Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Flydde från Aleppo i sin rullstol: Nujeen Mustafa vill inte bli en siffra i mängden

Hon lämnade bombregnet i Aleppo i sin rullstol och kom till Europa i en gummibåt samma dag som treårige Alan Kurdi hittades död på en strand. När sjuttonåriga Nujeen Mustafa nu blivit internationellt känd hoppas hon kunna påverka vad som ska stå i historieböckerna.

Blänkande bilar står snörrätt parkerade efter rensopade trottoarer, där välklädda medborgare med bajspåse i hand rastar sina hundar. Trädgårdarna längs gatan får mig att leta i minnet efter ett citat av författaren och poeten Stig Dagerman, där han funderar över den ångest som ligger dold bakom villastädernas ansade häckar och vältuktade gräsmattor.

Vi befinner oss i Wesseling, en anonym småstad mellan Köln och den gamla västtyska huvudstaden Bonn. Wesseling ligger nära A 555, Tysklands äldsta Autobahn, men motorvägens larm hörs inte på Hauptstrasse, ”Storgatan”.

Man kan nog knappast tänka sig en större kontrast än den mellan en stillsam vardagsförmiddag i välstånds-Tyskland och matbristen, bombattackerna och den allmänna osäkerheten i krigets Aleppo.

Foto:

Nujeen Mustafa och hennes familj är syrier, etniska kurder, men tvingades brådstörtat fly först Aleppo, senare Manbij. Det var i augusti 2014. Efter ett år i exil i Turkiet fortsatte flykten till tryggheten i Tyskland. Wesseling är Nujeen Mustafas nya hem. Här bor hon sedan snart ett år på nedervåningen i en av Hauptstrasses prydliga villor.

Flykten tog henne från Turkiet, på livsfarlig gummibåt över Medelhavet till Grekland, via överfulla tåg och leriga vägar genom Makedonien till Serbien, Ungern, Kroatien, Slovenien och Österrike.

Resan var visserligen besvärlig, farlig och kostsam. Men att ha genomfört den gör knappast Nujeen unik – förra året flydde ju över en miljon män, kvinnor och barn längs samma rutt, undan krig och umbäranden, från Syrien, Irak, Somalia och Afghanistan till Europa.

Det som skiljer Nujeen Mustafa från nästan alla andra flyktingar är att hon gjorde den över 500 mil långa färden från Aleppo till Wesseling i rullstol.

Under vägen blev Nujeen Mustafa något av en tv-kändis. Miljontals tv-tittare över hela världen såg henne bli intervjuad vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Uppmärksamheten gjorde att Nujeen fick kontakt med Christina Lamb, journalist på Sunday Times i London.

Nu har Christina Lamb och Nujeen Mustafa tillsammans skrivit boken ”Nujeen – flykten från krigets Syrien i rullstol”, om hennes uppväxt på landsbygden i norra Syrien och i Aleppo, om hur kriget ändrade allt, om den påfrestande flykten och om Nujeens tillvaro i Tyskland och hennes framtidsdrömmar. Boken ges ut på tretton språk samtidigt, och det har redan talats om en film.

Det är en påtagligt stolt och glad Nujeen Mustafa som välkomnar oss in i lägenheten på undervåningen till huset på Hauptstrasse. Stolt och glad, men en smula vimmelkantig av uppståndelsen som boksläppet skapat.

– Jag skulle egentligen ha höstlov från skolan, i stället är jag upptagen med att göra intervjuer med journalister från hela Europa, säger hon.

Det låter nästan som om den spröda flickan som sitter framför oss, liksom omsluten av den stora fåtöljen, försöker övertyga sig själv om vad som händer.

Foto: Eva Tedesjö

Hon delar den lilla trerummaren i Wesseling med två av sina storasystrar. 27-åriga Nasrine som hjälpte henne med rullstolen genom Turkiet och Europa och 35-åriga Nahra som har fyra små barn. Denna dag är också storebrodern Bland, 33, på besök. Nasrine bjuder på starkt kaffe, men Nujeen tackar nej – ”jag är tillräckligt stirrig ändå”.

