Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Fahida lyckades fly från IS-mannens våld: ”Går inte att beskriva känslan”

I snart tre år har jag hört Fahidas röst i mitt huvud. ”De tar barnen, de tar barnen. Hjälp oss!” sade hon då via en hemlig telefon under sin fångenskap hos terrorgruppen IS.

Det här är berättelsen om hur hon lyckades fly.

Det regnar stillsamt och gatorna mellan flyktingbarackerna i lägret Karbarto utanför irakiska Dohuk omvandlas sakta till en lervälling. Inne i ett av tälten sitter 23-åriga Fahida med sin familj. De sitter på tunna madrasser på golvet som är täckt med plast för att regnet inte ska tränga igenom. Fahida är lång och smal med det långa mörka håret uppsatt i en knut. Både hon och hennes syster som sitter intill har naglarna målade i grönt nagellack. Luften är fuktig och rå men stämningen är upprymd. Hennes mamma – som jag mött många gånger – har för första gången glädje i blicken.

Fahida säger utan att darra på rösten:

– Jag försökte fly fyra gånger och den femte gick det. Jag gömde mig i ett hönshus i två dagar tills jag kunde ta mig vidare.

Just nu pågår ett av de viktigaste slagen i kriget mot IS: offensiven i Mosul. Omvärldens ögon är vända ditåt. Men det finns en annan historia som jag och fotograf Paul Hansen inte vill missa att berätta när vi är i Irak, även om den utspelas flera timmar från fronten runt Mosul. Mötet med 23-åriga Fahida.

IS attack mot yazidierna var obarmhärtig. Tusentals personer slaktades brutalt inför sina familjemedlemmars ögon och andra flydde i panik upp på Sinjarberget.

Hon är en av de tusentals yazidiska kvinnor som togs tillfånga av terrororganisationen IS och utnyttjades som sexslav. Vi har aldrig träffats men jag har tänkt på henne varje dag i snart tre år. Nu sitter vi mitt emot varandra och jag ska få höra hennes berättelse. Det är inte en berättelse om ett offer eller en sexslav, utan om en överlevare.

Foto: Roger Turesson

Men den här historien börjar flera år tidigare, en ökenvarm dag i augusti 2014.

IS hade precis slagit till mot en rad byar runt bergskedjan Sinjar som ligger på gränsen mellan Irak och Syrien. I området bodde framför allt folkgruppen yazidier, en etnisk minoritet vars religion bygger på element av flera religioner och vars utövare har kallats djävulsdyrkare av IS. Terrororganisationens attack mot yazidierna var obarmhärtig. Tusentals personer slaktades brutalt inför sina familjemedlemmars ögon och andra flydde i panik upp på Sinjarberget där de var fast i flera dagar utan mat och vatten. Bilderna som kablades ut från berget spreds över hela världen och ledde till att USA så småningom började flygbomba. Allt eftersom följde flera länder i kriget mot IS. Men trots det lyckades terroristgruppen ta tusentals yazidier till fånga, framför allt kvinnor och barn. Många är fortfarande fast hos IS.

Under dessa varma augustidagar för tre år sedan befann jag mig i staden Dohuk, utanför en samlingslokal för yazidier. Mängder av personer köade för mat och någon form av tak över huvudet. Alla talade om sina tillfångatagna familjemedlemmar. Stämningen var förtvivlad, nästan panik
artad, som om deras liv hängde på sekunder.

Plötsligt kom en man springande. Han hade via sin mobiltelefon kontakt med en av de tillfångatagna kvinnorna. Jag var den enda journalisten på plats och deras enda hopp var att medierna skulle få omvärlden att reagera och stoppa IS. Han räckte över luren till mig och sade att den tillfångatagna kvinnan ville tala med mig. Jag och några av de ansvariga på centrat gick in i ett separat rum och lyssnade via högtalare på samtalet.

Linjen var knastrig men jag hörde tydligt kvinnans röst. Hon sade sitt namn men eftersom flera av hennes familjemedlemmar än i dag är fångar kallar jag henne Fahida. Hon berättade att hon befann sig i det stora Badushfängelset utanför Mosul. Där fanns hundratals yazidiska kvinnor och barn, förklarade hon. Hon visste inte vad islamiska staten, IS, ville dem. De hade sagt att alla måste konvertera till islam och att alla kvinnor måste dölja sitt hår. Det gick rykten om att de skulle säljas.

– Vi är fast här, vi kan inget göra. Gör något, vädjade hon.

Plötsligt fylldes hennes röst av ångest. Hon väste fram:

– De tar flickorna och barnen nu, de kör i väg dem med bussar. De tar barnen, de tar barnen.

