Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Han ledde USA:s hemliga ufo-utredningar

01:32. Amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon har i hemlighet och med svarta budgetpengar utrett observationer av ufofenomen gjorda av militär personal. Se när jaktplanen jagar något de aldrig tidigare sett.

Trots förnekanden har de amerikanska myndigheterna i hemlighet samlat in och undersökt rapporter om oidentifierade flygande föremål över amerikanskt luftrum. Detta avslöjades av New York Times och Politico den 16 december 2017. DN:s Clas Svahn har talat med mannen som ledde de topphemliga utredningarna. 

De amerikanska myndigheterna har genom svarta budgetpengar i hemlighet försökt att förstå vad det är för okända flygande föremål som landets militärpiloter vid upprepade tillfällen jagat i amerikanskt luftrum. I tio år leddes de topphemliga utredningarna inom vad som kallades Advanced Aviation Threat Identification Program av underrättelseofficeren Luis Elizondo.

I en av de filmer som Elizondo lät undersöka syns ett ovalt föremål utan några vingar flyga framför jaktplanet. Piloten ropar upphetsat: ”Herregud. Vad är det där för något? Titta hur det flyger! Ha ha!”

Filmer som den, som DN i dag kan visa, har hemlighållits i många år.

Efter avslöjandet var Luis Elizondo högvilt i de stora amerikanska medierna. Washington Post, CNN, Fox News, och givetvis New York Times och Politico, som låg bakom avslöjandet, och en lång rad andra massmedier tog upp det hemliga ufoprojektet under månader. Nästan alltid strikt och faktabaserat. Men ibland med ett stilla skämt i slutet av inslaget – för säkerhets skull.

Projektets namn visar att Pentagon såg på observationerna av de okända föremålen som inte bara ett hot mot USA utan också ett hot från en teknik som var minst lika avancerad som den man själv hade tillgång till. Till och med ännu mer avancerad.

Enligt New York Times inleddes programmet 2007 på initiativ av den demokratiske senatorn Harry Reid från Nevada som vid tillfället var senatens majoritetsledare. Reid hade länge varit intresserad av ”rymdfenomen” och var också vän med den likaledes ufointresserade miljardären och rymdentreprenören Robert Bigelow. Det var också Bigelows företag som fick största delen av budgetpengarna.

När programmet blev allmänt känt i och med avslöjandet i mitten av december startade en diskussion om ufofenomenets realitet som snart dog ut. Andra nyheter tog över. Men det Luis Elizondo lyckades med i samband med att han sade upp sig från sitt jobb som chef för programmet var att få ut flera filmer som tagits av kameror ombord på amerikanska jaktplan när dessa jagade okända föremål i luften.

Filmklippen var dramatiska och piloternas röster visade att det de jagade inte var något de kunde relatera till – föremålen uppvisade flygprestanda och hastigheter som inte liknade något känt hot. 

Tyvärr har filmklippen inte följts av någon dokumentation i övrigt och DN:s försök att begära ut ytterligare material i form av själva utredningarna har hittills nekats av Pentagon.

Inte heller Luis Elizondo är helt öppen när det gäller flera av DN:s frågor. Han påpekar att såväl han själv som hans familj har fått lida en hel del av den publicitet som blivit följden av avslöjandet i massmedierna och är försiktig då frågorna blir för specifika. Men i andra fall är han tydligare.

Luis Elizondo.
Luis Elizondo. Foto: To the Stars Academy

När jag tar upp ufo och paranormala fenomen svarar Elizondo:

– När du nämner det paranormala så är det viktigt att veta att rent vetenskapligt är allt paranormalt till dess att det blir normalt. Mobiltelefonen som jag talar i och den utrustning som du spelar in med, allt detta skulle ha ansetts utöver det normala för säg trettio år sedan. Många reagerar negativt när man talar om det paranormala, inte minst i USA där det finns ett starkt socialt stigma kopplat till begreppet. Här finns det ett mycket starkt stigma kopplat till allt som anses okänt eller svårt att förstå sig på. På det sättet blir det svårt att föra ett samtal om sådant som rör ufo eller liknande.

