bra som möjligt. Det är inte så att vi söker strid, men blir det strid, då är vi där för att vinna.

Erik Ohlsson
erik.ohlsson@dn.se 

 


Analys. Michael Winiarski: Därför anser USA att fartygen är värda priset

Foto: Beatrice Lundborg

USA har en ojämförlig militär slagstyrka, och det är på världshaven den visas upp. Det är dyrt att hålla en sådan skräckinjagande flotta av plåtschabrak flytande, men det är ett pris man får betala för att kunna spela rollen som global supermakt.

Ingen annan stormakt kan matcha USA som sjöbaserad internationell gendarm.

Men vad hjälper kanonbåtsdiplomati mot de nya typer av utmaningar som möter Väst och USA – smyginvasioner, terroraktioner, ”hybridkrig” och andra okonventionella krigsmetoder, inklusive hot om kärnvapenanfall?

Det finns förklaringar till att USA ändå ser det som nödvändigt att hålla sig med så kostsamma vapensystem som hangarfartyg. Mest kärnfullt har det uttryckts av den kungliga brittiska flottans tidigare chef, amiral Mark Stanhope:

”Länder som aspirerar på att ha ett strategiskt internationellt inflytande har hangarfartyg”.

Det är bland annat därför USA har tio ”superhangarfartyg” av Nimitz-klass, ett av dem ”USS Theodore Roosevelt”.

Sedan kommer ingenting, och därefter ingenting… därefter kommer troligen Frankrike, som har ett hangarfartyg, sedan Storbritannien, som har två under tillverkning. Kina och Ryssland vill också skaffa sig flytande landnings- och startplattformar för stridsflygplan.

Det är länder med stormaktsanspråk, men militärt är de underlägsna USA. I den nya kalla kriget-epok världen nu har gått in i strävar Ryssland efter att ändra på denna balans. Läs hela analysen 

Fördjupning.Mer om hangarfartyget

• Tidigare rapportering. Svenska försvarsledningen på världens största stridsfartyg: Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och den svenska försvarsledningen med ÖB Sverker Göranson i spetsen fick trampa däcket på världens största stridsfartyg. Läs artikeln

Läs mer om hangarfartyget ”USS Theodore Roosevelt”

Läs mer om den senaste utvecklingen i Jemen

Läs mer om IS framryckning i arabvärlden

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.