– Åh, han är vacker, visst är han? 

Pauline Merat visar upp bilden på mobilen. Hon har just tagit en selfie tillsammans med Jordan Bardella, som står några meter bort, omgiven av ett hundratal fans.

Valmötet är över och partiledaren Marine Le Pen har lämnat lokalen. Hennes påläggskalv och tillika Nationell samlings förstanamn på listan i EU-valet, Jordan Bardella, står kvar och gör grovjobbet.

– Han är ett riktigt fynd. Han talar så att man förstår, säger 64-åriga Martine Prunet.

DN banar sig fram till den 23-årige politikern mellan mobiler och armbågar, och frågar:

– Har ni några planer på att försöka samarbeta med Sverigedemokraterna i EU-parlamentet? Tänker ni bjuda in dem till er grupp på nytt? Det har ju inte gått så bra tidigare.

Bardellas leende förvandlas för ett ögonblick till en grimas.

– Det där tar vi efter valet. Nu ska vi se till att vinna den 26 maj först, svarar han och vänder sig om för att ta ännu en selfie med en sympatisör.

Nationell samling – som tidigare hette Nationella fronten – ligger just nu på omkring 25 procent i opinionsmätningarna i Frankrike, sida vid sida med Frankrikes regeringsparti Republiken på väg (La République en Marche). 

För fem år sedan gjorde Marine Le Pen ett succéval och dåvarande Nationella fronten blev största franska parti i Europaparlamentet. 

Nu hoppas Le Pen kunna upprepa den bedriften, om än under den nya partibetäckningen Nationell samling.

Mycket är sig likt. 

Men mycket har också förändrats.

Flyktingkrisen har kommit och gått. Frankrike har hållit presidentval – som Le Pen förlorat, trots att hon fick fler än 11 miljoner röster. 

Nationell samling har slopat kravet på ett franskt EU-utträde. I stället är planen att ta makten i EU tillsammans med andra radikala nationalistpartier som växt fram. 

Till huvudmotståndare har Marine Le Pen inte oväntat utsett Emmanuel Macron. Presidenten som hon menar företräder ”globalisterna”.

– EU är i dag en experimentverkstad för globalismen, en teori som strävar efter en gränslös värld och som vill förvandla oss människor till nomader som irrar från ett land till ett annat, sa Marine Le Pen från scenen.

På den Europaturné som hon har varit ute på de senaste veckorna har hon upprepat budskapet. 

– Valet står mellan oss nationella och globalisterna. Det handlar om synen på ekonomi, så är det, men minst lika mycket om synen på politik, sa hon i Estlands huvudstad Tallinn nyligen.

Termen ”globalister” är laddad. Den används ofta som kodord för judar i antisemitiska konspirationsteorier (på samma sätt som ”kosmopoliter” eller ”kulturmarxister” ibland gör det). Men globalism kan även vara en akademisk term som då brukar syfta på aspekter av globaliseringen eller politiska ideologier med globala anspråk.

Tvetydigheten har gjort begreppet populärt bland radikala nationalister.

I USA har Donald Trump plockat upp det och definierat globalister som ”personer som vill världen väl, men som, ärligt talat, inte bryr sig om sitt land särskilt mycket”. 

I Storbritannien har Brexitpartiets ledare Nigel Farage använt sig av uttrycket flitigt. Både han och Trump menar att det inte handlar om antisemitism. 

I Sverige väckte begreppet debatt så sent som nu i veckan, då Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi skrev nedsättande om ”globalister”.

Frankrikes ledande expert på Nationell samling, Jean-Yves Camus, menar att det inte går att generalisera om begreppet, utan att det måste sättas in i ett sammanhang.

– Att ta ställning mot globaliseringen är inte per definition antisemitiskt. Men vi har sett hur Viktor Orbán i Ungern använt ordet globalist för att beskriva George Soros, med klara antisemitiska undertoner. Problemet är att när Marine Le Pen använder det här begreppet är hon också troligen väl medveten om att det tilltalar personer som tror på konspirationsteorier om en hemlig världsregering, som ofta är antisemitiska, säger Jean-Yves Camus. 

Han tror att Le Pen valt denna strategi för att försöka komma åt Macron.

– Efter Gula västarnas protester försöker hon ständigt utmåla Macron som de rikas president, och detta är ett sätt, säger Camus.

Sedan Marine Le Pen blev partiledare 2011 har hon satsat mycket på en normalisering av sitt parti. Fadern Jean-Marie Le Pen är numera utesluten efter att bland annat ha kallat förintelsens gaskamrar för en historisk bagatell.