För Luis Elizondo är gränsen mellan normalt och paranormalt inte längre lika självklar. Under sina år inom det hemliga Pentagonprogrammet har han sett filmer och hört rapporter från piloter och radaroperatörer som har fått honom att fundera mer än en gång kring vilka som kan tänkas ligga bakom observationerna.

Men innan vi kommer in på den saken ber jag Luis Elizondo att berätta hur det kom sig att han kom att arbeta med detta topphemliga projekt:

– Min inblandning i Advanced Aviation Threat Identification Program inleddes 2008. Efter flera möten på lägre nivå, då jag inte visste vad de ville att jag skulle göra, bad de mig att komma med och att ge underrättelsestöd till ett uppdrag de arbetade med. Efter tre möten insåg jag att det de talade om var extremt avancerad teknik som vi försökte ta reda på hur den egentligen fungerade och att jag skulle bidra med underrättelsestöd. Det var sådant jag hade jobbat med under min yrkeskarriär. Så det arbetade jag med under ungefär två år för att 2010 då den dåvarande chefen för programmet skulle sluta, ta över som chef trots en hel del påtryckningar från element inom den amerikanska statsapparaten som var starka motståndare till det vi gjorde. Och detta trots att vi hade medlen och det lagliga stödet att göra det.

– När programchefen slutade bad han mig personligen att ta över. Jag var då den näst högst rankade inom gruppen. Och jag sa ja. Jag var övertygad om att det vi gjorde var viktigt och att vi borde fortsätta undersöka dessa fenomen. 

Luis Elizondo poängterar att hans organisation använde sig av de mest rigorösa vetenskapliga metoderna och aldrig ägnade sig åt spekulationer eller förutfattade meningar.

– Vi var alltid analyserande och fokuserade på det vi gjorde. Vi tittade på de data vi fick in och om vi genom dem kunde dra några logiska slutsatser.

– Sedan höll jag i programmet till i början av oktober 2017 då jag lämnade avdelningen även om programmet aldrig avslutades. Det är viktigt att veta. Många lever under den felaktiga föreställningen att programmet avslutades 2012. Men även om pengarna slutade komma från en källa så fanns det andra som betalade under de efterföljande åren. Vi var på gång att få pengar från ett visst håll under 2013 och 2014 men tyvärr lyckades en annan avdelning få de pengarna.

Tror du att man fortsätter undersökningarna eller avslutades det hela när du lämnade programmet?

– Well, jag kan inte uttala mig för den amerikanska staten, eftersom jag inte längre arbetar för den, men jag kan säga att undersökningarna fortsatte fram till den dag som jag slutade och att andra personer som fortfarande arbetar för avdelningen var införstådda med att programmet skulle fortsätta. 

Så hur fick ni in rapporterna? Vem var det som fick de olika militära delarna att bli medvetna om att ni fanns och att de skulle rapportera till er?

– Ibland fick vi vara lite listiga eftersom folk inte vill rapportera på grund av det sociala trycket. Till en början var rapporteringsvägarna mycket informella. Det var piloter som kände någon som kände någon annan och så spreds det tills någon sa att du borde kontakta det där kontoret. ”De kan nog vilja prata med dig.” Då ska man hålla i minnet att piloter vill fortsätta flyga och att de har olika säkerhetsklassificeringar, så de vill inte prata om något som skulle kunna uppfattas som ”underligt”. Skulle någon få för sig att de var psykologiskt instabila då kunde det påverka hela deras karriär. Så vi fick vara mycket försiktiga.

Detta foto, tagen av en okänd fotograf i australiska Adelaide i maj 1969 ger bilden av ett typiskt ”flygande tefat”. Med stor sannolikhet rör det sig om en modell.
Detta foto, tagen av en okänd fotograf i australiska Adelaide i maj 1969 ger bilden av ett typiskt ”flygande tefat”. Med stor sannolikhet rör det sig om en modell. Foto: Foto: AFU:s bildarkiv

– Under slutet av min tid som chef hade vi etablerat formella kanaler som det gick att rapportera genom. Så då visste framför allt piloter men också underrättelsepersonal vilka vi var. Om det fanns nog med data som visade att de inte hade kunnat fastställa vad det var de hade sett, det var inte ett flygplan, det var inte en drönare, det var inte en missil, då kontaktades vårt kontor och vi kunde inleda vår undersökning.