Sedan lade hon på. Alla i rummet var tysta i några minuter. Panik utan ord. Vad skulle vi göra?

Jag bestämde mig för att ta reda på mer om Fahida och hittade till slut hennes föräldrar i en skola som just då var ett provisoriskt flykting
läger. Hennes mamma Shirin satt utanför på marken, orkeslös och förtvivlad. Hon berättade att när IS närmat sig deras by bestämde de sig för att fly tillsammans med hennes svåger och hans familj. De tog sig upp på berget Sinjar. Men med flera små barn var situationen inte hållbar och de försökte ta sig ner igen. Precis vid bergskanten stoppades de av en grupp IS-terrorister. När familjen försökte fly började de skjuta. Fahidas syster dödades. Fahida, hennes gravida svägerska och fem kusiner tvingades in i en bil.

– Allt vi kunde göra var att fly tillbaka till berget. Jag har inte ord för vad jag känner, sade Shirin.

Hon tog upp sin mobiltelefon och visade bilder på döttrarna och grät. Hon berättade att hon hade haft kontakt med Fahida och att hon fortfarande fanns i Badushfängelset.

Efter det första mötet med Fahidas familj träffade jag dem flera gånger under månaderna och åren som följde. Ibland hade de haft någon form av kontakt med Fahida men de blev allt mer nedstämda. Vid ett tillfälle grät Shirin våldsamt.

– Nu har hon sålts som slav till en gammal man.

Samtidigt lyckades flera hundra flickor fly. De hade ofta fått hjälp av någon sunnimuslim inne i IS-kalifatet. Andra kvinnor köptes fria. Jag mötte många av dem. Deras berättelser var ofta grymma. Men det var Fahidas röst som brände sig kvar. När jag köpte ett par skor till en fest undrade jag om hon ens hade skor, när jag höll min mans hand undrade jag om hon blev våldtagen, när jag tog en promenad undrade jag om hon fick se solen. Reportaget om Fahidas situation publicerades först i Expressen och senare berättade jag om henne i mitt ”Sommar i P1”-program. Mängder av människor hörde av sig och undrade vad som hänt med Fahida. Med hjälp av en tolk har jag ofta ringt till familjen och frågat, men svaren har alltid varit lika nedslående.

Fahida gick inte att komma åt.

Under 2016 träffade jag av en slump en man på gränsen mellan Turkiet och Syrien. Han hävdade att han hade uppgifter om var alla yazidiska kvinnor var och att han kunde befria Fahida. Hennes familj underrättades och de bad mannen att försöka. De skickade bilder på alla i familjen som var tillfångatagna och jag mötte åter mannen i den turkiska staden Sanliurfa för att lämna över bilderna. Han berättade att han tidigare arbetat med underrättelse för den syriska regimen men deserterat när kriget i Syrien inleddes för snart sju år sedan. Nu försökte han och några andra att bygga upp en underrättelserörelse som inhämtade information om vad som sker i Syrien, såväl om IS, de olika oppositionsgruppernas som regimen. De hade bland annat lyckats komma över långa register över de yazidiska kvinnorna. För säkerhets skull ville han ha bilder att jämföra med så att familjen inte lurades att betala för fel personer. Men först skulle han försöka hitta Fahida och undersöka om hon gick att köpas fri eller om fritagningen måste ske på annat sätt.

Efter några veckor ringde han och sa att han hade hittat huset som Fahida befann sig i. Han och några andra beväpnade män gömde sig i närheten och ville hämta ut henne så fort det kom ett lämpligt tillfälle. De sade att mannen hon var fången hos var en högt uppsatt IS-person. Han skulle aldrig lämna ut Fahida mot betalning. Men de kunde göra en väpnad operation och befria henne tillsammans med de små kusinerna som fortfarande fanns där tillsammans med henne. Männen ville förstås ha betalt. Familjen hade kontakt med en organisation som hjälpte yazidiska kvinnor. De sade att de skulle försöka hjälpa till. Vi började alla känna hopp. Men innan operationen hann påbörjas fördes en av Fahidas yngre kusiner bort. Han var i 10-årsåldern och togs till en gymnastiksal där unga pojkar tränades till att bli IS-anhängare.

– Om vi tar ut henne nu finns en stor risk att pojken dödas, sade mannen som skulle försöka frita dem.

Familjen bad honom att avvakta.

Besvikelsen var enorm och det skulle bli flera. Månaderna gick och familjen hade stundtals ingen kontakt med Fahida. De visste inte ens om hon var kvar i Irak eller Syrien. Hon kanske var en av dem som tagits till Saudiarabien. Kanske hade hon dödats.

