Kort efter USA-attacken som dödade Qassem Soleimani i fredags förklarade Iran att landet tar sitt femte steg bort från kärnenergiavtalet med omvärlden, som tidigare kallades JCPOA.

Teheran ska inte längre låta sig begränsas när det gäller anrikningsgrad eller mängd kärnbränsle.

– I praktiken innebär det att man överger avtalet. I teorin gör man det dock inte, för man säger att man vill fortsätta samarbeta med Internationella atomenergiorganet IAEA, säger Erika Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Läs mer: Trump hotar bomba kulturella mål i Iran 

Enligt JCPOA fick Iran maximalt uppnå en anrikningsgrad av uran på 3,67 procent. I somras gick man upp till 5 procent. Före avtalet, som trädde i kraft 2015, låg man på 20 procent.

– Det vore oklokt av iranierna att säga att de åter ska anrika till 20 procent nu när de har något slags moraliskt övertag, mot bakgrund av den senaste utvecklingen, säger Holmquist och syftar bland annat på att det var USA som drog sig ur kärnenergiavtalet och nu senast genomförde attacken som dödade ledaren för den iranska specialstyrkan Quds.

– Omvärlden har viss sympati för att Iran följt avtalet så pass länge, och övriga parter vill gärna ha kvar det.

För att rädda åtminstone någon del av avtalet måste ett effektivt alternativt betalningssystem till dollarn komma i bruk. Problemet är att de ansatser européerna gjort inte på långa vägar väger upp för den dollarbaserade oljehandeln, som är helt avgörande för Irans ekonomi.

Syftet med avtalets bestämmelser om anrikningsgrad och lagringsgränser har varit att förlänga den tid det skulle kunna ta för Iran att tillverka kärnvapen från två–tre månader, som bedömningen var före avtalet, till över ett år.

Iran har självt hela tiden sagt att man inte har några planer på att tillverka kärnvapen utan bara vill använda det klyvbara materialet för att alstra energi.

Erika Holmquist vågar inte gissa hur många månader det skulle ta för Iran att tillverka en atombomb efter den senaste reträtten från avtalets regler. Men bara att Teheran meddelar att de tar bort alla anrikningsbegränsningar är ett hot – ”nu kan vi göra vad vi vill” – konstaterar hon.

– I ett värstascenario kan de börja rusa mot att ta fram kärnvapen. Men jag tror att det här är ett sätt att sätta press, kanske via Europa och de andra makterna i avtalet. De säger att de backar så fort sanktionerna lyfts. Men det är inte särskilt realistiskt.

Erika Holmquist ser attacken mot Soleimani och Irans femte reträttsteg från kärnenergiavtalet som de senaste i en lång sammanhängande kedja av händelser.

När Donald Trump 2018 förklarade att USA skulle lämna JCPOA följde Iran trots allt avtalet i ytterligare nästan ett års tid och upprätthöll en diplomatisk linje gentemot de övriga parterna. Därpå ansåg Iran att detta inte gav något.

– Efter april 2019 har iranierna haft en ny strategi, att sätta press på USA på andra vis, exempelvis genom att agera i Persiska viken på ett mer aggressivt sätt, säger Holmquist.

Under sommaren angreps och beslagtogs flera handelsfartyg i området, bland annat en tanker från rederiet Stena Bulk.

I september attackerades oljeanläggningar i Saudiarabien, USA:s främsta allierade i regionen. Washington och Riyadh pekade ut Iran som skyldigt. En FN-rapport kom senare fram till att Irans skuld inte gick att bevisa.

– Känslan man fick var att Iran gick vinnande ur den episoden.

I saudiernas ögon var inte USA:s svar på attacken tillräcklig kraftfullt, enligt Erika Holmquist.

Ungefär samtidigt med attackerna mot Saudiarabien hände två saker av betydelse för utvecklingen:

• Iran lanserade ett initiativ för fred i det strategiska Hormuzsundet, som förbinder Persiska viken med Indiska oceanen, riktat mot Förenade arabemiraten, en annan USA-allierad. Budskapet var: ”Kom i håg att det är vi som är era grannar, inte USA”.

• Från saudierna kom signaler om att de skulle kunna tänka sig att tala med Iran via Irak, det vill säga göra något åt spänningen med ärkerivalen utan USA:s inblandning.

– Talmannen i det iranska parlamentet sade att ”vi vill hemskt gärna prata med Saudiarabien”, och om saudierna är redo att prata kan Iran rådge huthierna i Jemen att de ska gå med på en vapenvila, säger Holmquist.

I söndags hävdade den irakiska premiärministern Adel Abdul-Mahdi att han skulle träffa Qassem Soleimani samma morgon som denne dödades för att ta emot Teherans svar på Saudiarabiens trevare.

Och vad vill Donald Trump i allt detta?

– För mig är det otydligt. Det ser ut som om attacken i fredags var kontraproduktiv, om man tittar på det iranska folkets uppslutning bakom Soleimani nu. Särskilt med tanke på att det för bara några månader sedan var gatuprotester mot regimen, vilka slogs ner brutalt.

– Jag tror inte USA förstår vilken törn attacken mot Soleimani är mot den nationella iranska stoltheten. Även om det inte finns någon exakt liknelse är det lite som om Iran hade dödat John McCain, en krigshjälte som också är av stor politisk betydelse, säger Erika Holmquist.

Läs mer: 

Nu kan bensinen bli ännu dyrare

Erik Ohlsson: Qassem Soleimani – militär naturbegåvning och skoningslös sabotör

USA:s och Irans konflikt – detta har hänt