– Ofta kunde vi hitta en förklaring. Vi kunde se att det rörde sig om ett atmosfäriskt fenomen, det kunde vara ett flygplan eller drönare. Vi tittade efter särskilda signaturer, särskilda tecken, som gjorde att vi snabbt kunde identifiera det. 

– Men i andra fall var det inte lika lätt att göra det. I några fall hade vi farkoster som rörde sig på ett sätt i luften och med förmågor som var långt bortom vår nuvarande kunskap om aerodynamik. Det kunde röra sig om plötslig och ögonblicklig acceleration och överljudshastigheter eller olika sätt att röra sig som vi inte kunde förklara.

Läs mer: Många länder har undersökt uforapporter 

Som exempel på sådana rörelser nämner Luis Elizondo ”antigravitationsförmågor” och rörelser genom olika medier som från tjocka atmosfäriska lager på låg höjd ut i rymden eller ned i vattnet. 

– När man ser något som uppvisar dessa sätt att flyga på, som hur ett föremål svävar trots att det inte har några synliga delar som kan förklara det eller någon synlig framdrivningsanordning, inga kondensstrimmor eller andra spår som lämnas efter vanliga flygplan, då stod det klart för oss att vi rörde oss med något som låg långt bortom vår nuvarande kunskap om aerodynamik. 

Hur många fall skulle du säga att ni löste och hur många förblev oidentifierade?

– Tyvärr var de flesta som kom till oss inte lösta. Men jag måste vara försiktig när jag talar om exakta siffror, det skulle kunna anses som känslig information men jag skulle säga att ganska många, väldigt många, förblev olösta. De som förblev olösta gav oss en hel meny av signaturer att titta på. I några fall unika signaturer som vi aldrig hade sett förut och dessa kunde hjälpa oss att förstå vilken teknik som måste ha använts.

Använde ni er av experter på vittnespsykologi under era utredningar och samtal med vittnena?

– Nej, men de flesta befälen inom underrättelsetjänsten har övats för att upptäcka om någon försöker lura dig, försöker få dig att tro på något eller är mentalt instabil. Detta inbegriper att man använder sig av förhörsmetoder där man tar hänsyn till kroppsspråk och hur orden faller så att man kan avslöja om det någon berättar inte är korrekt.

Åke Lejons bild tagen i norrbottniska Penttäjä den 11 november 1973 har inte gått att förklara.
Åke Lejons bild tagen i norrbottniska Penttäjä den 11 november 1973 har inte gått att förklara. Foto: Foto: AFU:s bildarkiv

Vilken är din personliga åsikt om dessa fall och hur nådde du fram till den?

– Jag hatar att dra personliga slutsatser. Jag är väldigt försiktig. Vi har ett gammalt talesätt, vi som arbetar med underrättelsetjänst: Vi kan vara fullständigt säkra på en sak men samtidigt ha fullständigt fel. Så jag försöker verkligen att inte ha några förutfattade meningar eller dra några slutsatser eftersom jag inte vill att dessa undermedvetet eller indirekt ska påverka mina möjligheter att samla in data. Det är viktigt att låta fakta tala för sig själva och fakta kan ibland viska mycket lågt och med en försiktig röst. Det är väldigt viktigt att vi verkligen lyssnar på vad de data vi får in säger innan vi drar några som helst slutsatser. 

– Jag har en personlig känsla av vad det skulle kunna vara men jag drar mig för att dela den eftersom jag vet att det finns mer som vi inte vet än vad vi vet. Och jag är inte säker på att det vore rätt mot vare sig dig eller någon annan att tvinga på er min egen personliga uppfattning. I det här fallet behöver vi mer data innan vi kan dra några logiska slutsatser. Det finns många hypoteser och alla har sin egen variant. Ta inte detta som ett sätt för mig att vara undvikande eller vag men jag försöker medvetet hålla mig ifrån att dra egna slutsatser för det kan verkligen röra sig om en hel massa saker just nu.

Men jag antar att du från dina erfarenheter har sett att det finns verkliga fenomen som måste undersökas?