Det är minutiöst välstädat i lägenheten. Barnens cyklar och större leksaker står omsorgsfullt uppradade i den lilla hallen och uteskorna är placerade i en hylla. Vi sitter i ett sådant där typiskt ”finrum” som ofta finns i Mellanöstern. De vitrappade väggarna är kala. En liten bokhylla som domineras av böcker om rymden och naturvetenskap är den enda väggprydnaden.

Man ska inte låta sig påverkas alltför mycket av Nujeens fragilt fågellika uppenbarelse. För det är ingen blyg viol som korsat ett Medelhavssund i gummibåt och stångat sig förbi makedonska poliser och serbiska gränsvakter i sin rullstol.

Nujeens blick bakom de tjocka glasögonlinserna är stadig om än lite skelande. Tonfallet är tveklöst och oförskräckt. Hon talar påfallande god engelska, med svag amerikansk accent som är ett resultat av ivrigt tittade på den amerikanska tv-såpan ”Våra bästa år” – mer om det senare.

Nujeen Mustafa vill ogärna stämplas som ”rörelsehindrad” eller ”funktionsnedsatt”. Eller ”flykting” för den delen. Hon är ju Nujeen som är en stolt kurd, som fyller år på nyårsdagen, som är passionerat intresserad av rymden och helst av allt vill bli astronaut, som följer favoritlaget FC Barcelona med glödande engagemang.

– Sedan har jag också en cp-skada, konstaterar hon som i förbigående.

”Nujeen” betyder ”nytt liv”. Och hon kom oväntad till världen, 40 dagar för tidigt. Mamma Ayee var redan 44 år när Nujeen föddes, som yngst i en barnaskara på åtta.

I boken redogör Nujeen klarsynt och osentimentalt för orsaken till sitt handikapp:

”När jag föddes fick min hjärna inte tillräckligt med syre. Något hände som innebär att balansen inte fungerar och hjärnan inte skickar rätt signaler till mina ben så de har en egen vilja. De sparkar när jag pratar, mina anklar vänder sig inåt, mina tår pekar nedåt, mina hälar pekar upp (…) Dessutom blir mina handflator och fingrar konvexa i stället för konkava om jag inte koncentrerar mig”.

Foto: Eva TedesjöHon tillbringade sina fyra första år i Manbij, en stad nära den syrisk-turkiska gränsen. Nujeen beskriver Manbij som ”dammigt och försummat, ett ställe där det kryllar av herrelösa katter och hundar”.

Pappa Yaba är getfarmare och kan varken läsa eller skriva. Religion och tradition ger ofta kvinnor på syriska landsbygden en undanskymd roll. Men så har det inte varit i familjen Mustafa.

– Visst är vi troende muslimer, men inte på det där fanatiska viset. Ayee, min mamma, har drivit på mig och mina systrar att bli självständiga, säger Nujeen.

Manbij har en stor arabisk befolkning. Kurder fick inte tala sitt eget språk och blev allmänt diskriminerade. Det fanns ingen tillgång till terapi eller rehabilitering för Nujeen.

Därför flyttade familjen Mustafa till de kurdiska kvarteren i storstaden Aleppo. Men den sjukgymnastik som erbjöds Nujeen var otymplig och gammaldags, inte alls anpassad för en liten flicka.

– Och så fick jag väldigt svår astma och hamnade på sjukhus många gånger. Det hindrade mig från att börja skolan. Så det blev mest att jag satt i vardagsrummet och tittade på tv, minns hon.

Engelskan kom till henne under långa dagar i familjens lägenhet i Aleppo, via den medfarna 20-tumsapparaten. Nujeens favoritprogram blev den amerikanska evighetssåpan ”Våra bästa år” (Days of our lives), om två rivaliserande familjer i en fiktiv stad i Illinois.

– Det visades ett avsnitt varje dag, onsdag till söndag, med repris på eftermiddagarna. Jag blev verkligen fast i handlingen. Efter ett tag började jag lyssna mer och mer på den engelska dialogen. Det första ordet jag lärde mig var ”anything” (”någonting”). Så byggde jag på med fler ord. Till slut kunde jag förstå fraser, och hela meningar.

När familjen fick dator och internetuppkoppling blev också Google ett fönster mot världen. Nujeen tog till sig allt – gudarna i den grekiska mytologin, läran om elementarpartiklar, det brittiska kungahusets historia, den internationella tennisrankningen – och hon kom ihåg nästan allt hon läst.

