Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

”Folk har kidnappats av myndigheterna”

Säkerhetspolis i Ettadhamen utanför Tunis på onsdagskvällen.
Säkerhetspolis i Ettadhamen utanför Tunis på onsdagskvällen. Other: Fethi Belaid/AFP

Militär sätts in för att stävja protesterna.

– De riktar sina vapen mot fredliga demonstranter och griper aktivister i deras hem, säger Samar Tlili, lärare i Tunis som deltar i demonstrationerna, till DN.

Tunisien upplever just nu scenarier som inte setts maken till sedan ”jasminrevolutionen” för sju år sedan, de i huvudsak fredliga massprotester som tvingade bort den auktoritäre presidenten Zine Abidine Ben Ali och banade väg för en demokratisk utveckling i landet.

Men trots att demonstranternas stora flertal undviker våld finns hela tiden hotet om en blodig urladdning under ytan. På torsdagskvällen meddelade försvarsministeriet att de kommer att beordra ut militär för att skydda offentliga byggnader. Hittills har över 300 demonstranter gripits. Ett femtiotal poliser och säkerhetsmän har skadats och minst en person har dödats under protesterna, som nu går in på sitt fjärde dygn och som har spridit sig till ett tjugotal tunisiska städer och samhällen.

Den 29-åriga läraren Samar Tlili bor i huvudstaden Tunis och tillhör de tiotusentals som gått ut på gatan för att protestera mot det åtstramningspaket som regeringen införde vid årsskiftet, i ett försök att sanera statens usla ekonomi som präglas av hög inflation och ett avsevärt budgetunderskott.

– Det är en galen politik som påverkar varje del av mitt och många tunisiers liv. Vi kan helt enkelt inte möta de prisökningar som kommer att följa i spåren av skattehöjningarna, säger Samar Tlili till DN.

Hon är mycket kritisk till hur polisen och säkerhetsstyrkorna bemött protesterna.

– De riktar sina vapen mot fredliga demonstranter och griper aktivister i deras hem. Jag vet att folk i rörelsen blivit bortförda utan rannsakan eller dom – de har helt enkelt kidnappats av myndigheterna.

Foto: Fethi Belaid/AFP

”Rörelsen” som Samar Tlili talar om heter Fesh Nestanew (ungefär ”Vad väntar vi på”). Det är ett löst sammanhållet nätverk av mestadels yngre människor som står utanför partipolitik och andra organisationer. De har organiserat flera av de pågående demonstrationerna. Ambitionen är att visa sitt missnöje med den situation som uppstått i den haltande ekonomins spår – massarbetslöshet, galopperande prishöjningar och ökad fattigdom.

I protesternas spår har det också före­kommit plundring av affärer och försök att sätta eld på byggnader. I tisdags kväll kastades bensinbomber in på en judisk skola på ön Djerba i södra Tunisien. Flera poliser har skadats sedan de träffats av bensinbomber och stenar.

Trots att politik och religion har hållits isär i Tunisien är det ett faktum att det finns en underström av våldstillvänd jihadism i landet. Exempelvis har Tunisien varit en ledande ”exportör” av frivilliga till IS krig för sitt ”kalifat” i Syrien och Irak. Så många som 5 000 tunisier kan ha anslutit sig till IS-kalifatet. Under de pågående protesterna har radikala islamister gripits.

Läs mer: Erik Ohlsson: Ny proteströrelse växer fram i Tunisien 

Men Samar Tlili förnekar att islamister haft någon framträdande plats under protesterna. Hon säger också att plundringsvågen och våldet inte har något att göra med Fesh Nestanew.

– Visst händer det att vägar spärras av och att demonstranter sätter eld på bildäck och soptunnor. Men plundringarna är fristående från protesterna. Vi är inga tjuvar eller våldsmän, vi vill bara visa vår förtvivlan över sakernas tillstånd och utnyttja vår yttrandefrihet, säger hon.

Terbourba är en liten idyllisk stad vid Medjerdafloden bland trädgårdar och olivlundar, ett par mil väster om Tunis. I dag är Terbourba allt annat än en fridfull plats. Här har några av de mest våldsamma protesterna hållits. 29-åriga Zainab Ben Ahmed, en av ledarna inom Fesh Nestanew, bor i Terbourba. Hon säger till DN att det inte är någon tillfällighet att missnöjet är utbrett just här.

– Folk känner sig åsidosatta och bortglömda. Ingen utveckling sker, inga investeringar görs, inga arbetstillfällen skapas. Den politiska klassen flyter ovanpå. För några månader sedan inrättades en lag som ger korrupta tjänstemän amnesti. Många frågar sig vad revolutionen egentligen ledde till, säger Zainab Ben Ahmed, som studerar juridik i Tunis.

Det är i Terbourba som protestvågens hittills enda dödsfall inträffat – en 45-årig man som deltog i demonstrationerna. Dödsorsaken är oklar.

– Polisen påstår att han hade dålig hälsa, men det är lögn och förnekas av hans anhöriga. Säkerhetsstyrkorna mötte våra protester med stora mängder tårgas och fysisk brutalitet, uppger Zainab Ben Ahmed.

Hon deltog i protesterna för sju år sedan som avlägsnade Zine Abidine Ben Ali från presidentposten.