– Det är ett fastslaget faktum. Det är inte längre en teori. Men för personer i min situation finns det en stor risk om man skulle börja tala om sina egna åsikter. Jag har redan skaffat mig några mycket inflytelserika fiender från min tidigare organisation och det finns element inom den som försöker rubba förtroendet för mig och som undersöker min bakgrund för att hitta något, någonstans, där jag har gjort fel för att på så sätt få det jag berättar att vara mindre värt.

– Det är också viktigt att veta att det aldrig var min avsikt att ”komma ut” eller att kontakta medierna, i själva verket var det medierna som hittade mig. Jag skrev ett personligt brev med min uppsägning till försvarsministern. Jag ansåg att han borde få veta vad som pågick men vårt system, vårt sätt att arbeta, gjorde det inte möjligt för mig att rapportera till honom vad vi hade kommit fram till. Och det i sig är nästan ett större hot än fenomenet självt skulle kunna utgöra.

– Så när jag sade upp mig skickade någon en kopia av min uppsägning till en journalist och på så vis kom medierna till mig. Och då insåg jag att jag hade ett val. Antingen skrev de vad de trodde eller också skulle jag ge dem min bild av vad som hänt. 

En bildruta ur en av de filmer som undersöktes av Pentagons hemliga ufoutredare. Just denna film har Pentagon inte gett några uppgifter kring.
En bildruta ur en av de filmer som undersöktes av Pentagons hemliga ufoutredare. Just denna film har Pentagon inte gett några uppgifter kring. Foto: To the Stars Academy.

Så vem rapporterade du till? Vilken nivå fick rapporterna från er?

– Ibland gick rapporterna hela vägen upp till kongressen. I början gick de till höga tjänstemän i regeringen. I andra fall gick de till chefen för ett visst organ och helt nyligen gick de till några av de högsta inom försvarsdepartementet. Jag vill inte nämna några namn om det är okej eftersom dessa personer fortfarande är verksamma inom statsapparaten. Om de fortfarande vill ha den här informationen så tycker jag att vi ska låta dem fortsätta med sitt arbete utan störningar. Men det rör sig om mycket högt uppsatta personer. 

Hur många rapporter hanterade ni under din tid?

– Jag kan inte säga exakt, det kan vara känsligt, men det var många, många, många. Många känner till Nimitzhändelsen men det fanns också andra händelser som liknade den och som var lika fantastiska. 

Den så kallade Nimitzhändelsen inträffade den 14 november 2004 över Stilla havet utanför San Diego i Kalifornien då ett okänt flygande föremål upptäcktes av en radaroperatör på USS Princeton som kontaktade hangarfartyget USS Nimitz varifrån två jaktplan av typen F/A-18F Super Hornet lyfte. När piloterna kom fram kunde de inte se något föremål på himlen men upptäckte i stället hur det verkade koka från ett ovalt område i havet under dem. Efter några sekunder upptäckte de ett föremål, stort som ett Boeing 737, hängande 15 meter över vattenytan.

Föremålet hade inga vingar eller andra kännetecken, var ovalt till formen och hade ingen synbar motor. En av piloterna, David Fravor, närmade sig föremålet i en cirkelrörelse men lyckades aldrig komma riktigt nära. Fravor har senare berättat hur föremålet verkade försöka undvika honom. Efter en stund steg föremålet, också det i en cirklande rörelse, vilket fick Fravor att försöka dyka mot det men utan att lyckas. I stället gav sig föremålet iväg med en enorm hastighet och var utom synhåll på mindre än två sekunder. 

Radar ombord på USS Princeton visade att föremålet lämnat området med tre gånger ljudets hastighet. När Fravor och hans kollega tvingades återvända sedan deras bränsle börjat ta slut skickades ytterligare en rote Super Hornets upp, dessa utrustade med avancerade infraröda kameror. Och det är en av dessa filmer som Luis Elizondo nu har fått frisläppt och som DN nu kan visa.

Hur skulle du vilja beskriva Nimitzhändelsen ur ditt perspektiv?

– Nimitzhändelsen är den mest kända av de händelser som har publicerats. Men det finns många andra som är lika övertygande och detaljerade. Det gjordes en formell utredning av den mellan åren 2007 och 2009. Just i det fallet fanns det många vittnen varav några, enligt min uppmaning, har berättat sina versioner för personer i ledningen för försvarsdepartementet. Detta inbegriper såväl piloter som radaroperatörer. Min slutsats när det gäller Nimitzhändelsen är densamma som för så många andra – låt uppgifterna tala för sig själva.