– Sergey Brin (Googles grundare) borde ha alla Nobelpris som finns, säger hon impulsivt.

Nujeen Mustafa var inte medveten om det då, när hon satt i vardagsrummet på George al-Aswadgatan 19 i Aleppo och insöp all kunskap hon kunde få. Men språket – engelskan – skulle bli hennes inträde till den ”vanliga” världen, där hennes färdigheter räknas i stället för hennes svagheter.

Foto:

Nujeens första aha-upplevelse om nyttan med engelska beskrivs målande i ett avsnitt i boken och har att göra med flykten. Familjen Mustafa har inga pass och måste i likhet med hundratusentals andra riskera livet på Medelhavet för att undkomma krig och nöd och nå Europa. De har betalt motsvarande 13.700 kronor var till människosmugglare för att få plats på en gummibåt. Överfarten ska ske från det turkiska kustsamhället Behram till ön Lesbos i Grekland. En dryg landmil ombord på den slitna gummiflotten med hackande utombordsmotor. Det är den 2 september 2015, en dag som senare ska förknippas med den treårige drunknade Alan Kurdi och få världen att få upp ögonen för den pågående flyktingkrisen.

Men det vet inte syskonen Mustafa när de äntligen står nere vid den steniga Medelhavsstranden. Systern Nasrine har lyckats manövrera rullstolen nedför branta ojämna klippvägar. Farbrodern Ahmed, som aldrig hade varit till havs, ska köra den överlastade farkosten. Alla är extra nervösa för att Nujeens rullstol ska tynga ned båten för mycket, eller riva hål i gummiväven.

Själv är hon märkligt exalterad och föreställer sig att hon är havsguden Poseidon som upphöjd rider fram på sin vattenburna vagn.

Dimman sveper in och vågorna tilltar. Ahmed blir alltmer skärrad. Men plötsligt, efter nästan fyra timmars färd, reser sig ön Lesbos ”som en gigantisk svart klippa”. Frivilliga räddningsarbetare väntar på stranden. En av volontärerna ropar: ”Är det någon därute som kan engelska?”.

Det blir tyst ett ögonblick. Men så svarar Nujeen i sin rullstol: ”Jag gör det!”.

Från och med nu blev Nujeen, den yngsta bland syskonen Mustafa, något av familjeklanens ledare. Det var ju hon och bara hon som kunde kommunicera med gränsvakter och myndighetspersoner.

Samma dag som Nujeen Mustafa och hennes syskon ankom till Grekland, den 2 september, färdas också den syriskkurdiska familjen Kurdi vattenvägen mellan Turkiet och Grekland. Men deras gummibåt kapsejsar och alla drunknar, utom pappan. Hans treårige son, Alan, spolas iland på stranden i turkiska Bodrum.

Fotot på den drunknade Alan sprids över världen och ger kropp åt flyktingkrisen. Nujeen Mustafa har förstås bilden av Alan på näthinnan. Med sig i bagaget har hon också outhärdliga minnen av bombattackerna i Aleppo och Manbij.

När kriget kom till Aleppo i juli 2012 började regimens bombflyg och stridshelikoptrar att attackera de östra delarna av staden, som hamnat under den väpnade oppositionens kontroll. Kurdkvarteren där familjen Mustafa bodde var till en början neutral mark. Men snart spred sig striderna även dit.

Foto:

– Vi bodde på femte våningen. Alla i huset rusade ner till skyddsrummet i källaren, men det kunde ju inte jag. Min familj ville inte lämna mig, så vi satt alla där i vardagsrummet medan huset skakade av bomberna i närheten, berättar Nujeen.

– Vi sa till varann: ”dör vi så dör vi i alla fall tillsammans”.

Tillvaron i Aleppo blev alltmer ohållbar och familjen flyttade tillbaka till sin gamla hemstad Manbij. Det dröjde emellertid inte länge förrän bombterrorn även hemsökte Manbij. Läget förvärrades än mer när terrororganisationen Islamiska staten (IS) etablerade sig i staden och tvingade fram strikta sharialagar. Kvinnor började rövas bort och de lokala befälhavarna i oppositionsgrupperingen Fria Syriska Armén greps av de nya IS-herrarna som halshögg dem.