Men till slut fick jag samtalet som vi alla längtat efter. Fahida hade flytt. Hon var hemma.

Foto: AP

Månader senare befinner vi oss med Fahida i flyktinglägret Kabarto och ska få höra hennes egen berättelse. Vi sitter på golvet i tältet. Först är hennes mamma och pappa där men efter en stund går de ut. De orkar inte höra allt igen. Men Fahida säger att hon inte har några problem med att berätta. Ingen ska få glömma vad det yazidiska folket varit med om. Hon talar samlat. Inte en enda gång darrar hon på rösten eller gråter. Vissa människor kan inte ens en av världens värsta terrororganisationer bryta ned, Fahida är en av dem.

Fahida berättar att hon minns den där dagen i Badushfängelset när barnen separerades från de vuxna. Några dagar senare sammanfördes hon åter med sina yngre kusiner och de fördes till en by i Tal Afar, ett område mellan Mosul och Sinjar. Hon låtsades vara mamma till sin yngsta kusin som bara var fyra månader. Det ledde till att IS lät henne vara i fred eftersom de inte trodde att hon var singel. Men en dag kom soldaterna till henne. Rasande. En av de andra flickorna hade avslöjat att bebisen inte var Fahidas. De började leta igenom hennes saker och när de hittade en mobiltelefon slog de henne våldsamt. Hon separerades från de andra och togs till ett kvinnofängelse i Mosul. Där tvingades hon att läsa koranen och be fem gånger per dag.

– De sade att yazidier inte var människor och att jag skulle glömma mitt folk och bli muslim, säger Fahida.

Hon gjorde som de sade men i hjärtat vägrade hon ge upp sin egen tro.

En dag kom en man som kallade sig Abu Ali. Han bestämde vilken IS-terrorist som skulle få vilken kvinna. Han gav Fahida till en 38-årig man som kallade sig Abu Hamsa. Han var redan gift och hade fyra barn men ville ha en sexslav. Han tog både Fahida och hennes yngsta kusiner.

– Vi togs alla till hans hus där vi blev inlåsta i ett rum, berättar Fahida.

Jag försökte alltid kämpa emot. En gång blockerade jag dörren men då hällde han bensin över hela rummet och mina kusiner. Han sa att han skulle sätta eld på dem om jag inte låg med honom.

Någon gång per dag kom de in med mat. Fahida berättar att frun till Abu Hamsa hatade henne och ofta slog henne och de andra barnen.

– Det var nästan värst att bli slagen av henne, en annan kvinna. Hon hatade mig, säger Fahida.

Hon tänkte ständigt på hur hon skulle kunna fly men de var alltid övervakade. Ibland lade Abu Hamsa sömnmedel i deras mat så att de var utmattade och borta. Innan Abu Hamsa gav sig i väg till fronten låste han dörren noga. Och när han kom hem på kvällen kom han in och tvingade sig på Fahida sexuellt.

– Jag försökte alltid kämpa emot. En gång blockerade jag dörren men då hällde han bensin över hela rummet och mina kusiner. Han sa att han skulle sätta eld på dem om jag inte låg med honom.

Minst varannan kväll våldtogs hon av Abu Hamsa. Han ville att hon skulle bli gravid vilket var Fahidas värsta mardröm. Hon visste att med ett barn skulle hon aldrig bli fri från honom. Men ibland fick hon gå ut på gårdsplanen och städa eller hänga tvätt. Där mötte hon andra tillfångatagna kvinnor. Fahida lyckades få p-piller av dem och tog dem i smyg. Hon njöt av att lura Abu Hamsa även om hon visste att det var farligt. Det enda som var viktigt var frihet. Fyra gånger försökte Fahida fly. Varje gång kom de på henne och torterade henne svårt efteråt.

Foto: Paul Hansen– En gång försökte han strypa mig till döds för att jag hade kallat honom något fult. Då tänkte jag: nu är det över. Men plötsligt släppte han taget.

Bara en enda gång var Fahida nära att ge upp. Det var efter den fjärde rymningen och de återigen hade tagit hennes telefon som hon hade lyckats smuggla in. Att inte få höra familjens röster var svårt. Hon lyckades hitta mediciner i huset och svalde alla. Hon svimmade men Abu Hamsas bror hittade henne och tog henne till ett sjukhus.

– Abu Hamsa brydde sig inte. Han sa att det var mitt problem om jag ville till helvetet där folk som begår självmord hamnar.