Var finns dessa rapporter i dag?

– De fanns där när jag lämnade mitt arbete. Men jag vet inte vad som händer med dem nu. Men ja, rapporterna samlades och de fanns på ett säkert ställe enligt de säkerhetsrutiner vi hade. Mycket av informationen som vi fick tillgång till försökte vi medvetet hålla på den lägsta nivån när det gällde hemligstämpel som gick utifrån amerikanska lagar. Lagen säger att man ska hålla information så öppen som möjligt, så det gjorde vi. Vilket innebär att mycket av det vi hade var öppet. Men i materialet finns källor och annat som måste hållas hemligt. Tyvärr är en del av den öppna informationen blandad med hemlig information.

Luis Elizondo har i dag lämnat Pentagon och i stället engagerat sig i den tidigare sångaren och gitarristen från poppunkbandet Blink-182, Tom DeLonges, organisation To the Stars Academy of Arts & Science. En organisation som har som mål att ta fram en farkost byggd på den teknik som man tror ligger bakom ufoobservationerna.

I början av mars i år publicerade To the Stars Academy of Arts & Science ännu en film, en tredje tagen från en F/A-18 Super Hornet utanför USA:s ostkust 2015. På filmen, som också den är tagen med en infrarödkänslig kamera, syns ett oidentifierat föremål mycket snabbt röra sig med havet under sig. I ljudupptagningen som följer filmen hörs vapenoperatören ombord upphetsat ropa ”Jag fick det!” när han med hjälp av planets automatiska system lyckades låsa på föremålet under dem.

De bådas jaktplan befinner sig då på 7.600 meters höjd och har en fart av omkring 500 kilometer i timmen. Det okända föremålet befann sig då omkring 80 kilometer från planet.

Medan föremålet rusar fram försöker de båda i planet förstå vad de ser:

Piloten: ”Ha ha ha! Wohoo! Vad är det där för något?! Lyckades du låsa på ett rörligt föremål?”

Operatören: ”Nej, det går på automatisk låsning.”

Piloten: ”Oh. Okej.”

I munnen på varandra: ”Herregud. Vad är det där för något? Titta hur det flyger! Ha ha!”

Föremålet ser ut att vara ovalt och några vingar syns inte. Det går heller inte att se några tecken på avgaser eller tecken på upphettning av luften efter föremålet. Beskrivningen liknar den som piloterna gav i USS Nimitzfallet.

Men filmer är inte det enda tekniska bevismaterialet som det topphemliga programmet hade att arbeta med. Enligt Luis Elizondo har man också fått tillgång till föremål. Enligt flera uppgifter ska materialet befinna sig hos rymdentreprenören och ET-entusiasten Robert Bigelows bolag Bigelow Aerospace i Las Vegas.

Har du själv haft möjlighet att hantera föremålen och har det gjorts någon analys av dem?

– Det här är saker som oavsiktligt har beskrivits på ett något felaktigt sätt i medierna. Till en början sa rapporterna att det rörde sig om ”oidentifierade legeringar”, och tyvärr tror jag att medierna gjorde det för att i enkla termer försöka förklara vad vi egentligen talar om. Vad vi talar om är inte oidentifierade legeringar, vad vi talar om är metaller med isotopiska egenskaper som är så precisa på molekylärnivå att de inte hittas naturligt på jorden. 

– Dessutom är den precision och den nivå av kunnande som krävs för att skapa dessa isotoper på detta sätt extremt dyrt. Och vi är inte ens säkra på att vi har den teknik i dag som krävs för att göra det.

– Så själva materialet i sig är metaller med en så speciell isotopisk signatur att deras ursprung är okänd. Det handlar om metaller med en så unik struktur på molekylnivå att vi helt enkelt inte vet var de kommer ifrån.

En av flera bilder av ljusfenomen tagna i norska Hessdalen. Denna togs av ett flygande klot den 12 februari 1982.
En av flera bilder av ljusfenomen tagna i norska Hessdalen. Denna togs av ett flygande klot den 12 februari 1982. Foto: Foto: AFU:s bildarkiv

Kan du säga om det rör sig om mindre delar eller större?