Det gör ont att inte få träffa dem. Fast vi försöker prata på Skype varje dag.

Familjen Mustafa flydde till Gaziantep i Turkiet, en stor handelsstad sex mil norr om syriska gränsen. Där fick de låna en lägenhet av några släktingar.

– Men att stanna i Turkiet kändes inte som något alternativ. Turkarna släppte in oss i landet men de tycker inte om syrier. I Gaziantep hade jag noll chans till en framtid, konstaterar Nujeen.

De skyhöga avgifterna till människosmugglarna bottenskrapade familjen Mustafas ekonomi.

– Pappa och mamma har varit tvungna att stanna i Gaziantep. Nu har jag inte sett dem på över ett år, säger Nujeen, plötsligt bedrövad.

Med fumliga men målmedvetna fingrar bläddrar hon fram en av de få bilder hon har på Yoba och Ayee. Ett bleknat ateljéfoto där de står i traditionella fotsida skrudar, allvarligt blickande rätt in i kameran.

– Det gör ont att inte få träffa dem. Fast vi försöker prata på Skype varje dag, säger hon.

Tyskland har hela tiden varit målet för flykten. Hit flyttade Shiar, hennes äldste bror, redan 1990, eftersom han låg i farozonen att tvångsrekryteras till syriska förband som stred på Irans sida i kriget mot Irak. Därför var det en stor lättnad när familjen Mustafa fick höra att Tyskland hösten 2015 beslutade att göra tillfälligt undantag från Dublinförordningen, och därmed inte skickade tillbaka Syrienflyktingar till det första land de anlänt till på europeisk mark.

När Nujeen passerade över bron till den tysk-österrikiska gränsfloden Saalach den 21 september förra året blev hon en av över en miljon flyktingar som sökte sig till Tyskland under 2015.

Men till skillnad från sin syster Nasrine, som anlände till Tyskland samtidigt, har Nujeen ännu inte fått permanent uppehållstillstånd.

– Det är tråkigt. Hade jag haft ett pass hade jag ju kunnat åka till England och prata om boken. Men jag kan inte tro att jag kommer att få avslag på min ansökan. Byråkratin går sakta, så är det bara, säger hon.

Ändå märks en underliggande oro hos Nujeen när ovissheten kring uppehållstillståndet kommer på tal. Får hon det efterlängtade dokumentet före 18-årsdagen den 1 januari nästa år kan hennes föräldrar söka uppehållstillstånd på grund av anknytning till sitt barn. Den möjligheten försvinner när Nujeen fyllt 18.

– Det är så mycket som är… dubbelt i mitt liv. Å ena sidan är jag ett slags kändis som skrivit en bok och blir intervjuad i tv och tidningar. Å andra sidan är jag en flykting utan pass, en som många tyskar inte vill ha i sitt land. När vi bodde i Syrien sade vi i familjen att vi alltid skulle hålla ihop, vad som än hände. Men nu är vi splittrade. Mamma och pappa i Turkiet, nästan alla syskon i Tyskland eller England, bara Jamila (Nujeens äldsta syster) är kvar i Syrien, i Kobane.

Det var under den mest intensiva folkvandringen genom Europa förra året som Nujeen blev ett ansikte och ett öde som stack ut ur den framvällande tigande flyktingmassan. En celebritet.

Foto:

Den brittiske BBC-journalisten Feargal Keane träffade Nujeen Mustafa i mitten av september förra året, när hon väntade på sin bror Bland vid den ungerska gränsen. Leende och på ledig engelska berättade Nujeen för tv-publiken om sina framtidsdrömmar:

– Jag vill bli astronaut och spana efter utomjordingar. Men först vill jag försöka träffa drottning Elizabeth, sade Nujeen som tillade att hon lärt sig engelska genom att följa ”Våra bästa år”.

Tv-klippet plockades upp av komikern John Oliver, som varje vecka sänder en pratshow i kabelkanalen HBO med tittare över hela den engelskspråkiga världen.

Manusförfattarna i ”Våra bästa år” var inte sena att hänga på. De skrev in Nujeen Mustafas öde i serien och lät två av skådespelarna ha ett replikskifte ”om en otrolig sextonåring som heter Nujeen Mustafa”. Alison Sweeney och James Scott, huvudrollsinnehavarna i ”Våra bästa år”, tog till och med kontakt med Nujeen via telefon.