– Då försökte myndigheterna blockera internet och pressen var hårt censurerad. Mönstret går igen: också i dag försöker makthavarna lägga locket på. De hotar och manipulerar de lokala medierna. Övergrepp och kränkningar tystas ned.

Det handlar om en förtroendekris där medborgarna känner sig exkluderade.

Premiärminister Youssef Chahed leder en bräcklig regeringskoalition som innefattar moderata islamister, västtillvända sekulära liberaler och fackföreningsfolk av traditionellt vänstersnitt. Själv representerar den 42-årige agronomen partiet Nida Tounees (”Uppmaning till Tunisien”) som tillhör det Europavänliga icke-religiösa lägret.

Chahed har suttit på posten i snart ett och ett halvt år. Att han är Tunisiens sjunde premiärminister på lika många år säger något om det instabila politiska läget. Hittills har han anslagit en försonlig ton mot demonstranterna och försvarat sitt åtstramningspaket med att det innebär ”den sista svåra prövningen för tunisierna”.

Tunisien brukar kallas ”den arabiska vårens enda framgångssaga”. Landet har genomfört ett i stort sett fredligt maktskifte, ett islamistiskt parti (Ennahda) med rötter i Muslimska brödraskapet har anpassat sig väl till den parlamentariska demokratin.

Det pågår ett tvärpolitiskt samtal mellan politiker och civilsamhället som för två år sedan belönade den så kallade ”nationella dialogkvartetten” - arbetsgivarföreningen, en facklig landsorganisation, landets advokatsamfund samt en människorättsorganisation - med Nobels fredspris.

Men de nu uppblossande oroligheterna visar att det finns rejäla revor i samhällsväven. Det konstaterar Michael Ayari, statsvetare och Nordafrikaexpert som arbetar som konsult åt det Brysselbaserade forskningsinstitutet International Crisis Group (ICG).

– Folk är missnöjda inte bara med politikens utfall – höjda priser och skatter – utan med hela den politiska klassen. Det handlar om en förtroendekris där medborgarna känner sig exkluderade. Den tunisiska inrikespolitiken har blivit förknippad med korridormygel, maktspel för sakens egen skull och med överenskommelser som görs i tysthet, säger Ayari.

– För att vända den negativa spiralen måste politikerna återupprätta förtroendet, och det är lättare sagt än gjort. Ökad transparens och en uttalad vilja till lång­siktiga lösningar tror jag skulle vara en början i alla fall.

Läs mer: Sveriges ambassad i Tunisien uppmanar svenskar i landet att vara försiktiga 

Fakta.Från jasminrevolutionen till nytt uppror

17 december 2010

Den unge gatuförsäljaren ­Muhammad Bouazizi tänder eld på sig själv i protest mot korruption och fattigdom. Självbränningen utlöser protester runtom i Tunisien. 

14 januari 2011

Efter massiva demonstrationer flyr den auktoritäre presidenten Zine Abidine Ben Ali från Tunisien till Saudiarabien. Den så kallade Jasminrevolutionen är ett faktum.

23 oktober 2011

Tunisien väljer ett tillfälligt parlament. Islamistpartiet Ennahda blir störst. I december utses den moderat islamistiske Moncef Marzouki till interimspresident.

26 oktober 2014

Nytt parlamentsval där det sekulära partiet Nida Tounes blir störst. I december väljs den 88-årige Nida Tounes-ledaren Beiji Caid Essebsi till president.

26 juni 2015

En tunisisk IS-supporter skjuter­ ihjäl 38 personer på stranden i turistorten Sousse. Tidigare samma år dödades 21 turister i en attack i huvudstaden Tunis.

9 oktober 2015

Fyra organisationer från Tunisiens civilsamhälle tilldelas tillsammans Nobels fredspris för sina ansträngningar att utveckla landets demokrati.

14 juli 2016

En tunisisk man i en lastbil dödar 87 personer på strandpromenaden i franska Nice. Dådet sätter fokus på det stora antal tunisier som anslutit sig till terrorrörelsen IS – upp till 5 000 är frivilliga i ”kalifatet”.

13 september 2017

Parlamentet röstar igenom en lag som ger amnesti till korruptionsanklagade statstjänstemän. Beslutet utlöser spontana gatuprotester.

Januari 2018 

Regeringens åtstramningsbudget­ orsakar omfattande protester i ett tiotal tunisiska städer. Premiär­ministern Youssef Chahed vädjar till demonstranterna att avstå från våld.

 

Fakta.Tunisien

Habib Bourguiba blev det självständiga Tunisiens förste president. Han styrde landet från 1956 fram till 1987, då han avsattes i en oblodig kupp av Zine Abidine Ben Ali.

Under Ben Alis styre hölls ­regelbundna president- och ­parlamentsval, men i praktiken var Tunisien en enpartistat. Ben Ali störtades efter massiva folkliga protester i januari 2011. Den nuvarande ­presidenten Beji Caid ­Essebsi valdes 2014 på ett ­fem­årigt mandat.

Tunisien omfattar 163.610 kvadratkilometer (jämförbart med Syd- och Mellansverige) och har 11,4 miljoner invånare. Befolkningen är ung: närmare 40 procent är under 25 år.

Tjänstesektorn svarar för 60 procent av bruttonationalprodukten och turismen är en av landets viktigaste näringar. Exporten består främst av fosfat, textilier och jordbruksprodukter.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.