– Tyvärr så kan jag inte svara på den saken just nu.

Hur hittade de vägen till ditt projekt?

– Det kan jag inte säga.

Var det från någon civil källa eller från en militär?

– Tyvärr, det kan jag inte säga något om. Jag är verkligen ledsen.

Vad händer med materialet nu?

– Jag vet inte. Jag arbetar inte längre inom den amerikanska statsapparaten. Jag vet att det fanns ett intresse att studera det här materialet och att bestämma dess unika karaktär. Men det är tyvärr allt jag kan säga.

Hur kom det sig att du anlitade ett privat företag utanför Pentagon för att analysera rapporterna och föremålen?

– Det var inte jag som tog det beslutet utan det togs innan jag kom med 2008. Det togs 2007 och det var regeringen som tog det. Men det är inte alls ovanligt att den amerikanska regeringen lägger ut forskning och utveckling på annat håll. Vi har helt enkelt inte den kunskapen själva. Det är inte ovanligt att vi använder laboratorier runt om i landet, som Lockheed-Martin, Boeing. De stora företagen har kunskapen och förmågan att göra analyser åt oss. 

– I det här speciella fallet så har senator Reid och andra senatorer… det är viktigt att veta att när det här beslutet togs så var det ett beslut som togs över partigränserna. Både Demokraterna och Republikanerna ansåg att detta var något som var värt att studera. 

Luis Elizondo nämner flera tunga namn som varit direkt engagerade i det hemliga programmet. Senator Ted Stevens, som var pilot och republikan, senator Daniel Inouye och senator John Glenn, den första amerikanska astronauten i omloppsbana runt jorden. Och enligt Elizondo var det regeringen som gav uppdraget till Bigelow Aerospace.

– Bigelow är den förste som har två plattformar som kan kopplas till den internationella rymdstationen. Detta är något som han lyckades med för flera år sedan. I dag talar alla om SpaceX, och med all respekt, Elon Musk gör ett fantastiskt arbete, men mr Bigelow har ett fläckfritt förflutet när det gäller dessa rymdprojekt. Faktiskt ett årtionde innan någon annan kunde göra det. Det är inte konstigt att han gavs kontraktet.

– Alla kontrakt som sluts av regeringen måste slutas på ett rättvist sätt. Det måste de. Allt sådant kontrolleras mycket noga av en kommitté som i sin tur kontrolleras. Det är en lång och kostsam process.

Det har ju funnits rykten sedan många år tillbaka att den amerikanska regeringen skulle ha tagit tillvara farkoster och varelser, utomjordingar om du så vill, vad säger du om dessa rykten?

– Jag är medveten om samma rykten som du är men de har inte med vårt program att göra. Vårt fokus var betydligt enklare än att försöka gömma något. I själva verket var vårt arbete det rakt motsatta, att ta fram information. Vi arbetade med två fokus: Vad var det, eller vad är det, och hur fungerar det? Vi frågade inte vem som satt bakom styrspakarna, vilka avsikter de hade och var de kommer ifrån. Är de härifrån eller från någon annanstans? Vi kom fram till att det fanns spekulationer kring detta så att det räckte och ville hålla det vi gjorde så vetenskapligt som möjligt. Om vi kom fram till vad det var och hur det funkade så kunde vi lösa resten längre fram.

Varför valde man att hålla det här programmet hemligt och förse det med pengar från den svarta delen av budgeten, tror du?

– Det hade många förklaringar. Ska man göra det enkelt så kan man bryta ner det i tre punkter:

1. Det sociala stigmat som är kopplat till det. I det här landet är det inte lätt att diskutera dessa frågor. Och där jag jobbade, i Pentagon, var det till och med svårt att försöka beskriva för folk vad det var vi höll på med. Det var i det närmaste omöjligt att försöka diskutera det med någon.