Jag är perfektionist och det är jobbigt både för omgivningen och för mig själv. Jag är petig med mat och förstår inte riktigt hur jag ska lära mig att uppskatta tyska maträtter.

Men så här i efterhand har Nujeen Mustafa dubbla känslor för arrangemangen med såpastjärnorna. Hon är inte odelat förtjust i förvandlingen från att vara ett anonymt fan till att bli ett fenomen som är del av dramat.

– Det var förstås en väldigt speciell upplevelse att tala med mina idoler. Men tv-serien hade ju varit min egen grej, förstår du? Det var något privat. Lite av den känslan har ju försvunnit nu. Och så är jag trött på journalister som alltid börjar med att dra upp ”Våra bästa år”.

Nujeen är noga med att inte framstå som något slags helgon med enbart goda egenskaper.

– Fråga bara mina syskon om hur elak och otålig jag kan vara. Jag är perfektionist och det är jobbigt både för omgivningen och för mig själv. Jag är petig med mat och förstår inte riktigt hur jag ska lära mig att uppskatta tyska maträtter. Jag har lätt att lära, men kan vara jobbig mot dem som inte är det.

– Ja, du har mycket att säga om mitt uttal av tyska ord, inflikar storasystern Nasrine som suttit och lyssnat på samtalet.

Foto: Eva Tedesjö

I Tyskland har Nujeen kunnat börjat studera. Hon går näst sista året i den tioåriga grundskolan, i en specialskola för funktionshindrade tillsammans med kamrater som är två år yngre.

– Jag har börjat få kompisar och så har jag prövat på rullstolsbasket. Jag inser att jag kanske varit lite för bekväm. Det är lätt att be andra göra saker, som att hämta vatten eller ställa in tv-n. Nu har jag nog blivit mer självständig.

Dagen innan mötet med Nujeen fick vi en pratstund med medförfattaren till boken, journalisten Christina Lamb. En lågmäld men fokuserad kvinna, 50-årig veteranjournalist av den där typen man inte ska jämföra sig med: utbildad vid Oxford och Harvard, fyra gånger utsedd till ”Årets utrikeskorrespondent” i Storbritannien, mottagare av brittiska imperieorden.

– Så fort jag såg tv-inslaget om Nujeen tänkte jag att jag ville hjälpa henne att berätta sin historia, säger Christina Lamb och fortsätter:

– Det handlar ju också om att försöka göra den globala flyktingfrågan begriplig. Vad är det som fått människor att fly från Syrien? Vad får de gå igenom för att komma undan kriget, till Europa? Hur ser deras framtid ut, deras plats i de nya hemländerna? Det här är ju jättestora frågor som lätt blir väldigt abstrakta. Tar man ner det till en person, en familjs perspektiv, då blir det mer lättfattligt. Nujeen är ju så levande och reflekterande, och har en sådan blick för skeenden och detaljer. Hon har varit en fröjd att arbeta med.

För tre år sedan gav Christina Lamb ut boken ”Jag är Malala” med undertiteln ”Flickan som stod upp för utbildning och sköts av talibanerna”. Malala Yousafzai är den pakistanska flickan som på tvärs mot talibanernas uppfattning hävdade sin rätt att gå i skola, och som därför utsattes för ett mordförsök. Boken har hittills sålts i cirka två miljoner exemplar och år 2014 tilldelades Malala Nobels fredspris.

Malala Yousafzai är bara ett och ett halvt år äldre än Nujeen. Jag frågar Christina Lamb om det finns några likheter mellan flickorna annat än åldern.

– De har båda två vuxit upp i patriarkala samhällen, med krig och förtryck på nära håll. Malala kommer från en intellektuell familj, medan Nujeens föräldrar är analfabeter. Den största gemensamma nämnaren mellan Malala och Nujeen är att deras föräldrar stöttat dem i allt. Bägge flickorna har fått en grundtrygghet, en egenskap som jag tror är extremt viktig när du hamnar i utsatta situationer och miljöer.

Wesseling ligger helt nära Köln, en öppen och kosmopolitisk stad som välkomnade flyktingtillströmningen under hösten 2015. Men det var också i Köln som vinden vände och motståndet mot förbundskansler Angela Merkels flyktingpolitik blev synligt.

