Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-valet-hur-ska-jag-rosta-svenskt-eller-europeiskt/

Världen

EU-valet: Hur ska jag rösta – svenskt eller europeiskt?

Valaffischer i Stockholm. Foto: Magnus Hallgren

BRYSSEL. En röst i EU-valet är mer än bara en röst på en svensk kandidat för ett svenskt parti. Det är även en röst på en europeisk partigrupp. Och den är förmodligen viktigast. För det är när en partigrupp driver en fråga som det börjar hända saker i EU.

DN guidar dig genom valets irrgångar och märkligheter.

EU-valet 2019

De svenska valaffischerna (liksom danska, finska, tyska och så vidare) är tystlåtna med att din röst också är en röst på en partigrupp i EU-parlamentet. Dessa grupper är sammansatta främst utifrån ideologiska ståndpunkter.

Av EU-parlamentets 751 ledamöter är 20 stycken svenskar. De är spridda över sex olika grupper. Svenskarna är inte många. Men en ledamot som arbetar målmedvetet kan få med sig sin partigrupp och en majoritet av ledamöterna för att genomföra stora politiska förändringar.

Några exempel: Miljöpartisten Isabella Lövin var under sin tid som europaparlamentariker drivande för att reformera EU:s fiskepolitik och stoppa överfisket. Hennes italienska språkkunskaper hjälpte till att övertyga ledamöter från Italien att förstå hur viktig frågan var.

Men för att få igenom fiskereformen krävdes stöd av parlamentets största politiska grupp. Den heter EPP och där ingår svenska moderater och kristdemokrater. Inom EPP gjorde Christofer Fjellner, M, en avgörande insats och fick många av sina kolleger att byta ståndpunkt om fisket. Fjellner har även påverkat kolleger att bli mer frihandelsvänliga.

Marita Ulvskog (S) i EU-parlamentet 2017, här tillsammans med partikamraten Olle Ludvigsson. Foto: Erik Luntang

Socialdemokraten Marita Ulvskog var tillförordnad ordförande i EU-parlamentets sysselsättningsutskott när det så kallade utstationeringsdirektivet behandlades. I korthet handlar det om att arbetare från ett EU-land som arbetar i ett annat EU-land ska få lika lön som det landets inhemska arbetare. Byggbranschen är ett typexempel.

För Marita Ulvskog är detta en hjärtefråga. Hon pratade ihop sig med kristdemokrater i EPP-gruppen som hade facklig bakgrund för att få slut på lönedumpningen.

I svenska riksdagen är det stor enighet inom en partigrupp. Sällan röstar en ledamot emot sitt partis linje. Partipiskan viner hårt, brukar det heta. Så är det inte i Europaparlamentet. Grupperna är mycket spretigare. Inom S&D-gruppen står franska socialdemokrater långt till vänster om svenska, till exempel. Det är unikt att alla ledamöter röstar exakt samma i en fråga.

Bland annat driver S&D-gruppen (socialdemokraterna) att EU på vissa områden ska ha gemensamma skatter, vilket svenska S röstar emot.

Andra exempel: Europeiska socialdemokraternas toppkandidat att bli EU-kommissionens ordförande, Frans Timmermans, vill ha reglerade minimilöner i hela EU. De svenska ledamöterna värnar kollektivavtalsmodellen mellan arbetsmarknadens parter.

EPP:s toppkandidat Manfred Weber vill i stället ha vad han kallar en ”masterplan” för att bekämpa cancer på EU-nivå. Det ligger långt från vad Sara Skyttedal, KD, beskriver som att göra EU lagom igen.

Sara Skyttedal (KD). Foto: Lisa Mattisson

Dilemmat för en svensk väljare är att en röst på Sara Skyttedal också är en röst på Weber. Liksom att en röst på Heléne Fritzon, S, även är en röst på Timmermans. Och Weber och Timmermans är helt okända för nästan alla väljare utanför sina hemländer.

Så hur ska man tänka som väljare: är det kandidaten, svenska partiet eller europeiska partigruppen som ska avgöra vad jag lägger min röst?

Trista svaret är att man borde ta med alla i sin avvägning.

Statsvetaren Magnus Blomgren vid universitetet i Umeå gör i alla fall en rangordning.

– Utgångspunkten måste vara att i första hand försöka titta på vad europeiska partigruppen tycker. Sedan enskilda kandidaten och i sista hand partiet i Sverige, anser han.

Främsta anledningen är att de svenska ledamöterna i sina respektive grupper måste vara redo att kompromissa i vissa frågor för att få med sig resten av gruppen i andra, för svenskarna, viktigare frågor.

Sverigedemokraterna röstar till 70 procent på sin grupp ECR:s linje i olika frågor. Övriga svenska ledamöter röstar till 85–90 procent med sina grupper.

En valaffisch i Bryssel. Foto: Emmanuel Dunand/AFP

De större partigrupperna har publicerat valmanifest på sina hemsidor. Dessvärre är de ofta allmänt hållna eller svåra att ogilla. Vem vill inte ha fem miljoner nya jobb i EU, bli skyddad från terrorism och organiserad brottslighet eller ha ett rättvist Europa? Det första löftet kommer från EPP. Det andra från liberala gruppen Alde. Det tredje från S&D

Det fins även mer konkreta förslag, som en europeisk arbetslöshetsförsäkring (S&D) eller en EU-gemensam skatt på digitala jättar som Facebook och Google (EPP och gröna gruppen).

En annan svårighet är väljarens möjlighet att utkräva ansvar av sin politiker. Har ett parti i svenska riksdagen svikit ett vallöfte går det att rösta på ett annat parti nästa gång.

Men hur ska man tänka om Lars Adaktusson röstar på ett sätt i abortfrågan som Sara Skyttedal säger att hon inte skulle göra? Eller om Alice Bah Kuhnke i Sveriges radios utfrågning  inte kan förklara varför MP-ledamöterna i EU röstade på ett visst sätt utan svarar ”du får fråga dom” och antyder att hon själv skulle röstat annorlunda?

En svensk toppkandidat kan inte ha superkoll på alla ämnen som avhandlats under en mandatperiod. Men väljarna lämnas oavsett det helt i sticket.

Inte konstigt att valdeltagandet är lågt i EU. Eller att väljare är pigga på att rösta på andra partier än sina vanliga. Den som har svårt att bestämma sig kanske ska försöka hitta sin Lövin/Fjellner/Ulvskog i den EU-fråga som ligger allra närmast om hjärtat.