Marine Le Pen har i praktiken bannlyst öppen antisemitism och gjort general de Gaulle till sin husgud, i bjärt kontrast till det egna partiets historia.

Denna normalisering i fransk politik innebär dock en ständig balansgång, där Le Pen försöker locka till sig nya väljare utan att för den skull gå miste om partiets traditionella väljarbas.

Då och då sker glidningar som kan tolkas som blinkningar till det gamla gardet. Som vid namnbytet: Nationell samling (Rassamblement National) är mycket likt namnet på ett pronazistiskt fascistparti som existerade under krigsåren (Rassemblement national populaire).

Le Pen behärskar denna balansakt närmast till fulländning i Frankrike.

Den blir mer våghalsig när hon ger sig ut i Europa. 

Vid besöket i Estland i veckan ställde hon upp på en ”selfie” med den högerextreme parlamentsledamoten Ruuben Kaalep. På bilden ses båda göra ett tecken med händerna som av fascistiska aktivister på nätforumet 4chan tolkas som ”White Power” (vit makt): tre fingrar upp och pekfinger mot tumme (”W” och ”P”).

När Le Pen pressades om saken sa hon att hon trodde att tecknet betydde ”Ok”. Rimligtvis borde hon ändå ha förstått vem hon stod bredvid: Ruuben Kaalep från partiet Ekre, som anklagats för att vara förintelseförnekare och bland annat twittrat uppskattande ord om estniska SS-veteraner.

Trots fadäser som denna håller Le Pen fast vid målet om att skapa en ny nationalistisk allians, ett ”nationernas Europa”. På lördag ska hon träffa Matteo Salvini, Legas partiledare och Italiens inrikesminister, vid ett stort valmöte i Milano.

– Frågan är hur länge det håller. Jag är inte alls säker på att det blir en gemensam grupp. Det är så olika partier, och så olika geopolitiska intressen. Dessutom finns en rivalitet mellan Le Pen och Salvini som blir alltmer uppenbar, säger Jean-Yves Camus.

Marine Le Pen var tidigare den naturliga ledaren för den europeiska extremhögern. Salvinis position som inrikesminister i Italien gör att han kan utmana henne om positionen.

– Men de har inte samma agenda. Salvini vill bygga en så stor och bred allians som möjligt, helst tillsammans med Ungerns Viktor Orbán och Polens Jaroslaw Kaczynski – en bred nationalistisk, invandringsfientlig och värdekonservativ rörelse. Marine Le Pen är i första hand intresserad av en traditionell högerextrem allians, säger Camus.

Synen på Ryssland är central i sammanhanget, eftersom bland andra Jaroslaw Kaczynski ser med stor skepsis på Le Pens vänskapliga relation till Vladimir Putin.

I Sverige har Sverigedemokraterna hållit Le Pen på armlängds avstånd, bland annat av det skälet. SD ser tills vidare ut att stanna i den konservativa gruppen ECR.

Att samla partier till en stor grupp för högerextrema och högerpopulistiska partier i Europaparlamentet lär bli lättare sagt än gjort för den unge Jordan Bardella. Men 23-åringen har flera saker som talar för honom.

Dels tillhör han inte klanen Le Pen, vilket minskar laddningen kring honom som person.

Dels är han son till italienska invandrare, och har beskrivit Matteo Salvini som sin förebild – något som kan underlätta samarbetet med Lega.

Lyckas han slå mynt av Gula västarnas uppror och nå ut till till arbetarklass och lägre medelklass kan han också få ett starkt mandat i Bryssel.

– Miljöpolitik ska inte handla om att höja bensinskatten för vanliga fransmän som behöver bilen för att ta sig till jobbet. Den ska handla om att producera och konsumera så mycket som möjligt lokalt. Låt mig ge ett exempel: tänk er om all vår skolmat var lokalt producerad, sa Bardella nyligen.

– Det är det vi menar med lokalism, lade han till.

Hur ser då denna ”lokalism” ut i vardagen?

Vi åker till Le Luc i Provence. Arbetslösheten i denna lilla stad med 10 500 invånare är nästan dubbelt så hög som landgenomsnittet. I förra valet vann Nationell samlings borgmästarkandidat Pascal Verrelle här.

Han framställer gärna åren som gått sedan dess som en framgångssaga. Men när Jordan Bardella besöker staden handlar allt om en flyktingförläggning med 30 asylsökande som grundades 2018.

– Ingen hade informerat borgmästaren eller frågat lokalbefolkningen om de vill ha den här förläggningen. Vi tar avstånd från den anarkistiska flyktingpolitiken, säger Bardella aggressivt och pekar mot byggnaden.