På nyårsnatten hade tusentals människor samlats framför järnvägsstationen och framför den världsberömda domkyrkan i Köln för att fira in det nya året. Men festligheterna kom av sig. Kvinnor i folkmassan fann sig omringade av grupper av män med ursprung i Nordafrika och Mellanöstern. De utsattes för rån, hot och sexuella trakasserier.

Medierna och polismyndigheten anklagades för att ”mörka” händelserna, som fick återverkningar över hela Europa. Förövarna pekades ut som asylsökande. Kölns polischef tvingades avgå och förbundskansler Merkel fick hård kritik som påverkat hennes sympatier hos väljarna.

Polisens särskilda expertgrupp hade i april identifierat 153 misstänkta gärningsmän. 68 av dem var asylsökande, fyra ensamkommande flyktingbarn och 18 hade uppehållit sig illegalt i Tyskland. Hos 47 personer var identiteten oklar.  Läget blev inte bättre av den rad terrordåd som drabbade Tyskland i somras där gärningsmännen i några fall var IS-sympatisörer med rötter i Syrien.

Nujeen Mustafa är väl medveten om det hårdnade klimatet för asylsökande i Tyskland. Men hon hoppas att ”mamma Merkel”, som hon kallar förbundskanslern i boken, ska ha kraft att behålla en generös flyktingpolitik.

– Jag förstår att pressen på henne är hård. Det är ju ingen tvekan om att det finns folk som är dåliga representanter för flyktingarna. Men jag tror att tyskarna vinner mer på att försöka vara vänliga och välkomnande än att avvisa. Om någon är snäll mot dig är det ju mycket svårare att vara elak och aggressiv.

Nujeen säger att hon inte själv märkt av någon främlingsfientlighet. Men under vårt samtal förstår jag att förhållandet till de tyska grannarna på övervåningen inte är det allra bästa.

– Vi är ju inte avvikande eller konstiga. Vi går i jeans och bär inte slöja och Nahra säger alltid åt sina barn att leka stillsamt. Men grannarna… ja, de hälsar, men inte mer.

När jag frågar Nujeen om syftet med boken säger hon att hon velat visa ”flyktingen” som en människa av kött och blod, inte ett nummer i en siffertabell.

– Jag är väldigt intresserad av historia och snappar upp allt möjligt, på nätet och i böcker och på Discovery. En sak som jag är väldigt irriterad över är att världshistorien bara handlar om ”bad guys”. Det är tyrannernas namn som vi ska lära oss i skolan. Jag menar, tänk när man läser om Syrienkriget om femtio år, och det står en massa om (Syriens president) Bashar al-Assad och om Putin, men de som tvingades fly eller de som dödades blir bara en siffra: ”300.000 dog, fyra miljoner flydde.” Kan den här boken ändra det allra minsta på det, då är jag nöjd.

Foton i text: Eva Tedesjö och Privat

Nujeens familj

Pappa Yoba och 
mamma Ayee bor i Gaziantep i Turkiet.

Bröder: Shiar, 43 år, Mustafa, 40, Farhad, 38, och Bland, 33 år.

Systrar: Jamila, 41 år (bor i 
Kobane, enda syskonet som är kvar i Syrien), Nahda, 35, Nahra, 30 och 
Nasrine 27 år.

Kriget i Syrien

I början av 2011 inleddes upproret mot Bashar al-Assads regim. Protesterna gällde till en början krav på demokratisering, stopp på den utbredda korruptionen, respekt för de mänskliga rättigheterna och ett slut på Assadregimens 40-åriga envälde.

Regimen slog till hårt mot demonstranterna. Minst 280.000 människor beräknas ha dödats och halva befolkningen drivits på flykt under snart sex år av inbördeskrig.

Kriget står mellan syriska regeringstrupper, ledda av Bashar al-Assad, och stridande från olika oppositionella grupperingar.

I Aleppo pågår hårda strider när Ryssland, i samarbete med den syriska regimen, anfaller upprorsgrupper i östra Aleppo.

Förtydligande 2016-11-01 18:15
Texten har uppdaterats med uppgifter om händelserna i Köln.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.