Till slut tröttnade Abu Hamsa på att Fahida, efter mer än två år, fortfarande vägrade att glömma sitt ursprung och foga sig efter honom. Han sade att han skulle ge bort henne till en utländsk IS-terrorist.

Fahida visste vem mannen var. Han hade nyligen kommit till Tal Afar men hade varit i Syrien tidigare. Hon visste inte vilket land han kom från. Hon ville inte hamna hos en ny man och fick åter kraft att försöka fly. Hon lyckades på nytt komma över ett simkort och hittade Abu Hamsas frus gamla mobiltelefon.

Med hjälp av sin familj kom hon i kontakt med en smugglare.

Han ville ha mycket pengar men de lyckades samla ihop det mesta och familjen bad honom rädda Fahida snabbt. Viskande pratade Fahida med smugglaren i telefon. En kväll när dörren var öppen sade han åt henne att springa till en byggnad en bit bort. Det visade sig vara ett hönshus. Han bad henne vänta. I två dygn gömde hon sig tillsammans med en annan kvinna bland hönsen. Hon trodde hela tiden att Abu Hamsa skulle hitta henne. Men plötsligt kom smugglaren och bad dem följa med. Han körde dem till Sinjar och överlämnade dem till de kurdiska soldaterna peshmerga. Dagen därpå togs de till Dohuk.

Där kunde hon äntligen återförenas med familjen.

– Det går inte ens att beskriva den känslan, säger hon och skakar lätt på huvudet.

Nu har det gått flera månader och Fahida har börjat tro på sin frihet igen. Men två av hennes kusiner är kvar i fångenskap. Den äldste har hjärntvättats av IS och följer deras regler.

– Men vi kanske kan rädda honom om de befriar Mosul, säger hon hoppfullt.

För alla de hundratals kvinnor som lyckats fly IS fångenskap väntar en lång tid av bearbetning och integration i det egna samhället igen. De flesta vill lämna Irak. En del hoppas också på rättvisa.

Foto: IBL Silvia Zunino är chef på organisationen Yazda. Tillsammans med juristen och människorättsaktivisten Amal Clooney arbetar de för att hjälpa yazidier som drabbats av IS massaker. Från deras kontor i Dohuk berättar hon att de har 1.300 registrerade fall, alla kvinnor som varit fångar hos IS.

– Dels jobbar vi med att stötta dem, dels med att ta fram konkreta bevis för att dra dessa förövare inför rätta.

Det är inte lätt för yazidierna att få upprättelse. Folkmord är inte ett juridiskt begrepp i Irak och landet har inte heller accepterat krigsdomstolen i Haag. Men organisationen Yazda försöker hitta andra vägar. En del av kvinnorna har lyckats dokumentera sina plågoandar. Genom att samla in den typen av bevis, framför allt mot utländska IS-soldater, hoppas Silvia Zunino att kvinnorna en dag ska kunna vittna i domstol.

– Vi försöker hitta kvalitativa bevis, inte bara berättelser. Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas, säger hon.

Innan vi lämnar flyktinglägret i Dohuk säger Fahida att hon vill lämna Irak så fort som möjligt. Om omvärlden hade hjälpt yazidierna att få en säker plats och om Sinjar byggdes upp igen skulle hon hellre stanna. Men som det ser ut nu finns inget liv, ingen framtid i Irak. Hon vill börja studera och leva igen. Kanske i Europa eller Kanada.

Men – lägger hon till – det allra viktigaste är att alla befrias.

– Jag har lidit, men många har lidit mer och lider fortfarande. De behöver få uppleva frihet.

Läs mer om flyktingar här

Attacken mot yazidier

Den etniska minoritetsgruppen har ungefär 600.000 invånare i Irak, merparten bodde fram till 2014 i Sinjar.

Den 3 augusti 2014 attackerade IS området och minst 150.000 yazidier fick akut fly upp på Sinjarberget.

Minst 3.000 män dödades och runt 5.000 kvinnor och barn fördes bort. Många av dem såldes sedan som sexslavar till IS-terroristerna.

Hundratals har lyckats fly eller köpts fria men andra har begått självmord. De flesta är kvar i fångenskap.

Den yazidiska kulturen tillåter inte äktenskap eller relationer utanför den egna gruppen.

De som tvingats gifta sig med IS-män och lyckats fly lever därför med ett svårt stigma, även om deras egna präster sagt att dessa kvinnor är ett undantag och inte ska skämmas för sina upplevelser.

Den yazidiska kvinnan Nadia Murad hölls precis som Fahida i texten tillfångatagen av IS och har talat öppet om sina upplevelser. Hon samarbetar nu med juristen Amal Clooney.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.