Ett dygn senare, när vi anländer, är stämningen spänd.

– Nationell samling skyller alltid på migranterna, de drar alltid ut i strid mot judar och muslimer. Att de skulle husera hemlösa där inne om flyktingarna inte vore här, det tror jag inte en sekund på, säger Rogere Gomez, som bor granne med förläggningen.

Flyktingarna kommer från Afghanistan, Somalia, Mali och Eritrea. Flera av dem är omskakade av händelsen, och ingen av dem vill ha sitt namn i tidningen. Men även nyanlända som inte sökt asyl bor i huset.

En av dem är Hassan El-Hamzaoui. 

– Jag tycker om Frankrike. Lugnet, människor som är artiga. Men jag förstår inte allt talet om integration. Jag arbetar gärna, jag har gärna franska vänner. Men det krävs faktiskt två för att mötas, säger han.

När vi ska skiljas åt blir Hassan El-Hamzaoui orolig.

– Har jag sagt något som kan vara farligt? Kommer det att slå tillbaka mot mig? 

● ● ●

Borgmästaren Pascal Verrelle tar emot på sitt kontor. Det är högt i tak, och han har ett varmt leende som utstrålar gemyt och landsbygd.

Utan omsvep erkänner han att det inte blivit så stora problem med flyktingförläggningen som han befarade förra året.

– Det har fungerat rätt bra. Men det är väl bara som det ska vara. Jag förstår inte varför folk är så i extas över det.

Att han trots det ser förläggningen som ett problem beror på att Le Luc redan har svårt att integrera muslimska ungdomar, enligt Verrelle. 

– En del av dem talar arabiska hemma och vissa kvinnor bär slöja, förklarar han allvarligt.

Att flyktingförläggningen finansieras av regeringen centralt och inte av kommunen, viftar han bort som irrelevant.

– Det är samma skatter. Och jag har hela tiden sagt att vi borde använda pengarna till att hjälpa våra franska hemlösa och fattiga i stället.

Men om du stänger alla flyktingförläggningar, då hamnar tusentals asylsökare på gatan. Är det ansvarsfullt?

– Ja, för då måste de ju välja: hitta ett jobb eller åka hem. Jag har arbetat på fängelse, så jag att vet att våld bemöts bäst med lugnt resonerande. Men om det inte fungerar, och om de ändå väljer att stanna, då är jag beredd att ta till hårda tag, säger Pascal Verrelle.

Det budskapet är i grunden detsamma som Nationell samling alltid haft. Hårda tag och radikalt invandrings- och islamfientlig retorik.

Var finns den lokalism som Jordan Bardella talade om? 

Pascal Verell blir lite ställd när han får frågan. 

– Jag tror det där handlar om att vi måste visa att vi kan regera. Här har vi nästan halverat budgetunderskottet. Vi har anställt poliser och det har blivit renare på gatorna, säger han.

Någon närproducerad skolmat nämns inte. Och Gula västarna har han inte mycket till övers för.

– Rörelsen var intressant i början. Nu har det blivit en sorglig historia, en liten klubb där man sitter och pratar i fåtöljer, säger han.

Det visar sig att det finns en konflikt i Le Luc mellan borgmästaren och Gula västarna. Aktivisterna har byggt en tio meter hög kopia av Eiffeltornet nära en rondell. 

Tornet lyser på kvällarna, inte helt olikt förlagan i Paris, och omges av ett litet läger. Men borgmästaren vill använda marken till annat.

– Visst, Nationell samling har varit här och pratat. Men de vill antingen bara ta bilder med oss, eller komma åt marken. Så vi låter oss inte luras, säger 65-årige Alain Haydar bistert.

– För min skull får det gärna komma fler flyktingar hit. Våra demonstrationer riktar sig mot regeringen, inte mot dem, fyller hans vän Reynald i.

Inte många i lägret verkar överväga att rösta på Nationell samling. Men några kilometer bort sitter pensionärerna Christine Hennebelle och Pierre Lefevre i solskenet på sin veranda. 

De har deltagit i några av Gula västarnas demonstrationer – och de tänker rösta på Nationell samling.

– Fram till Nicolas Sarkozys presidenttid (2007-2012) röstade jag alltid på den traditionella högern. Men all korruption och maktmissbruket fick mig att tröttna. Nu röstar jag på Nationell samling, för jag tycker inte att det är extremhöger längre. Bara ett vanligt högerparti, säger Christine Hennebelle.

Le Pens hopp står till att många traditionella högerväljare tänker så den 26 maj.