2. Tänk att du arbetar i en organisation som är ansvarig för den nationella säkerheten. Och nu måste du gå till din chef och berätta att du har identifierat ett problem men att du inte vet vad det är, hur det fungerar och att det inte finns något vi kan göra åt det. Att arbeta med den nationella säkerheten innebär att man ska skydda folket från alla tänkbara hot. Det är vår främsta uppgift. Så att komma och säga att man inte har ett svar är väldigt besvärligt. Det finns ett gammalt talesätt inom departementet och det är att man inte ska komma till någon med ett problem som det inte finns en lösning på. Och när det gäller det vi höll på med så var det ett svårfångat problem, det är svårt att identifiera, det är svårt att se, det är svårt att spåra, det är svårt att samla in data om… 

3. Om det hade rört sig om ett traditionellt hot som terrorism eller spridning av kärnvapen, då hade departementet varit väldigt bra på den saken och vi hade aldrig behövt diskutera det vi gör nu. Om dessa flygplan som rör sig in i amerikanskt luftrum hade haft en rysk flagga på stjärtfenan eller haft ett nummer som visade att de kom från Nordkorea, då hade det varit en helt annan historia. Då hade det varit en nyhet som du kunde läsa och höra om överallt, det skulle bli utfrågningar i kongressen, människor skulle få sparken och vi skulle göra allt för att ta reda på hur det hade kunnat hända. 

Den här bilden av ett föremål som lyfter från marken togs av Kåre Kårevall på Marskär i Stockholms skärgård den 9 augusti 1956. Bilden förblir oidentifierad.
Den här bilden av ett föremål som lyfter från marken togs av Kåre Kårevall på Marskär i Stockholms skärgård den 9 augusti 1956. Bilden förblir oidentifierad. Foto: Foto: AFU:s bildarkiv

– Nu har vi ett liknande scenario men det finns inga flaggor på dem och de har inga nummer på stjärtfenan, i de flesta fall har de inte ens en stjärtfena eller vingar, och ingen vill prata om det. Då blir det ett problem. 

Nu går du in i Tom DeLonges projekt To the Stars Academy. Vad kommer du att arbeta med där och vad hoppas du att uppnå med det?

– Du måste hålla i minnet att av alla personer som ingår i To the Stars Academy är jag sannolikt den minst kvalificerade. Som jag ser det är detta en organisation med de bästa och smartaste människor som finns. Du har personer som Steve Justice som precis lämnat ett av de främsta jobben inom Lockheed Skunk Works (Lockheeds avdelning som utvecklar flygplan för militärt bruk) du har Hal Puthoff, teoretisk fysiker och vetenskapsman, du har Jim Semivan, Chris Mellon och Tom DeLonge som är en fantastisk underhållare men också en revolutionerande tänkare, och många andra. Detta är ett företag med en rad professorer och doktorer som är en del av programmet, och så är det jag!

– Jag tror att vi har fått en grundläggande kunskap av tekniken, vilket behövs för att kunna replikera det vi har sett i rapporterna. Och vårt mål är att bygga en fungerande modell, att verkligen konstruera något som kan demonstrera många av de egenskaper som vi har kunnat se. På så vis kan vi visa att detta inte längre är teoretiska spekulationer utan vetenskapliga fakta. Detta är avancerad fysik, inte pseudovetenskap utan vetenskap. Det är dit vi vill nå.

Var kommer er kunskap ifrån? Var har ni hämtat den?

– Den kommer från icke hemliga uppgifter, från data som redan finns publicerade, uppgifter som pekar i en viss riktning och om du vet vad du ska titta efter, kan göra något med. Vi tror nu att vi förstår fysiken bakom det hela. Vi är på väg att göra något som kan återskapas i ett laboratorium och som grundar sig på det vittnen har rapporterat och det som har setts på radar. Allt detta leder fram till att det vi troligen har att göra med, en teknik som för vår del ligger långt in i framtiden.

Fotnot: Clas Svahn är förutom journalist på DN ordförande för Archives for the Unexplained som är världens största arkiv när det handlar om ufo och paranormala fenomen.

Luis Elizondo

Luis Elizondo är en tidigare underrättelseofficer som under åren 2008 till 2017 kom att arbeta inom det projekt som kom att kallas Advanced Aviation Threat Identification Program, från 2010 som dess chef. Programmet hade en budget på omkring 180 miljoner kronor och hade sin placering i försvarshögkvarteret Pentagons C-ring. 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.